Har ni tänkt på hur ofta vi gör samma sak varje dag, tänker samma saker som alla andra dagar, följer samma mönster, köper samma dasspapper och så vidare, och ur det VÄNTAR OSS EN FÖRÄNDRING?
Så korkat.
onsdag 15 februari 2012
tisdag 15 februari 2011
"Att jobba inom demensvården handlar ju mest om att torka avföring. Eller?"
Det här är en text som föddes ur en diskussion mellan några undersköterskor och vårdbiträden på ett demensboende. Om hur mycket mer än själva omvårdnaden av de boende vi faktiskt gör. För att få struktur på det har jag kartlagt en dag, från morgon till eftermiddag:
07:00: Rapport från nattpersonalen lämnad.
Några har sovit gott hela natten, en annan kom inte till ro förrän vid två-tiden. Någon vaknade halv fyra och har varit vaken sedan dess. En vaknade vid halv fem och sitter nu fullt påklädd i kappa, vantar och mössa. Hon har den senaste timmen gått fram och tillbaka i korridoren, arg på sin make som inte varit hos henne på hela natten. I hennes värld lever han, och i hennes värld har han spenderat natten tillsammans med en annan kvinna. Ilskan smittar av sig, de andra som är vakna blir irriterade. De glömmer efter en stund på vad, men känslan dröjer sig kvar i kroppen.
Någon vaknar och kommer ut i korridoren i sitt nattlinne: Hon undrar var hon är, säger att hon känner sig sjuk, tror att döden är nära. Hon ber oss ringa efter hennes anhöriga så hon får ta ett sista farväl av dem, denna sista dag i livet. Hon är livrädd. För döden. För ensamheten. Ju mer medlidande som ges, desto sämre känner hon sig. Sjukdomsvinst. Varje dag. De senaste åren. Jag vet det, men inte hon. Hon har glömt. Varje dag är den sista i livet, år ut och år in.
De som är uppe har fått kaffe och smörgås, en del även hjälp att klä sig.
De boende som ligger får hjälp att komma upp ur sina sängar, bli rena och torra. En har haft blod i urinen under natten, och därför ska temp och urinsticka tas för att bekräfta eller utesluta urinvägsinfektion.
På två boende ska puls, blodtryck och vikt tas inför veckans rond, vilket sedan dokumenteras i omvårdnadsjournal och i telefonkontakt med sjuksköterskan.
Sängar bäddas, persienner dras upp, sopor slängs, rum vädras, tvättmaskiner sätts igång.
Mediciner och insulin ges, i matsalen har en personal ansvar för frukosten och har därmed översikt över de boende, känner av stämningen. Lugnar, stöttar, samtalar, matar, serverar.
Fotvården kommer till boendet idag, är pengar utlåsta till alla som ska ha? Vilka ska ha, är listan ifylld?
En boende följer ständigt efter personalen i korridorerna. Hon är ledsen, orolig och nervös, vill vara nära. Men ingen tid finns att sitta ner just nu. Dörren i ansiktet gång på gång.
Armbandet till ett trygghetslarm har gått sönder, behöver bytas ut. Reservdelar finns på våningen under, noterar på mitt papper för att komma ihåg när en tidslucka ges, efter att morgonarbetet är färdigt.
Matvaror från Servera kommer på morgonen, de ska delas upp mellan de tre våningarna och ställas in i kyl, frys, lådor och skåp.
Fotvården anländer. Vem ska ha först? Boenden, pengar, växel och kvitton. Låsa ut, låsa in, anteckna, dokumentera. Ringa anhöriga för att få mer pengar.
I matsalen blir någon arg på en annan. Öron och ögon öppna för att avleda, förhindra konflikter. Läsa av sinnesstämningar, samtala, medla i redan uppkomna konflikter.
Ångest, ängslan, oro och smärta. Över fysisk värk, över den annalkande döden, över den ständigt frånvarande maken, över barn och barnbarn, över föräldrar som, i tanken, är i livet.
07:00: Rapport från nattpersonalen lämnad.
Några har sovit gott hela natten, en annan kom inte till ro förrän vid två-tiden. Någon vaknade halv fyra och har varit vaken sedan dess. En vaknade vid halv fem och sitter nu fullt påklädd i kappa, vantar och mössa. Hon har den senaste timmen gått fram och tillbaka i korridoren, arg på sin make som inte varit hos henne på hela natten. I hennes värld lever han, och i hennes värld har han spenderat natten tillsammans med en annan kvinna. Ilskan smittar av sig, de andra som är vakna blir irriterade. De glömmer efter en stund på vad, men känslan dröjer sig kvar i kroppen.
Någon vaknar och kommer ut i korridoren i sitt nattlinne: Hon undrar var hon är, säger att hon känner sig sjuk, tror att döden är nära. Hon ber oss ringa efter hennes anhöriga så hon får ta ett sista farväl av dem, denna sista dag i livet. Hon är livrädd. För döden. För ensamheten. Ju mer medlidande som ges, desto sämre känner hon sig. Sjukdomsvinst. Varje dag. De senaste åren. Jag vet det, men inte hon. Hon har glömt. Varje dag är den sista i livet, år ut och år in.
De som är uppe har fått kaffe och smörgås, en del även hjälp att klä sig.
De boende som ligger får hjälp att komma upp ur sina sängar, bli rena och torra. En har haft blod i urinen under natten, och därför ska temp och urinsticka tas för att bekräfta eller utesluta urinvägsinfektion.
På två boende ska puls, blodtryck och vikt tas inför veckans rond, vilket sedan dokumenteras i omvårdnadsjournal och i telefonkontakt med sjuksköterskan.
Sängar bäddas, persienner dras upp, sopor slängs, rum vädras, tvättmaskiner sätts igång.
Mediciner och insulin ges, i matsalen har en personal ansvar för frukosten och har därmed översikt över de boende, känner av stämningen. Lugnar, stöttar, samtalar, matar, serverar.
Fotvården kommer till boendet idag, är pengar utlåsta till alla som ska ha? Vilka ska ha, är listan ifylld?
En boende följer ständigt efter personalen i korridorerna. Hon är ledsen, orolig och nervös, vill vara nära. Men ingen tid finns att sitta ner just nu. Dörren i ansiktet gång på gång.
Armbandet till ett trygghetslarm har gått sönder, behöver bytas ut. Reservdelar finns på våningen under, noterar på mitt papper för att komma ihåg när en tidslucka ges, efter att morgonarbetet är färdigt.
Matvaror från Servera kommer på morgonen, de ska delas upp mellan de tre våningarna och ställas in i kyl, frys, lådor och skåp.
Fotvården anländer. Vem ska ha först? Boenden, pengar, växel och kvitton. Låsa ut, låsa in, anteckna, dokumentera. Ringa anhöriga för att få mer pengar.
I matsalen blir någon arg på en annan. Öron och ögon öppna för att avleda, förhindra konflikter. Läsa av sinnesstämningar, samtala, medla i redan uppkomna konflikter.
Ångest, ängslan, oro och smärta. Över fysisk värk, över den annalkande döden, över den ständigt frånvarande maken, över barn och barnbarn, över föräldrar som, i tanken, är i livet.
Lyssna. Stötta. Samtala. Avleda. Förklara, men aldrig fördumma.
Det är för kallt på ett rum och en tvättmaskin har gått sönder. Felanmälan till hyresvärden, dokumentation om ärendet. Samtidigt vittnar överfulla komposttunnor i soprummet att sophämtningen av matavfall verkar ha uteblivit; telefonsamtal för att lokalisera problemet.
En personal som ska jobba kväll ringer sig sjuk. Vikarielistor letas fram, det är bara att börja ringa för att lösa kvällen till att börja med.
Någon vägrar att ta sin medicin. Han är fast övertygad om att vi försöker förgifta honom. Övertala, lirka, försöka, avvakta, försöka igen. Det går inte. Sköterska kontaktas, dokumentation i journal.
En personal går iväg för att göra beställning av förbandsmaterial, en annan går på avvikelsemöte.
Ångest. Döden. Trygghetslarm. Döden. Larm. Rädsla. Ensamhet. Avledning. Samtal. Döden. Ingen lyssnar. Ingen bryr sig.
“Orättvist att säga så, vi är ju här, hela tiden.”
Men känslan är äkta. Känslan av ensamhet och ångest. Att de man vill ska bry sig inte bryr sig, för att man inte minns att de var här senast igår. Samtal och närvaro lindrar för stunden, varje stund den ges.
Alla vill hem. Hem till tryggheten. Hem till det som varit, till det som inte längre är. Ibland kan “hem” betyda att behöva gå på toaletten, att vilja ha en kram, eller kanske bara att få lov att sätta sig ner en stund utan att känna krav på att man måste göra något annat.
Men när “hem” betyder just hem, så är det med en bristande insikt, men med en äkta känsla:
“Om jag bara får komma hem igen så kan jag stå på mina ben, klara mig själv. För det kunde jag ju. Hemma.”
Maten serveras, observationer görs. Någon äter allt sämre. Mindre portioner, och med sämre aptit. Kan det vara läge att beställa moskost som är lättare att tugga? Konsultera tandläkare för att se munstatus?
Kantiner ska sköljas ur och läggas i matvagnen för avhämtning en våning ner. Där passar vi på att ta med de boendes post som läggs in på rummen. Disken ska diskas, borden torkas av, många vill lägga sig för att vila, många behöver hjälp att ta sig till sängen. För att de inte kan gå eller för att de inte hittar, anledningarna är många.
När alla ligger finns några minuters tid för andrum, reflektion och överrapportering till kvällspersonalen som kommit. Och städning av rum, hänga tvätt, plocka in disk i skåp och lådor samt dokumentation om dagens händelser.
En anhörig ringer och undrar hur det är med mamma, har svårt att förstå hur det ligger till, vill inte acceptera, ta det till sig. Det är inte samma människa som för bara några år sedan. Att bli mamma till sin mamma var liksom inget man hade tänkt sig.
Demens. De anhörigas sjukdom.
Stötta, förklara, lyssna, informera, trösta. Lyssna lite till.
14:00: min arbetsdag är slut, men dagen för de boende och personal som är kvar fortsätter med eftermiddagskaffe, hjälp att komma upp ur sängen, social närvaro, samtal, hjälp att gå på toaletten, kvällsmat och sedan hjälp att bädda upp sängen , dra ner persienner, borsta tänderna, svida om till nattsärken, medicinering och slutligen en förhoppningsvis god natts sömn.
Några somnar på en gång, andra har svårare att komma till ro. Någon tror att de är på resande fot och är oroliga att missa tåget hem imorgon bitti.
Vad är det då som gör allt detta värt att återkomma till, dag efter dag, med en lön långt under vad man skulle vilja ha?
Känslan av att faktiskt göra skillnad. Att stötta och hjälpa. Att tro på sin egen förmåga att förstå, sätta sig in i den dementes värld, där hon är just nu. Att kunna leva jämsides i två helt olika tidsepoker, men ändå få det att fungera utan att kränka den som inte riktigt vet.
Att under de klara stunderna få ta del av ett liv som varit, i en tid som varit. För längesedan för mig, i den tid som är nu för den demente.
Att kunna ta tillvara på det som faktiskt fungerar, att vara en hjälpande hand i det som inte fungerar. Att se hur alla sinnen kan användas till att framkalla minnen och känslor: Dofter, hörsel, känsel och syn. Ibland var för sig, ibland i samspel med varandra.
Att kunna skapa något som liknar den trygghet som hela tiden eftersöks i strävan efter att få komma hem.
torsdag 30 december 2010
The sammanfattning
Ett år har snart gått, ett nytt står för dörren. Tid för sammanfattnig, reflektion och att se framtiden an.
Om jag tänker skriva något vet jag inte ännu, det jag gjort hittills är att försöka få ihop fem bilder per månad under året som jag av någon anledning tycker om, eller som bär ett minne, en känsla. Kanske känner du något av någon bild också, kanske inte.
Bilderna finns här.
Om jag tänker skriva något vet jag inte ännu, det jag gjort hittills är att försöka få ihop fem bilder per månad under året som jag av någon anledning tycker om, eller som bär ett minne, en känsla. Kanske känner du något av någon bild också, kanske inte.
Bilderna finns här.
söndag 28 november 2010
- Du måste byta tröja.
- Varför då? Kan jag inte ha den här?
- Nej, du har tre tröjor på dig, varav en bakochfram.
- Ja, men kan jag inte ha det då?
- Nej, byt till en ren så sätter vi den åt rätt håll.
- Ja, men varför? Vad spelar det för roll?
- Det är första advent idag.
- Ja, men det bryr sig väl inte tröjan om?
- Varför då? Kan jag inte ha den här?
- Nej, du har tre tröjor på dig, varav en bakochfram.
- Ja, men kan jag inte ha det då?
- Nej, byt till en ren så sätter vi den åt rätt håll.
- Ja, men varför? Vad spelar det för roll?
- Det är första advent idag.
- Ja, men det bryr sig väl inte tröjan om?
fredag 19 november 2010
Friheten och tryggheten går inte alltid hand i hand.
Efter att Uppdrag Granskning visat hur det går till om nätterna på äldreboendet Öjagården i Piteå, och detta visade sig vara regel snarare än undantag, har en välkommen debatt blossat upp.
Mer personal till äldreboenden i allmänhet, demensboenden i synnerhet lyder parollen. Mer personal för att kunna låsa dörren med personalen på samma sida som de boende that is.
De har också i samband med detta kommit fram till att man inte överhuvudtaget får begränsa friheten för någon, om denne inte gått med på det.
Vi använder oss av s.k rörelselarm och larmmmatta vid sängen. Dessa larm reagerar vid rörelse eller tryck då en boende slänger fötterna över sängkanten, redo att kliva upp, men inte riktigt har förmågan att gå eller hitta på egen hand.
Istället för att glänta på dörren med jämna mellanrum och riskera att väcka den boende, eller lämna henne med känslan av att vara övervakad, så har vi alltså dessa larm som indikerar att hon har vaknat och är på väg upp.
Just som hon sitter där på sängkanten, lite yrslig, lite nyvaken, undrande var i hela friden hon är, var hennes make är, och hur i allsindar hon kommit dit, och framförallt vart hon ska gå nu, då dyker vi upp och tar hand om henne.
En stor del av demensbilden är just bristande självinsikt; man är inte bara förvirrad och glömsk, man tappar liksom lite greppet om sig själv, självbilden stämmer inte helt med verkligheten.
Men nu säger alltså socialstyrelsen att man inte ska få använda dessa begränsningsåtgärder, såsom rörelselarm, om inte den boende gått med på det. Ingen har rätt att sätta sig över en vuxen människa, en anhörig eller god mans ord räknas inte, det är den boende som bestämmer. Kan denne inte tala själv får man försöka se vad den menar med hjälp av nickande på jakande svar.
(Enhetschef, sjuksköterska eller arbetsterapeut kan bestämma över den boende, men säger denne nej sedan så är det vad som gäller.)
Nu återkommer vi till självbilden. En demenssjukdom innebär regression, en tillbakagång, allt längre tillbaka vartefter sjukdomen fortskrider, naturligtvis tar det sig i olika form beroende på vilka delar av hjärnan som berörs och hur den demente är som person och andra faktorer.
Dock har nästan alla en sak gemensamt. Att vilja hem. Hem till make/maka, till mamma/pappa, hem till barnen som kommer hem från skolan när som helst. Hem till ursprunget, tryggheten.
Den psykiska, upplevda, åldern varierar, men många kan inte identifiera sig med ansiktet i spegeln, de är ju unga och på väg någonstans. Alltid på väg.
De flesta har svårigheter när de ställs inför val av olika slag, många kan inte ens välja om de ska ha mjölk eller saft till maten. Dessa ska alltså ställas inför påståendet och frågan:
"Du har ju ramlat ett par gånger när du ska upp ur sängen, och därför undrar vi nu om vi får sätta en dosa vid din säng, kopplad till våra telefoner, så att vi kan se när du är på väg upp och kan komma och hjälpa dig. Är det okej?"
Med största sannolikhet kommer den boende att svara nej; hon har ju aldrig ramlat, och om hon gjorde det så skulle hon ta sig upp på egen hand, och vad har de här människorna med det att göra, det är ju hemma hos mig jag sover, inte här. Hemma.
Det leder oss till nästa begränsningsåtgärd:
Dörrarna. Inga dörrar ska vara låsta, och om de är låsta så måste den boende ha möjlighet att öppna dem på egen hand, med kod eller nyckel. Ingen boende ska nekas att gå ut.
Tanken är jättefin, det är klart att man vill att alla ska få komma ut. Men det funkar liksom inte i praktiken; att låta en förrvirrad 85-åring gå ut för att hon ska till arbetet, trots att klockan är fem på kvällen och kvällsmaten just ska serveras är ingen bra idé. Man skulle kunna tänka sig att när hon kommer ut så kommer hon inte veta var hon är eller åt vilket håll hon ska, men hon vet att hon kommer att få bannor av föreståndaren eftersom hon kommer bli sen. Allteftersom hon går så kommer oron och ångesten öka, känslan av misslyckande smyga sig på.
Det kanske inte är en jättebra idé att låsa upp alla dörrar, det kanske inte är det de är ute efter när de vill "hem".
"Hem" kanske är ett uttryck för trygghet, en trygghet som kan skapas med hjälp av personal som inte är stressad, en personal som är närvarande, som visar att den känner den boende, som är något att lita på när maken inte finns i närheten och barnen inte verkar komma hem.
En personal som visar att den har tid att sitta ner och prata, att anförtro sig åt, en personal som inte lyssnar på ett halvt öra på tre stycken samtidigt och hela tiden verkar vara på väg någon annanstans, för att lyssna på ett halvt öra på någon annan. En personal som själv länner att den räcker till. Åt alla.
Kanske är det det de behöver.
Och en larmmatta.
Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen
Wilhelmina Hoffman välkomnar socialstyrelsens tillsyn
Vård i laglöst land, DN
Mer personal till äldreboenden i allmänhet, demensboenden i synnerhet lyder parollen. Mer personal för att kunna låsa dörren med personalen på samma sida som de boende that is.
De har också i samband med detta kommit fram till att man inte överhuvudtaget får begränsa friheten för någon, om denne inte gått med på det.
Vi använder oss av s.k rörelselarm och larmmmatta vid sängen. Dessa larm reagerar vid rörelse eller tryck då en boende slänger fötterna över sängkanten, redo att kliva upp, men inte riktigt har förmågan att gå eller hitta på egen hand.
Istället för att glänta på dörren med jämna mellanrum och riskera att väcka den boende, eller lämna henne med känslan av att vara övervakad, så har vi alltså dessa larm som indikerar att hon har vaknat och är på väg upp.
Just som hon sitter där på sängkanten, lite yrslig, lite nyvaken, undrande var i hela friden hon är, var hennes make är, och hur i allsindar hon kommit dit, och framförallt vart hon ska gå nu, då dyker vi upp och tar hand om henne.
En stor del av demensbilden är just bristande självinsikt; man är inte bara förvirrad och glömsk, man tappar liksom lite greppet om sig själv, självbilden stämmer inte helt med verkligheten.
Men nu säger alltså socialstyrelsen att man inte ska få använda dessa begränsningsåtgärder, såsom rörelselarm, om inte den boende gått med på det. Ingen har rätt att sätta sig över en vuxen människa, en anhörig eller god mans ord räknas inte, det är den boende som bestämmer. Kan denne inte tala själv får man försöka se vad den menar med hjälp av nickande på jakande svar.
(Enhetschef, sjuksköterska eller arbetsterapeut kan bestämma över den boende, men säger denne nej sedan så är det vad som gäller.)
Nu återkommer vi till självbilden. En demenssjukdom innebär regression, en tillbakagång, allt längre tillbaka vartefter sjukdomen fortskrider, naturligtvis tar det sig i olika form beroende på vilka delar av hjärnan som berörs och hur den demente är som person och andra faktorer.
Dock har nästan alla en sak gemensamt. Att vilja hem. Hem till make/maka, till mamma/pappa, hem till barnen som kommer hem från skolan när som helst. Hem till ursprunget, tryggheten.
Den psykiska, upplevda, åldern varierar, men många kan inte identifiera sig med ansiktet i spegeln, de är ju unga och på väg någonstans. Alltid på väg.
De flesta har svårigheter när de ställs inför val av olika slag, många kan inte ens välja om de ska ha mjölk eller saft till maten. Dessa ska alltså ställas inför påståendet och frågan:
"Du har ju ramlat ett par gånger när du ska upp ur sängen, och därför undrar vi nu om vi får sätta en dosa vid din säng, kopplad till våra telefoner, så att vi kan se när du är på väg upp och kan komma och hjälpa dig. Är det okej?"
Med största sannolikhet kommer den boende att svara nej; hon har ju aldrig ramlat, och om hon gjorde det så skulle hon ta sig upp på egen hand, och vad har de här människorna med det att göra, det är ju hemma hos mig jag sover, inte här. Hemma.
Det leder oss till nästa begränsningsåtgärd:
Dörrarna. Inga dörrar ska vara låsta, och om de är låsta så måste den boende ha möjlighet att öppna dem på egen hand, med kod eller nyckel. Ingen boende ska nekas att gå ut.
Tanken är jättefin, det är klart att man vill att alla ska få komma ut. Men det funkar liksom inte i praktiken; att låta en förrvirrad 85-åring gå ut för att hon ska till arbetet, trots att klockan är fem på kvällen och kvällsmaten just ska serveras är ingen bra idé. Man skulle kunna tänka sig att när hon kommer ut så kommer hon inte veta var hon är eller åt vilket håll hon ska, men hon vet att hon kommer att få bannor av föreståndaren eftersom hon kommer bli sen. Allteftersom hon går så kommer oron och ångesten öka, känslan av misslyckande smyga sig på.
Det kanske inte är en jättebra idé att låsa upp alla dörrar, det kanske inte är det de är ute efter när de vill "hem".
"Hem" kanske är ett uttryck för trygghet, en trygghet som kan skapas med hjälp av personal som inte är stressad, en personal som är närvarande, som visar att den känner den boende, som är något att lita på när maken inte finns i närheten och barnen inte verkar komma hem.
En personal som visar att den har tid att sitta ner och prata, att anförtro sig åt, en personal som inte lyssnar på ett halvt öra på tre stycken samtidigt och hela tiden verkar vara på väg någon annanstans, för att lyssna på ett halvt öra på någon annan. En personal som själv länner att den räcker till. Åt alla.
Kanske är det det de behöver.
Och en larmmatta.
Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen
Wilhelmina Hoffman välkomnar socialstyrelsens tillsyn
Vård i laglöst land, DN
torsdag 4 november 2010
Karin och Knölen II
Alltså, den här knölen som har satt sig i mitt vänsterbröst, den har fått helt sjukt mycket uppmärksamhet. Om den är värd det eller inte, kan jag inte riktigt svara på ännu.
Syftet med denna text är att den kanske kan hjälpa eller lugna eller i värsta fall uppröra någon vilsen människa som går omkring med sin knöl och inte riktigt vet vad hon eller han ska göra med den.
Vi tar det från början: Upptäckt av knöl, besök hos vårdcentralens tuttklämmardoktor som klämmer och remitterar till biopsi (punktion), ultraljud och mammografi.
Först ut ultraljud, en inte alltför behaglig upplevelse, se föregående inlägg. Där konstateras att "det är en godartad tumör, ingen fara vettu".
En vecka senare är det punktionen.
Stämningen är varm, inga frågor är korkade. Tre stick i knölen för att dra ur dess innehåll att syna under lupp.
En vecka senare, medelst brev:
"Vi har tyvärr inte fått ut tillräcklig med material för att kunna vara säkra på vad som gömmer sig i din tutte, så vi gör om processen en gång till."
Ny punktion, samma rum, samma läkare som i föregående inlägg. En lätt sarkastisk och kall ton över kvinnan som stack mig första gången och uppenbarligen misslyckades med uppgiften.
"På universitetssjukhuset trodde jag att de hade såväl kompetens som redskap för att lyckas med ett sånt här ingrepp" säger han i ett försök att höja sig själv.
Så drar han fram ultraljudsapparaten och sina nålar. Måttar in knölen på skärmen, sticker. Först med den fina. Tre stick. Sedan med den grövre. Två stick. Han muttrar lite. "Den verkar inte vilja släppa ifrån sig så mycket...."
Så en bedövningsspruta för att sedan gå in med det tunga artelleriet: En pistolliknande pjäs som han uppenbart är mäkta stolt över. "Med den här kan man inte misslyckas" säger han, medan han skär bort en hudflik för att underlätta framkomligheten. Det känns just inget, men det knakar i vävnaden när han gräver sig fram för att avlossa sin manick. Två eller tre gånger, allt under övervakning på sin skärm.
En sköterska torkar blod, och jag tänker att hon snart får torka hans svettiga pannaockså.
Så är han klar. Sträcker på sig triumferande och säger att "nu vore det väl tusan om vi inte fått tillräckligt med material!"
Jag kan inte annat än hålla med medan jag tittar ner på min blodiga blånande nåldyna till bröst.
Så går det en vecka eller två innan nästa brev dimper ner:
En kallelse till specialistläkare på kirurgen. Bifogat är 4 sidor hälsodeklaration och cancerfrågor av olika slag, samt några frågor på hur jag och mina nära funkar vid sövning. Eller ja, om vi funkar så att säga.
Va? Jaha? Är det operation som gäller nu alltså? Eller?
Efter en god natts sömn, eller en natt iallafall, ringer jag numret de hade vänligheten att plita ner, för att undra vad i hela friden de har tänkt att göra med mig.
Kvinnan i andra änden sitter uppenbarligen på mer information än jag, för hon förklarar att den senaste punktionen, den som mitt bröst fortfarande är blågult av, den som utfördes av han som gjorde sig lustig över den förras misslyckande, den gick ju inte sådär jättebra va. Den gav ju ungefär ingenting dårå, så att man vet ju inte vad som finns i denna knöl. Alls.
Därför kommer du (alltså jag) att få prata med kirurgen och ta ställning till huruvida den ska opereras bort eller sitta kvar.
Så jag ska alltså få bestämma om denna satans påhitt till knöl som krävt ett ultraljud, en mammografi, två punktioner och en herrans jävla massa psykisk oro, den som ingen egentligen vet vad den innehåller, ska få SITTA KVAR I MIN KROPP eller tas ut och, om det så krävs, genomborras av den allra tåligaste borr, enkom för att få se vad som finns inuti den, vilket ju uppenbarligen är helt stört omöjligt så länge den sitter inuti mig.
Det ska jag få bestämma.
Syftet med denna text är att den kanske kan hjälpa eller lugna eller i värsta fall uppröra någon vilsen människa som går omkring med sin knöl och inte riktigt vet vad hon eller han ska göra med den.
Vi tar det från början: Upptäckt av knöl, besök hos vårdcentralens tuttklämmardoktor som klämmer och remitterar till biopsi (punktion), ultraljud och mammografi.
Först ut ultraljud, en inte alltför behaglig upplevelse, se föregående inlägg. Där konstateras att "det är en godartad tumör, ingen fara vettu".
En vecka senare är det punktionen.
Stämningen är varm, inga frågor är korkade. Tre stick i knölen för att dra ur dess innehåll att syna under lupp.
En vecka senare, medelst brev:
"Vi har tyvärr inte fått ut tillräcklig med material för att kunna vara säkra på vad som gömmer sig i din tutte, så vi gör om processen en gång till."
Ny punktion, samma rum, samma läkare som i föregående inlägg. En lätt sarkastisk och kall ton över kvinnan som stack mig första gången och uppenbarligen misslyckades med uppgiften.
"På universitetssjukhuset trodde jag att de hade såväl kompetens som redskap för att lyckas med ett sånt här ingrepp" säger han i ett försök att höja sig själv.
Så drar han fram ultraljudsapparaten och sina nålar. Måttar in knölen på skärmen, sticker. Först med den fina. Tre stick. Sedan med den grövre. Två stick. Han muttrar lite. "Den verkar inte vilja släppa ifrån sig så mycket...."
Så en bedövningsspruta för att sedan gå in med det tunga artelleriet: En pistolliknande pjäs som han uppenbart är mäkta stolt över. "Med den här kan man inte misslyckas" säger han, medan han skär bort en hudflik för att underlätta framkomligheten. Det känns just inget, men det knakar i vävnaden när han gräver sig fram för att avlossa sin manick. Två eller tre gånger, allt under övervakning på sin skärm.
En sköterska torkar blod, och jag tänker att hon snart får torka hans svettiga pannaockså.
Så är han klar. Sträcker på sig triumferande och säger att "nu vore det väl tusan om vi inte fått tillräckligt med material!"
Jag kan inte annat än hålla med medan jag tittar ner på min blodiga blånande nåldyna till bröst.
Så går det en vecka eller två innan nästa brev dimper ner:
En kallelse till specialistläkare på kirurgen. Bifogat är 4 sidor hälsodeklaration och cancerfrågor av olika slag, samt några frågor på hur jag och mina nära funkar vid sövning. Eller ja, om vi funkar så att säga.
Va? Jaha? Är det operation som gäller nu alltså? Eller?
Efter en god natts sömn, eller en natt iallafall, ringer jag numret de hade vänligheten att plita ner, för att undra vad i hela friden de har tänkt att göra med mig.
Kvinnan i andra änden sitter uppenbarligen på mer information än jag, för hon förklarar att den senaste punktionen, den som mitt bröst fortfarande är blågult av, den som utfördes av han som gjorde sig lustig över den förras misslyckande, den gick ju inte sådär jättebra va. Den gav ju ungefär ingenting dårå, så att man vet ju inte vad som finns i denna knöl. Alls.
Därför kommer du (alltså jag) att få prata med kirurgen och ta ställning till huruvida den ska opereras bort eller sitta kvar.
Så jag ska alltså få bestämma om denna satans påhitt till knöl som krävt ett ultraljud, en mammografi, två punktioner och en herrans jävla massa psykisk oro, den som ingen egentligen vet vad den innehåller, ska få SITTA KVAR I MIN KROPP eller tas ut och, om det så krävs, genomborras av den allra tåligaste borr, enkom för att få se vad som finns inuti den, vilket ju uppenbarligen är helt stört omöjligt så länge den sitter inuti mig.
Det ska jag få bestämma.
tisdag 14 september 2010
Måndagsblues
En sköterska ropar mitt namn, och det känns lite som en befrielse att komma ifrån skokartongen till väntrum: 2 små soffor och tre stolar slåss om ett minst sagt sparsamt utrymme. Intimitet av den påtvingade sorten, tänker jag medan jag lydigt följer sköterskan till undersökningsrummet.
Lysrörsbelysningen är dämpad, något jag i vanliga fall skulle förknippa med "mysigt", men som just nu mest känns kallt och känslolöst. Ett rör blinkar dessutom. Lägger till "billigt" bland adjektiven.
"Varsågod att klä av dig upptill, och lägg dig på britsen, så kommer doktorn snart".
Kläder byts mot ett frottéstycke som nätt och jämnt täcker de bara brösten. Jag tittar på min klädhög och noterar dagens val av BH: Den chockrosa med leopardmönsterdetaljer, den som vittnar om helt andra aktiviteter än de som står på dagens agenda. Hur tänkte jag där? "Cancern är ful, oavsett hur det paketeras" tänker jag bittert.
Jag lägger mig på britsen och skyler min nakna överkropp så gott det går, medan jag tittar runt i rummet. Alla väggar är kala. Alla utom den vid min fotända. Den pryds av en tavla ur en serie klassiska Norrköpingsmotiv. En gatukorsning fylld av liv och röresle. En dam i röd kappa korsar gatan och stirrar på mig. Jag försöker komma undan hennes blick, men den genomtränger mig. De kunde ha valt en varm rofylld solnedgång vid havet, men de valde en en stirrande dam i röd kappa.
Så kommer han in i rummet. Doktorn. Läkaren. Mannen med kunskaperna. Jag är helt utlämnad till honom. Han ber mig visa var knölen sitter, avlägsnar frottéstycket och smetar in bröstet med glidmedel. Sedan kör han ultraljudsapparaten fram och tillbaka medan han tittar på sin dataskärm. Ibland stannar han upp, trycker på en tangent och ger ifrån sig ett "Mmm" eller "Hmm".
Flera gånger hejdar jag mig från att fråga vad det är han ser, kanske för att jag inte vill veta svaret, kanske för att jag är rädd att störa honom i sitt arbete.
Så är han klar.
"Det är en tumör" säger han. Mitt hjärta stannar till bråkdelen av en sekund innan han fortsätter: "Den är godartad, inget att oroa sig för".
Så vänder han på klacken och lämnar rummet, färdig med sitt jobb.
Kvar ligger jag naken med hans kladd på mina bröst, gissar mig fram till att det är nu jag torkar av mig, klär på mig och går hem. För hur ska jag veta? Det är ju första gången. Och förhoppningsvis sista.
Ynkligheten är enorm, så här liten har jag inte känt mig på länge. Försöker i huvudet överrösta "tumör" med "godartad", men det är svårt. Tänker att han kanske kommer tillbaka för en längre förklaring, men det gör han inte.
Ett svar, desto fler frågetecken.
Edit: Det här inlägget var skapat redan innan besöket, men då med tanken och förhoppningen att det inte skulle se ut så här.
Efter att ha läst Helenas upplevelse om detsamma, så tänkte jag att hon måste ha haft en sabla otur, det kan inte få vara på det sättet. Min upplevelse måste få bli annorlunda! Jag hade tyvärr fel. Inlägget känns lite som en kopia på hennes, men jag vill att det ska uppmärksammas, det där vi egentligen inte vill prata om. Det som många kanske inte kan prata om. För att de inte hittar orden. För att de inte har något socialt nätverk att ventilera med.
Lysrörsbelysningen är dämpad, något jag i vanliga fall skulle förknippa med "mysigt", men som just nu mest känns kallt och känslolöst. Ett rör blinkar dessutom. Lägger till "billigt" bland adjektiven.
"Varsågod att klä av dig upptill, och lägg dig på britsen, så kommer doktorn snart".
Kläder byts mot ett frottéstycke som nätt och jämnt täcker de bara brösten. Jag tittar på min klädhög och noterar dagens val av BH: Den chockrosa med leopardmönsterdetaljer, den som vittnar om helt andra aktiviteter än de som står på dagens agenda. Hur tänkte jag där? "Cancern är ful, oavsett hur det paketeras" tänker jag bittert.
Jag lägger mig på britsen och skyler min nakna överkropp så gott det går, medan jag tittar runt i rummet. Alla väggar är kala. Alla utom den vid min fotända. Den pryds av en tavla ur en serie klassiska Norrköpingsmotiv. En gatukorsning fylld av liv och röresle. En dam i röd kappa korsar gatan och stirrar på mig. Jag försöker komma undan hennes blick, men den genomtränger mig. De kunde ha valt en varm rofylld solnedgång vid havet, men de valde en en stirrande dam i röd kappa.
Så kommer han in i rummet. Doktorn. Läkaren. Mannen med kunskaperna. Jag är helt utlämnad till honom. Han ber mig visa var knölen sitter, avlägsnar frottéstycket och smetar in bröstet med glidmedel. Sedan kör han ultraljudsapparaten fram och tillbaka medan han tittar på sin dataskärm. Ibland stannar han upp, trycker på en tangent och ger ifrån sig ett "Mmm" eller "Hmm".
Flera gånger hejdar jag mig från att fråga vad det är han ser, kanske för att jag inte vill veta svaret, kanske för att jag är rädd att störa honom i sitt arbete.
Så är han klar.
"Det är en tumör" säger han. Mitt hjärta stannar till bråkdelen av en sekund innan han fortsätter: "Den är godartad, inget att oroa sig för".
Så vänder han på klacken och lämnar rummet, färdig med sitt jobb.
Kvar ligger jag naken med hans kladd på mina bröst, gissar mig fram till att det är nu jag torkar av mig, klär på mig och går hem. För hur ska jag veta? Det är ju första gången. Och förhoppningsvis sista.
Ynkligheten är enorm, så här liten har jag inte känt mig på länge. Försöker i huvudet överrösta "tumör" med "godartad", men det är svårt. Tänker att han kanske kommer tillbaka för en längre förklaring, men det gör han inte.
Ett svar, desto fler frågetecken.
Edit: Det här inlägget var skapat redan innan besöket, men då med tanken och förhoppningen att det inte skulle se ut så här.
Efter att ha läst Helenas upplevelse om detsamma, så tänkte jag att hon måste ha haft en sabla otur, det kan inte få vara på det sättet. Min upplevelse måste få bli annorlunda! Jag hade tyvärr fel. Inlägget känns lite som en kopia på hennes, men jag vill att det ska uppmärksammas, det där vi egentligen inte vill prata om. Det som många kanske inte kan prata om. För att de inte hittar orden. För att de inte har något socialt nätverk att ventilera med.
torsdag 9 september 2010
Albin smider planer
Som förälder står man inför en herrans massa val. En del av valen är att välja vilka fantasifigurer vi ska pränta in i barnens liv. I vår familj är tomten under avveckling, påskharen har aldrig existerat, men tandfen... Alltså, jag har aldrig påstått att det är en kvinnlig liten älva som surrar runt med en massa tior på släp, men heller aldrig dementerat det. De väljer alltså att tro att deras tappade tänder förvandlas till en peng under natten (eller snarare nästkommande förmiddag eftersom jag är sjukt glömsk på det här området).
Igår var det Albins tur att ta ett steg närmare tonåren genom att avlossa en mjölktand, vilken han enligt seden lade i ett glas med vatten. Som vanligt dröjde det in på nästkommande eftermiddag innan det hade hänt något med tandskrället, men han var inte mindre glad för det:
- Mamma, mamma! Kolla! Jag har fått en peng av tandfen!!!
Han gick upp i falsett i lyckan över metallstycket som vilade i hans hand, så till den milda grad att han slängde upp ytterdörren och visade den förbipasserande granntanten i sin iver.
- Jaså, oj, vad kul, sa jag, med min allra bästa påklistrade förvånad-min, som vi föräldrar tar på oss när vi lurar våra barn på det här sättet.
Så blev han allvarlig, tänkte några sekunder och sprang tillbaka till glaset tanden legat i. Han stod länge och tittade ner i botten på glaset och klurade innan han sken upp igen:
- Wow, titta mamma, tanden är kvar! Vet du vad jag ska göra nu?!
- Nej?
- Hah! Jag ska blåsa tandfen på mer pengar! Jag låter tanden ligga kvar här tills jag blir rik!
Igår var det Albins tur att ta ett steg närmare tonåren genom att avlossa en mjölktand, vilken han enligt seden lade i ett glas med vatten. Som vanligt dröjde det in på nästkommande eftermiddag innan det hade hänt något med tandskrället, men han var inte mindre glad för det:
- Mamma, mamma! Kolla! Jag har fått en peng av tandfen!!!
Han gick upp i falsett i lyckan över metallstycket som vilade i hans hand, så till den milda grad att han slängde upp ytterdörren och visade den förbipasserande granntanten i sin iver.
- Jaså, oj, vad kul, sa jag, med min allra bästa påklistrade förvånad-min, som vi föräldrar tar på oss när vi lurar våra barn på det här sättet.
Så blev han allvarlig, tänkte några sekunder och sprang tillbaka till glaset tanden legat i. Han stod länge och tittade ner i botten på glaset och klurade innan han sken upp igen:
- Wow, titta mamma, tanden är kvar! Vet du vad jag ska göra nu?!
- Nej?
- Hah! Jag ska blåsa tandfen på mer pengar! Jag låter tanden ligga kvar här tills jag blir rik!
fredag 27 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
Dagen vi nästan gick isär.
Ah just det, tänkte att ni kanske ville veta?
Inspiration och kreativitet hade ett krismöte med mig, där de vänligt men bestämt informerade om att de tänkte göra slut på förhållandet med mig, om jag inte gjorde något drastiskt för att komma vidare i cykeln vi kallar livet.
Jag tvekade en liten sekund; tänkte att det skulle kunna vara ganska skönt att bli av med dem, för de kan minsann vara ganska så påfrestande emellanåt. Men så bestämde jag mig för att iallafall tänka lite på det en stund; jag menar man kan ju inte döda ett livslångt förhållande bara sådär på en sekund.
Efter en liten stund slog det mig att jag ska göra en ny blogg! Jo minsann, en sån där där man stoppar in en bild om dagen varenda eviga dag i ett år, en sån. Utan någon som helst mer eftertanke tog jag inspiration och kreativitet i varsin hand och skapade den.
Sen satt vi där, hand i hand, och stirrade på skärmen som gapade svart.
"Jaha, nu då?"
Att skapa den var ju inget svårt alls, nu gällde det bara att fylla den med något. Varje dag. OJ.
Det verkar som att temat kommer att bli vardag, svartvitt, bländare 2.8 vid 35mm.
Kika in om du vill:
http://2xk365.blogspot.com/
Inspiration och kreativitet hade ett krismöte med mig, där de vänligt men bestämt informerade om att de tänkte göra slut på förhållandet med mig, om jag inte gjorde något drastiskt för att komma vidare i cykeln vi kallar livet.
Jag tvekade en liten sekund; tänkte att det skulle kunna vara ganska skönt att bli av med dem, för de kan minsann vara ganska så påfrestande emellanåt. Men så bestämde jag mig för att iallafall tänka lite på det en stund; jag menar man kan ju inte döda ett livslångt förhållande bara sådär på en sekund.
Efter en liten stund slog det mig att jag ska göra en ny blogg! Jo minsann, en sån där där man stoppar in en bild om dagen varenda eviga dag i ett år, en sån. Utan någon som helst mer eftertanke tog jag inspiration och kreativitet i varsin hand och skapade den.
Sen satt vi där, hand i hand, och stirrade på skärmen som gapade svart.
"Jaha, nu då?"
Att skapa den var ju inget svårt alls, nu gällde det bara att fylla den med något. Varje dag. OJ.
Det verkar som att temat kommer att bli vardag, svartvitt, bländare 2.8 vid 35mm.
Kika in om du vill:
http://2xk365.blogspot.com/
fredag 18 juni 2010
Försvarstal eller Diskussionen mellan mitt Det, mitt Jag och mitt Överjag
Till mig
Av mig
För mig.
Jag:
Jag har ända sedan första veckopengen varit ganska.. ...hmm... impulsiv i mina inköp. Som de där otroligt fina skorna med klack och rosett till avslutningen, de som egentligen var minst ett nummer för små. Aldrig att jag erkände det, men de blåa lilltårna skvallrade om att det var ett ganska dumt köp.
Eller den där datorn från L'easy som jag just då ansåg mig vara i stort behov av, men inte hade pengarna till. Den som i slutändan kostde mig ungefär 26 000 uppdelat på fem år, det kanske inte heller var helt genomtänkt.
Det:et:
Men nu, den här gången är det annorlunda.
Den här gången handlar det om viktiga grejer. Ett 35mm-objektiv. Jag liksom måste ha det!
Nu har jag i ett års tid i stort sett bara använt mitt kit-objektiv på 18-105mm, det som följde med kameran. Det har funkat bra, riktigt bra, det är inte det.
Med ett 35mm kommer jag tvingas att bli mer kreativ, då går det inte att zooma sig ur problemen, då är det mer upp till mig och min kreativitet och vad jag gör med den som avgör om kompositionen blir bra eller inte.
Och min nuvarande bländare på 3,5 vid 18mm jämfört med denna 1,8, vilken helt ny värld som öppnas!
Och så här då, allvarligt: Hur många stora fotografer säger att de använder sitt kit-objektiv när de uttalar sig om utrustning? Nej, just det, vi måste ju tänka lite längre och större här!
Överjaget:
Men bilen då? Kamremmen byttes ju igår, kommer det inte snart en ganska stor faktura på det?
Detet:
Ja men... Jo... Det gör det väl säkert, men det är ju flera veckor kvar innan den kommer. I värsta fall får jag väl sälja bilen för att betala kamremsbytet och använda cykeln istället. Det är nyttigt att cykla. Och så mycket jag hinner se! Med 35:an monterad hängande runt halsen. Se möjligheterna liksom.
Överjag:
Har du överhuvudtaget talat med någon som anväder det här objektivet, så du har några referenser att gå på?
Det:
Alltså.. Det finns en... Jag skulle ju fråga, men har inte riktigt gjort det. Det är klart att det är bra, det stod ju i reklamen!
Överjag:
Du är helt hopplös. Snart flyttar jag härifrån och du får ta över Jaget helt och hållet, för hon lyssnar ju iallafall bara på dig! Jag blir ju knappt ens kontaktad innan sådana här saker händer längre.
Jag:
Men hörrni, kom igen nu, håll sams... Bara objektivet, sen lyssnar jag och rådfrågar innan. Jag lovar...
Av mig
För mig.
Jag:
Jag har ända sedan första veckopengen varit ganska.. ...hmm... impulsiv i mina inköp. Som de där otroligt fina skorna med klack och rosett till avslutningen, de som egentligen var minst ett nummer för små. Aldrig att jag erkände det, men de blåa lilltårna skvallrade om att det var ett ganska dumt köp.
Eller den där datorn från L'easy som jag just då ansåg mig vara i stort behov av, men inte hade pengarna till. Den som i slutändan kostde mig ungefär 26 000 uppdelat på fem år, det kanske inte heller var helt genomtänkt.
Det:et:
Men nu, den här gången är det annorlunda.
Den här gången handlar det om viktiga grejer. Ett 35mm-objektiv. Jag liksom måste ha det!
Nu har jag i ett års tid i stort sett bara använt mitt kit-objektiv på 18-105mm, det som följde med kameran. Det har funkat bra, riktigt bra, det är inte det.
Med ett 35mm kommer jag tvingas att bli mer kreativ, då går det inte att zooma sig ur problemen, då är det mer upp till mig och min kreativitet och vad jag gör med den som avgör om kompositionen blir bra eller inte.
Och min nuvarande bländare på 3,5 vid 18mm jämfört med denna 1,8, vilken helt ny värld som öppnas!
Och så här då, allvarligt: Hur många stora fotografer säger att de använder sitt kit-objektiv när de uttalar sig om utrustning? Nej, just det, vi måste ju tänka lite längre och större här!
Överjaget:
Men bilen då? Kamremmen byttes ju igår, kommer det inte snart en ganska stor faktura på det?
Detet:
Ja men... Jo... Det gör det väl säkert, men det är ju flera veckor kvar innan den kommer. I värsta fall får jag väl sälja bilen för att betala kamremsbytet och använda cykeln istället. Det är nyttigt att cykla. Och så mycket jag hinner se! Med 35:an monterad hängande runt halsen. Se möjligheterna liksom.
Överjag:
Har du överhuvudtaget talat med någon som anväder det här objektivet, så du har några referenser att gå på?
Det:
Alltså.. Det finns en... Jag skulle ju fråga, men har inte riktigt gjort det. Det är klart att det är bra, det stod ju i reklamen!
Överjag:
Du är helt hopplös. Snart flyttar jag härifrån och du får ta över Jaget helt och hållet, för hon lyssnar ju iallafall bara på dig! Jag blir ju knappt ens kontaktad innan sådana här saker händer längre.
Jag:
Men hörrni, kom igen nu, håll sams... Bara objektivet, sen lyssnar jag och rådfrågar innan. Jag lovar...
tisdag 15 juni 2010
100615, 14:00
På stranden i utkanten av ett ganska litet, men ändå charmigt samhälle:
Jag har åkt dit med barnen. Kanske för att de tjatade och ville, kanske för att jag skulle slippa komma upp med någon bättre idé om vad man hittar på en sommarlovstisdagseftermiddag. Barnen sitter vid strandkanten. Gräver gropar, fyller hinkar, tömmer hinkar, obrydda om de stundvis kalla vindarna som sveper in och vattnet som, i min mening, knappt kommit upp i normal badtemperatur.
Jag tänker inte ens tanken "bada", utan sitter här på filten som nyss var prydligt nedpackad i IKEA-påsen jämte saft, kaffe, smörgåsar och kakor.
Så anländer ett gäng ungdomar medelst moped. Tre tjejer och två killar. "Kåk" tänker jag, som inte har mycket annat att tänka på just nu.
De är alldeles glada i sinnet, busar och bråkar med varandra, högljutt och kärvänligt. Någon hoppar i med kläderna på, ivrigt påhejad av de andra som tittar på med skräckblandad förtjusning. Tre röker. För att det är tufft gissar jag.
Jag röker. Som en följd av att jag tyckte att det var tufft en gång för länge sedan. Räknar försiktigt i huvudet och får ta till fingrarna som hjälp. Femton år sedan var det.
Femton.
Halva livet. Vart tog tiden vägen?
De är unga, obrydda och livet verkar leka.
Jag är inte längre så ung, tänker jag. Inte för att livet skulle vara sämre för det, tvärtom.
Tankarna bryts av ett hungrigt barn.
Jomenvisst ja, macka.
De är, likt filten, prydligt nedpackade bredvid saften i kylväskan. Två flaskor tog vi, man vet ju aldrig hur mycket det går åt, bäst att vara förutseende.
Ungdomarna är inte hungriga. De röker vidare och ligger i någon form av hög i solen och njuter av livet så som det är just nu.
Så som det en gång var, för femton år sedan.
Inte sämre, inte bättre. Men annorlunda.
Jag har åkt dit med barnen. Kanske för att de tjatade och ville, kanske för att jag skulle slippa komma upp med någon bättre idé om vad man hittar på en sommarlovstisdagseftermiddag. Barnen sitter vid strandkanten. Gräver gropar, fyller hinkar, tömmer hinkar, obrydda om de stundvis kalla vindarna som sveper in och vattnet som, i min mening, knappt kommit upp i normal badtemperatur.
Jag tänker inte ens tanken "bada", utan sitter här på filten som nyss var prydligt nedpackad i IKEA-påsen jämte saft, kaffe, smörgåsar och kakor.
Så anländer ett gäng ungdomar medelst moped. Tre tjejer och två killar. "Kåk" tänker jag, som inte har mycket annat att tänka på just nu.
De är alldeles glada i sinnet, busar och bråkar med varandra, högljutt och kärvänligt. Någon hoppar i med kläderna på, ivrigt påhejad av de andra som tittar på med skräckblandad förtjusning. Tre röker. För att det är tufft gissar jag.
Jag röker. Som en följd av att jag tyckte att det var tufft en gång för länge sedan. Räknar försiktigt i huvudet och får ta till fingrarna som hjälp. Femton år sedan var det.
Femton.
Halva livet. Vart tog tiden vägen?
De är unga, obrydda och livet verkar leka.
Jag är inte längre så ung, tänker jag. Inte för att livet skulle vara sämre för det, tvärtom.
Tankarna bryts av ett hungrigt barn.
Jomenvisst ja, macka.
De är, likt filten, prydligt nedpackade bredvid saften i kylväskan. Två flaskor tog vi, man vet ju aldrig hur mycket det går åt, bäst att vara förutseende.
Ungdomarna är inte hungriga. De röker vidare och ligger i någon form av hög i solen och njuter av livet så som det är just nu.
Så som det en gång var, för femton år sedan.
Inte sämre, inte bättre. Men annorlunda.
lördag 27 mars 2010
Saker jag gör istället för att göra det som förväntas av mig
Jag är mitt i skapandeprocessen av ett viktigt mail; kanske det viktigaste jag har förväntats pränta ner under det senaste halvåret. Alltså inget "Tjenahejsan, längesen sist, hur är det?" utan mer ett av det slag som kanske skulle kunna sätta en liten snöboll i rullning, som kanske skulle kunna generera i en lite större snöboll om det inte börjar blaska som attan på vägen.
Blask förresten, har ni tänkt på att våren är på väg? Jag vet, det är ett jävla tjat, men vi har ju väntat så länge och vintern har varit så lång och allt det där.
På de kommunala barnomsorgsinstanserna är det vår, helt klart. Halva kommunens sandinköp har under den gångna veckan fraktats till vår hall. Heja dammsugare och galonbrallor!
Fördelen med att bo så här lite off, på landsbygden, är att galonmundering och gummistövlar är lite av en norm, vilket jag inbillar mig är annorlunda i en storstad, men det kanske bara är mina inskränkta fördomar som spökar.
Mailet ja! Jo, jag tror att det kommer att bli riktigt bra, har bara några detaljer kvar att slipa på. Jag har gjort ett litet utkast eller vad det kallas:
Mvh Karin (Avslutet. Formellt, med vänlig ton.)
Så där ja. Bara att fylla i det där lilla tomrummet i mitten så är det klart!
Blask förresten, har ni tänkt på att våren är på väg? Jag vet, det är ett jävla tjat, men vi har ju väntat så länge och vintern har varit så lång och allt det där.
På de kommunala barnomsorgsinstanserna är det vår, helt klart. Halva kommunens sandinköp har under den gångna veckan fraktats till vår hall. Heja dammsugare och galonbrallor!
Fördelen med att bo så här lite off, på landsbygden, är att galonmundering och gummistövlar är lite av en norm, vilket jag inbillar mig är annorlunda i en storstad, men det kanske bara är mina inskränkta fördomar som spökar.
Mailet ja! Jo, jag tror att det kommer att bli riktigt bra, har bara några detaljer kvar att slipa på. Jag har gjort ett litet utkast eller vad det kallas:
Hej! (Hälsningsfras. Neutral med glad ton, men inte överdriven.)
Plats för resten av meddelandet
Mvh Karin (Avslutet. Formellt, med vänlig ton.)
Så där ja. Bara att fylla i det där lilla tomrummet i mitten så är det klart!
onsdag 24 februari 2010
Sjukt.
02:57:
Absolut tystnad, sånär som på knäppandet i det där elementet som alltid knäpper.
Tillstånd: Näst intill medvetslöshet.
Så bryts tystnaden. Någon ropar. Är det i drömmen eller den verkliga världen? Lättar huvudet något från kudden för att lokalisera, bedöma. Det är bestämt Albin. Vad vill han?
"MAMMA!!!! Jag kan inte andas!!!!" tjuter han.
Jag vet inte något som kan få mig så klarvaken så fort som sjuka barn klockan tre på morgonen. Där sitter han i sin säng, förtvivlad och panikslagen över känslan att plötsligt inte kunna andas. Krupphostan har hängt med honom i flera år nu, och dyker upp som på beställning vid varje närmande av förkylning, men den här gången låter det värre än vanligt. Varje andetag är en kraftansträngning; det piper och väser om honom.
Ringer sjukvårdsrådgivningen - får några konkreta råd - luftrörsvidgande? Nej, det är slut.. -avvakta- blir det värre-åk in akut. Under samtalet lugnar det ner sig betydligt, även om han fortfarande låter illa. Somnar om bredvid tröskverket till son, vaknar någon timme senare när det är dax att gå upp, konstaterar att det blir vab idag.
Ringer vårdcentralen i Finspång i hopp om att samtalet ska generera i ett inringt recept på luftrörsvidgande att hämta ut och ha i beredskap nästa gång 02:58. Det gör det inte. Den ansvariga läkaren är i Rejmyre under dagen.
"Vad bra då, eftersom jag bor i Rejmyre! Himla smidigt!" Nejnej, det gäller endast bokade besök, varför göra det enkelt?
Nej, det blir läkarbesök i Finspång kl. 14:00. En väsentlig skillnad med pojken klockan 14:00 jämfört med 02:58, är att han då andas relativt normalt. Och medicinen jag vill ha är ju mot hur han andas tre på natten, men så dags har jag ju ingen större lust att släpa ut honom för att åka till akuten och vänta i massa timmar för att sedan på två minuter få utskrivet recept på luftrörsvidgande som jag ändå inte kan hämta ut före nästkommande morgon.
Knasigt.
Absolut tystnad, sånär som på knäppandet i det där elementet som alltid knäpper.
Tillstånd: Näst intill medvetslöshet.
Så bryts tystnaden. Någon ropar. Är det i drömmen eller den verkliga världen? Lättar huvudet något från kudden för att lokalisera, bedöma. Det är bestämt Albin. Vad vill han?
"MAMMA!!!! Jag kan inte andas!!!!" tjuter han.
Jag vet inte något som kan få mig så klarvaken så fort som sjuka barn klockan tre på morgonen. Där sitter han i sin säng, förtvivlad och panikslagen över känslan att plötsligt inte kunna andas. Krupphostan har hängt med honom i flera år nu, och dyker upp som på beställning vid varje närmande av förkylning, men den här gången låter det värre än vanligt. Varje andetag är en kraftansträngning; det piper och väser om honom.
Ringer sjukvårdsrådgivningen - får några konkreta råd - luftrörsvidgande? Nej, det är slut.. -avvakta- blir det värre-åk in akut. Under samtalet lugnar det ner sig betydligt, även om han fortfarande låter illa. Somnar om bredvid tröskverket till son, vaknar någon timme senare när det är dax att gå upp, konstaterar att det blir vab idag.
Ringer vårdcentralen i Finspång i hopp om att samtalet ska generera i ett inringt recept på luftrörsvidgande att hämta ut och ha i beredskap nästa gång 02:58. Det gör det inte. Den ansvariga läkaren är i Rejmyre under dagen.
"Vad bra då, eftersom jag bor i Rejmyre! Himla smidigt!" Nejnej, det gäller endast bokade besök, varför göra det enkelt?
Nej, det blir läkarbesök i Finspång kl. 14:00. En väsentlig skillnad med pojken klockan 14:00 jämfört med 02:58, är att han då andas relativt normalt. Och medicinen jag vill ha är ju mot hur han andas tre på natten, men så dags har jag ju ingen större lust att släpa ut honom för att åka till akuten och vänta i massa timmar för att sedan på två minuter få utskrivet recept på luftrörsvidgande som jag ändå inte kan hämta ut före nästkommande morgon.
Knasigt.
måndag 1 februari 2010
Flickan och bekräftelsehoran
Jag är en sån där tjej med en kamera va. Mm, jag gillar det där med att se världen genom en lins, att hitta motiv, nya perspektiv, att få samma gamla saker att bli som nya genom att vrida, vända, trixa med vidvinkel och makro om och om igen. Samtidigt som jag inte vågar vara mer än en tjej med en kamera så bor det en liten bekräftelsehora inom mig, precis som inom dig. (Johoo, erkänn! Litegrann iallafall?...) och hon vill höra att det är så fint och vackert och kreativt och allt det där, och jag försöker kväva henne när hon tar över alltför mycket, för man ska inte tro att man är något, nej för då kan man bli märkvärdig, och det går inte för sig.
Så en dag kom frågan som bekräftelsehoran väntat på så länge:
Skulle hon kunna tänka sig att ställa upp på ett projekt, som en sån där fotograf som tar såna där bilder? Motiv och syfte är redan bestämt, allt som behövdes var en tjej med en kamera och en egen stil. Min stil.
Jag?
Har en stil?
Fotografera?
För ett syfte?
Nu, när bekräftelsehoran har chansen att sträcka på sig, dunka sig på bröstet, då är hon som bortblåst, darrandes i ett hörn.
Nejmennej, inte kan väl jag? Egen stil? Jag är ju bara en tjej med en kamera? Jag kan inte sånt där heller, det är ju såna där fotografer som pysslar med sånt?
Efter en lång betänketid (15 minuter, allt är relativt) så bestämde vi oss för att iallafall åka och prova. Inga garantier. Blir det bra så är det ju jättebra. Bilder till projektet, en enorm erfarenhet i bagaget.
Så ofantligt skitläskigt och jättekul!!
Jag vet inte vad som hände i den här svängen, men några dagar efter detta blev dessa beställda för att hänga i vardags- eller sovrum hemma hos såna där folk som är mina kompisar. KUL!
torsdag 28 januari 2010
Geografilektion
Om man har en GPS och stäler in den på "världens ände" så kan man, beroende på jordens lutning i förhållande till Venus och några andra tekniska detaljer, få upp "Brevens Bruk" som primär destination.
Brevensbruk är ett sånt där gammalt brukssamhälle; man pysslade mycket med järn fram till 80-talet och kan stoltsera med att ha bidragit med gjutgods till bland annat Djursholmsbron i Stockholm. Eftersom det inte är mycket verksamhet kvar i bygden så har de flesta flyttat till Örebro och andra närliggande orter där det finns mera liv och rörelse. Några inskränkta, men ack så stolta, bybor finns det dock kvar på orten.
För att komma till Brevensbruk så måste man ta sig igenom en portal i skepnad av en oändligt lång allé, men man måste passa sig så att det inte dyker upp en hjort bakom något av träden:
Några kilometer utanför Brevens, längs en slingrig grusväg, ligger Knipphammaren. Det är något slags naturreservat med fåglar som vill vara ifred och såna saker. Men vackert är det!
torsdag 7 januari 2010
Listan
1. Gjorde du något 2009 som du aldrig gjort förut?
Fick ett såntdära jobb.
Levde lycklig tillsammans.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Har inga nyårslöften. För mycket press, för mycket förväntningar, från mig och från andra.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar 09?
Alltså... Jag tror inte det? (Om det nu är någon som ynglat av sig, och inser att jag inte har noterat det, så ber jag så mycket om ursäkt. Din bebis är naturligtvis det finaste som finns, och jag fattar inte att jag kunde glömma det!)
4. Vilka länder besökte du?
Finspång.
5. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
En kamera som fixar höga ISO-tal utan så mycket brus.
6. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Men allvarligt, kommer folk ihåg specifika datum sådär på kommando? Nej, inget.
JOOOOO! Just det, den 4/7!! (Ojoj, där höll jag på att kvalificera mig till en natt eller två på soffan!)
7. Vad var din största framgång 2009?
Men alltså, hur tänker du nu? Framgång? Vet inte... Jobbet kanske?
8. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte något utöver det vanliga, som att åka till akuten för att jag skurit mig i handen med brödkniven under frukosten en, i övrigt, fridfull lördagmorgon.
9. Bästa köpet?
Kameran, utan tvekan.
10. Vad spenderade du mest pengar på?
Det svarta vardagshålet; mat, bensin och såntdär...
11. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Små saker varje dag.
12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Oj, jag vet inte.. Finns det någon? Nej, tror inte det. Samma gamla skivor som snurrar i bilen, inget nytt.
13. Vad önskar du att du gjort mer?
Eftersom jag inte gjorde det så vore det slöseri med både tid och energi att önska att jag hade gjort det. Men okejrå; varit bättre på att leva här och nu.
14. Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma som ovan.
15. Bästa boken du läste i år?
Har börjat läsa ungefär 5 böcker, inte avslutat någon, förutom fotoböckerna. Så kanske nästa års lista kan berätta det.
16. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Fyllde jag år? Jo, det gjorde jag ju såklart. Jobbade tror jag.
17. De bästa nya människorna du träffade?
Fick ett såntdära jobb.
Levde lycklig tillsammans.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Har inga nyårslöften. För mycket press, för mycket förväntningar, från mig och från andra.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar 09?
Alltså... Jag tror inte det? (Om det nu är någon som ynglat av sig, och inser att jag inte har noterat det, så ber jag så mycket om ursäkt. Din bebis är naturligtvis det finaste som finns, och jag fattar inte att jag kunde glömma det!)
4. Vilka länder besökte du?
Finspång.
5. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
En kamera som fixar höga ISO-tal utan så mycket brus.
6. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Men allvarligt, kommer folk ihåg specifika datum sådär på kommando? Nej, inget.
JOOOOO! Just det, den 4/7!! (Ojoj, där höll jag på att kvalificera mig till en natt eller två på soffan!)
7. Vad var din största framgång 2009?
Men alltså, hur tänker du nu? Framgång? Vet inte... Jobbet kanske?
8. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte något utöver det vanliga, som att åka till akuten för att jag skurit mig i handen med brödkniven under frukosten en, i övrigt, fridfull lördagmorgon.
9. Bästa köpet?
Kameran, utan tvekan.
10. Vad spenderade du mest pengar på?
Det svarta vardagshålet; mat, bensin och såntdär...
11. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Små saker varje dag.
12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Oj, jag vet inte.. Finns det någon? Nej, tror inte det. Samma gamla skivor som snurrar i bilen, inget nytt.
13. Vad önskar du att du gjort mer?
Eftersom jag inte gjorde det så vore det slöseri med både tid och energi att önska att jag hade gjort det. Men okejrå; varit bättre på att leva här och nu.
14. Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma som ovan.
15. Bästa boken du läste i år?
Har börjat läsa ungefär 5 böcker, inte avslutat någon, förutom fotoböckerna. Så kanske nästa års lista kan berätta det.
16. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Fyllde jag år? Jo, det gjorde jag ju såklart. Jobbade tror jag.
17. De bästa nya människorna du träffade?
Alla nya människor är intressanta, var och en på sitt sätt.
onsdag 6 januari 2010
DumDum strikes again
Har ni hört om hon som frostade av frysen och slängde ut allt innehåll i papp-påsar på balkongen, glömde dem där och tog in dem efter två decimeters snöfall? Så jävla dum hon var! Alltså vad tänkte hon med? Papperspåsar? Snöfall? Så ofantligt korkat.
Jamen, det hon gjorde dagen innan det då! Hon begav sig ut i 20 minusgrader för att jaga soluppgången. Det visade sig att hon var lite för tidigt ute, och för att inte frysa ihjäl i väntan på solen, så lattjade hon med lite andra bilder, som lite tidsfördriv sådär.
Aah, och sen, när solen äntligen började leta sig fram över trädtopparna, och hon glömmer bort att hon inte har någon känsel i tårna eller fingrarna, för att hon är så himla salig över att det är så vackert allting, och att hon äntligen kan föreviga eländet så hon får komma hem nån gång, vet ni vad som händer då? Jo, hon får en bild. EN bild. Sen dör batteriet i kameran. För det är ju kallt va. Och hon har ju lattjat med en massa tramsbilder va. Så det STENDÖR. Ja, det är ju ett antiklimax i sig, men det som gör henne så ofantligt korkad är ju att hon drog iväg fem mil för inte så länge sedan, för exakt samma sol. Den gången kom hon fram, skådade ut över Bråviken, och tänkte på hur vackert allt var, plockade sedan fram kameran, för att se att det inte fanns en gnutta liv i den.
Fem mil. För en jävla soluppgång. Och hon kunde inte bemöda sig med att kolla batteriet innan hon for. Den gången skrattade hon högt åt sig själv, och tänkte att det där är ju bara sånt man läser om, det händer ju bara andra. Men nu, NU, har jag tagit lärdom av det.
Tydligen inte.
Jamen, det hon gjorde dagen innan det då! Hon begav sig ut i 20 minusgrader för att jaga soluppgången. Det visade sig att hon var lite för tidigt ute, och för att inte frysa ihjäl i väntan på solen, så lattjade hon med lite andra bilder, som lite tidsfördriv sådär.
Aah, och sen, när solen äntligen började leta sig fram över trädtopparna, och hon glömmer bort att hon inte har någon känsel i tårna eller fingrarna, för att hon är så himla salig över att det är så vackert allting, och att hon äntligen kan föreviga eländet så hon får komma hem nån gång, vet ni vad som händer då? Jo, hon får en bild. EN bild. Sen dör batteriet i kameran. För det är ju kallt va. Och hon har ju lattjat med en massa tramsbilder va. Så det STENDÖR. Ja, det är ju ett antiklimax i sig, men det som gör henne så ofantligt korkad är ju att hon drog iväg fem mil för inte så länge sedan, för exakt samma sol. Den gången kom hon fram, skådade ut över Bråviken, och tänkte på hur vackert allt var, plockade sedan fram kameran, för att se att det inte fanns en gnutta liv i den.
Fem mil. För en jävla soluppgång. Och hon kunde inte bemöda sig med att kolla batteriet innan hon for. Den gången skrattade hon högt åt sig själv, och tänkte att det där är ju bara sånt man läser om, det händer ju bara andra. Men nu, NU, har jag tagit lärdom av det.
Tydligen inte.
torsdag 31 december 2009
2009; någon slags summering
Nyårsafton. Ett år har gått, ett nytt står för dörren.
Tid för reflektion och eftertanke.
2009 har i stort varit ett fantastiskt år. Om 2008 var förvirrat, jobbigt och ganska ensamt, så har 2009 varit resultatet av hur jag tacklade 2008.
Norrlänningen hade just kommit in i mitt liv, och det för att stanna. Aldrig har jag känt mig så villkorslöst älskad som under detta år, och aldrig har jag älskat någon så villkorslöst. Inte heller har vardagen känts så bra som nu, för vi lever den tillsammans. På riktigt tillsammans. Vi hjälps åt. Inte för att "jag lagade maten, nu får du ta disken" eller "Jag har jobbat hela dagen, nu får du tömma tvättkorgen", utan av ren och skär omtanke och kärlek för varandra, och det är SÅ FINT! Och allt går så lätt och smidigt, och vi pratar med varann, och det gör att problemen inte hinner bli så stora att de inte går att hantera, och det är något så sjukt häftigt skönt att det kan vara så!
I mars fick jag min första riktiga fasta anställning, och med den min första betalda semester. För första gången i mitt liv var jag ledig utan att behöva känna press att jaga timmar och ören, en enormt skön känsla!
2010 hoppas jag kommer att fortsätta i samma anda, och den enda punkten på min want-to-do-list jag kan komma på är, förutom att gå upp i tid på jobbet, att ta någon form av fotoutbildning eller -kurs eller vad det kan finnas.
Sista dagen på detta år spenderas på jobbet. Men först ut i skogen med barn och pulkor, för den mulna himmeln skvallrar om att det inte är så satans snorkallt idag. Bäst att passa på.
GOTT NYTT ÅR,
så ses vi på andra sidan.
Tid för reflektion och eftertanke.
2009 har i stort varit ett fantastiskt år. Om 2008 var förvirrat, jobbigt och ganska ensamt, så har 2009 varit resultatet av hur jag tacklade 2008.
Norrlänningen hade just kommit in i mitt liv, och det för att stanna. Aldrig har jag känt mig så villkorslöst älskad som under detta år, och aldrig har jag älskat någon så villkorslöst. Inte heller har vardagen känts så bra som nu, för vi lever den tillsammans. På riktigt tillsammans. Vi hjälps åt. Inte för att "jag lagade maten, nu får du ta disken" eller "Jag har jobbat hela dagen, nu får du tömma tvättkorgen", utan av ren och skär omtanke och kärlek för varandra, och det är SÅ FINT! Och allt går så lätt och smidigt, och vi pratar med varann, och det gör att problemen inte hinner bli så stora att de inte går att hantera, och det är något så sjukt häftigt skönt att det kan vara så!
I mars fick jag min första riktiga fasta anställning, och med den min första betalda semester. För första gången i mitt liv var jag ledig utan att behöva känna press att jaga timmar och ören, en enormt skön känsla!
2010 hoppas jag kommer att fortsätta i samma anda, och den enda punkten på min want-to-do-list jag kan komma på är, förutom att gå upp i tid på jobbet, att ta någon form av fotoutbildning eller -kurs eller vad det kan finnas.
Sista dagen på detta år spenderas på jobbet. Men först ut i skogen med barn och pulkor, för den mulna himmeln skvallrar om att det inte är så satans snorkallt idag. Bäst att passa på.
GOTT NYTT ÅR,
så ses vi på andra sidan.
onsdag 23 december 2009
Dan före dan.
Gårdagen:
Åkte till Lekhuset och turbohandlade de sista julklapparna. Var klar (och nöjd!) på under 45 minuter, kanske mest för att jag inte tycker om folk i flock, speciellt inte i köer i juletid. Vidare till jobbet och turbojobbade mig igenom kvällen, sen hem och turboslåin paketen, turboduscha för att sedan kunna turbosova en sväng innan det var dax att åka till jobbet igen, vilket leder oss in på idag:
Turbojobbade mig igenom förmiddagen, plockade upp Tove hos kompis i Åby på hemvägen, sen försöka hinna hem innan Jonatan kom hem från frita så att han inte skulle komma hem till ett tomt hus och hinna tänka att familjen blivit kidnappad av rymdvarelser eller något annat rimligt.
Det var dock inte så mycket turbo över den färden EFTERSOM VI INTE NÖTER PÅ PLOGBLADEN I ONÖDAN I DE HÄR TRAKTERNA.
Väl hemma sög jag tag i allt det där som inte ligger där det ska (varför har allting en plats, när det ändå aldrig ligger på sin plats?), drog ett turbovarv med dammsugaren för att få hemmet att åtminstone ge skenet av att vara ett respektabelt hem. När jag var klar med det så kom det oundvikliga. Det där som jag hade tänkt dra ut på, kanske till och med slippa, bara Peter kom hem...
"Mamma, när ska vi klä granen??!!"
Granjäveln är fin i år. Tät och fin. Riktigt tät. Och grov. Och tung.
För att ens kunna börja klä den, insåg jag att jag måste skapa en plats åt den, där den ska stå. Där, i hörnet, där datorn står nu, det där hörnet som allt damm samlas i, DÄR ska den stå. Bort med dator och damm, fram med granmattan eller vad det heter, och försöka baxa över det täta tunga eländet på den.
Det gick ju sådär skulle man kunna säga. Granhelvetet attackerade mig. Barnen jublade, ivriga över årets underhållning.
Jag skulle liksom bara tippa den en liten bråkdel av en smula för att baxa över den till mattan, och så FÖLL den bara. Hur jag än vred de där vreden eller skruvarna eller vad det är, så hotade den med att välta.
Vad jag gjorde?
Tryckte upp den i ett hörn, för att få stöd av väggarna, så att den därmed ser stabil ut...
I övrigt tror jag att det blir en mycket stillsam och fridfull jul.
Åkte till Lekhuset och turbohandlade de sista julklapparna. Var klar (och nöjd!) på under 45 minuter, kanske mest för att jag inte tycker om folk i flock, speciellt inte i köer i juletid. Vidare till jobbet och turbojobbade mig igenom kvällen, sen hem och turboslåin paketen, turboduscha för att sedan kunna turbosova en sväng innan det var dax att åka till jobbet igen, vilket leder oss in på idag:
Turbojobbade mig igenom förmiddagen, plockade upp Tove hos kompis i Åby på hemvägen, sen försöka hinna hem innan Jonatan kom hem från frita så att han inte skulle komma hem till ett tomt hus och hinna tänka att familjen blivit kidnappad av rymdvarelser eller något annat rimligt.
Det var dock inte så mycket turbo över den färden EFTERSOM VI INTE NÖTER PÅ PLOGBLADEN I ONÖDAN I DE HÄR TRAKTERNA.
Väl hemma sög jag tag i allt det där som inte ligger där det ska (varför har allting en plats, när det ändå aldrig ligger på sin plats?), drog ett turbovarv med dammsugaren för att få hemmet att åtminstone ge skenet av att vara ett respektabelt hem. När jag var klar med det så kom det oundvikliga. Det där som jag hade tänkt dra ut på, kanske till och med slippa, bara Peter kom hem...
"Mamma, när ska vi klä granen??!!"
Granjäveln är fin i år. Tät och fin. Riktigt tät. Och grov. Och tung.
För att ens kunna börja klä den, insåg jag att jag måste skapa en plats åt den, där den ska stå. Där, i hörnet, där datorn står nu, det där hörnet som allt damm samlas i, DÄR ska den stå. Bort med dator och damm, fram med granmattan eller vad det heter, och försöka baxa över det täta tunga eländet på den.
Det gick ju sådär skulle man kunna säga. Granhelvetet attackerade mig. Barnen jublade, ivriga över årets underhållning.
Jag skulle liksom bara tippa den en liten bråkdel av en smula för att baxa över den till mattan, och så FÖLL den bara. Hur jag än vred de där vreden eller skruvarna eller vad det är, så hotade den med att välta.
Vad jag gjorde?
Tryckte upp den i ett hörn, för att få stöd av väggarna, så att den därmed ser stabil ut...
I övrigt tror jag att det blir en mycket stillsam och fridfull jul.
lördag 12 december 2009
Att andas.
En hobby jag har, är att utforska små skogsvägar. Alltså såna där små vägar som ligger vid sidan av andra små landsvägar. Det får inte finnas postlådor vid vägkanten där de tar slut, för då kan man ge sig på att det snart dyker upp ett hus, och så sitter man där med besvikelsen upp till öronen. Nej, helt anonyma ska de vara, sådär så man undrar om någon ens åkt på dem de senaste åren.
Häromdagen gjorde jag det igen, kanske lite för att det kändes knasigt i bröstet, sådär som ett tryck, kanske som ångest, fast det vet jag inget om, för jag har liksom aldrig haft någon ångest vad jag vet. Inte sådär på riktigt iallafall, bara på hobbynivå.
Men iallafall, det kunde ju inte bli sämre av att komma ut i skogen en sväng, tänkte jag och siktade på en väg jag har spanat in några dagar nu. Det gick bara att åka en liten bit på den, då den snart övergick i traktorspår, som sedan övergick i en stig, som senare kom att bli en körbar grusväg igen. Tät skog ersattes av kalhygge som övergick i skog som slutade vid den vackraste vy jag skådat på länge:
Sjön. Stillheten. Dimman som sakta började lätta. Tystnaden. Det. var. så. jävla. vackert! Med ens hade jag glömt att det gjorde lite ont i bröstet, för helt plötsligt kunde jag andas igen, och jag ville aldrig därifrån!
Häromdagen gjorde jag det igen, kanske lite för att det kändes knasigt i bröstet, sådär som ett tryck, kanske som ångest, fast det vet jag inget om, för jag har liksom aldrig haft någon ångest vad jag vet. Inte sådär på riktigt iallafall, bara på hobbynivå.
Men iallafall, det kunde ju inte bli sämre av att komma ut i skogen en sväng, tänkte jag och siktade på en väg jag har spanat in några dagar nu. Det gick bara att åka en liten bit på den, då den snart övergick i traktorspår, som sedan övergick i en stig, som senare kom att bli en körbar grusväg igen. Tät skog ersattes av kalhygge som övergick i skog som slutade vid den vackraste vy jag skådat på länge:
Sjön. Stillheten. Dimman som sakta började lätta. Tystnaden. Det. var. så. jävla. vackert! Med ens hade jag glömt att det gjorde lite ont i bröstet, för helt plötsligt kunde jag andas igen, och jag ville aldrig därifrån!
fredag 4 december 2009
Hästarna och grisarna
Jag vet, jag är så himla efter, men jag hade tänkt att släppa det här och inte göra en grej av det. Men jag kan inte, det vill inte lossna! Och det är bra, fast inte.
Vad?
Jo, det har ju varit debatt omkring de här travhästarna som har fått utstå en inte så mild behandling för att springa bättre och fortare och sånt, där han som höll i trådarna blev ställd, eller vad det heter, inför rätta.
Jag kollade på något debattprogram eller kanske Aktuellt, men det spelar ingen roll vad det var. Där pratade de naturligtvis om vad som hade hänt.
Det här hade hänt:
Man hade genom att ge hästarna elchocker fått dem att prestera bättre, och det är ju djurplågeriiii!!!! Absolut, håller fullständigt med.
De hade använt såna där grisfösare för att göra det, det är ju hemskt!!!
Vänta lite nu.
Att ge hästar elchocker är djurplågeri, men att göra detsamma mot grisar är helt okej? Det är så okej att till och med redskapet har ett namn för ändamålet: "Grisfösare". För grisar är ju inte lika mycket värda som hästar, de räknas ju knappt till "djur"? Eller?
Människan äcklar mig ibland.
Vad?
Jo, det har ju varit debatt omkring de här travhästarna som har fått utstå en inte så mild behandling för att springa bättre och fortare och sånt, där han som höll i trådarna blev ställd, eller vad det heter, inför rätta.
Jag kollade på något debattprogram eller kanske Aktuellt, men det spelar ingen roll vad det var. Där pratade de naturligtvis om vad som hade hänt.
Det här hade hänt:
Man hade genom att ge hästarna elchocker fått dem att prestera bättre, och det är ju djurplågeriiii!!!! Absolut, håller fullständigt med.
De hade använt såna där grisfösare för att göra det, det är ju hemskt!!!
Vänta lite nu.
Att ge hästar elchocker är djurplågeri, men att göra detsamma mot grisar är helt okej? Det är så okej att till och med redskapet har ett namn för ändamålet: "Grisfösare". För grisar är ju inte lika mycket värda som hästar, de räknas ju knappt till "djur"? Eller?
Människan äcklar mig ibland.
Julkompromiss
Vi har ju inte riktigt kommit överens, julen och jag, av den enkla, men ändå så komplicerade anledningen att jag inte tror ett skvatt på vad alltihopa står för. Ändå finner jag mig själv stå i fönstren, hängandes upp en massa stjärnor som ska symbolisera vägvisare för tre gubbar som påstås ha irrat runt i öknen för dryga 2000 år sedan, jag tänder ljus för att räkna ner till födseln av en kille som jag inte ens tror har funnits, och det är ett sånt hyckleri att göra så, men ändå gör jag det!
Ungefär här inser jag att jag har ett val:
Gör det eller låt bli. Simpelt men ändå inte lätt.
För att det är tradition.
För att så gott som alla andra gör det.
Om de är lyckliga eller inte får stå för dem, men de gör det. Och om man inte hänger med på julfirartåget så står man väldigt ensam, det kan inte hjälpas, för det sitter så djupt rotat.
Efter att ha pratat med kloka människor omkring mig så har jag kommit fram till att så här kan jag inte ha det varje år: Det kommer till slut att bli som att köra i 120km/h mot en bergvägg. Utan bälte.
Därför har vi bestämt oss för att kompromissa, julen och jag. Jag får ha allt det där mysiga pysslandet, jag får låta åtskilliga satser knäck och kola bränna vid, jag får ha röda julgranskulor hänga i fönstren. Lite annat som lyser och skapar stämning och annat mysigt får jag också ha.
Men där räcker det.
Ingen krubba.
Ingen Jesus.
Och definitivt ingen jävla tomte som levererar julklappar. Icke!
Jag tror att vi därmed är ganska nöjda, julen och jag.
Ungefär här inser jag att jag har ett val:
Gör det eller låt bli. Simpelt men ändå inte lätt.
För att det är tradition.
För att så gott som alla andra gör det.
Om de är lyckliga eller inte får stå för dem, men de gör det. Och om man inte hänger med på julfirartåget så står man väldigt ensam, det kan inte hjälpas, för det sitter så djupt rotat.
Efter att ha pratat med kloka människor omkring mig så har jag kommit fram till att så här kan jag inte ha det varje år: Det kommer till slut att bli som att köra i 120km/h mot en bergvägg. Utan bälte.
Därför har vi bestämt oss för att kompromissa, julen och jag. Jag får ha allt det där mysiga pysslandet, jag får låta åtskilliga satser knäck och kola bränna vid, jag får ha röda julgranskulor hänga i fönstren. Lite annat som lyser och skapar stämning och annat mysigt får jag också ha.
Men där räcker det.
Ingen krubba.
Ingen Jesus.
Och definitivt ingen jävla tomte som levererar julklappar. Icke!
Jag tror att vi därmed är ganska nöjda, julen och jag.
söndag 29 november 2009
Juligen
Granne 1 sätter upp en ljusslinga på trappräcket.
Granne 2 gör detsamma, lägger dessutom ett ljusnät över den där fula busken bredvid äppelträdet, den busken de skulle ha tagit bort i somras, men inte hann för att sommaren är ju så kort.
Granne 3 hänger upp blinkande ljusslingor i varenda träd och buske som finns på tomten så till den milda grad att granne 1 måste öka dosen epilepsimedicin fram till trettonhelgen.
Någonstans mitt i detta kommer en 6-åring och undrar om vi inte kan ha en julkrubba, nu när julen närmar sig.
Nej, jag vill inte ha någon julkrubba, för jag tror inte på någon gud, Jesus, Maria eller åsna heller för den delen. Samtidigt tänder jag det första i raden av adventsljus och hänger upp en julstjärna och känner mig därmed som den största hycklaren genom tiderna.
Tänk om jag bara kunde tro på allt det där, så lätt det skulle vara då. Inget ifrågasättande, ingen dubbelmoral.
Jesus i ena hörnet, tomten i det andra, inga konstigheter. Hur enkelt som helst.
Granne 2 gör detsamma, lägger dessutom ett ljusnät över den där fula busken bredvid äppelträdet, den busken de skulle ha tagit bort i somras, men inte hann för att sommaren är ju så kort.
Granne 3 hänger upp blinkande ljusslingor i varenda träd och buske som finns på tomten så till den milda grad att granne 1 måste öka dosen epilepsimedicin fram till trettonhelgen.
Någonstans mitt i detta kommer en 6-åring och undrar om vi inte kan ha en julkrubba, nu när julen närmar sig.
Nej, jag vill inte ha någon julkrubba, för jag tror inte på någon gud, Jesus, Maria eller åsna heller för den delen. Samtidigt tänder jag det första i raden av adventsljus och hänger upp en julstjärna och känner mig därmed som den största hycklaren genom tiderna.
Tänk om jag bara kunde tro på allt det där, så lätt det skulle vara då. Inget ifrågasättande, ingen dubbelmoral.
Jesus i ena hörnet, tomten i det andra, inga konstigheter. Hur enkelt som helst.
Kolakoket
Redan efter frukosten i morse påminde barnen mig om att vi skulle koka kola idag, för jag hade "faktiskt LOVAT det!" Och har man "faktiskt LOVAT" något, så är det bara att ta sig i kragen och sätta igång, så är det.
Jag hyser en enorm hatkärlek till julen, och det här med att pyssla och baka tillsammans hamnar på plussidan, så vi kavlade upp alla våra ärmar och satte igång. Ingredienser mättes upp och hälldes ner i kastrullen, omslagspapper klipptes på löpande band.
"Koka kraftigt" läste jag, och lät det koka så kraftigt som det var möjligt medan jag satte mig vid datorn "för att bara..." När jag var klar med "för att bara.." hade det hänt grejer. Alldeles för mycket grejer. När vi hällde upp smeten såg vi att kastrullbottnen var kolsvart. Ganska tjockt var det kolsvarta. När allt sedan hade svalnat kunde vi konstatera att det hade lika gärna kunnat vara materialet till tunga skjutvapen, så hårt var det.
Albin gick omkring och sög på en bit i en kvart innan han gav upp. Det måste ha varit som att suga på en sten ungefär. (Fast jag hoppas ju att han ger upp fortare om det skulle vara så att han får för sig att suga på en riktig sten.)
Men nu var det ju så att jag "faktiskt LOVAT", och det här var ju inte i närheten av vad som kan kallas kola. Fram med allting igen, en ny kastrull den här gången, eftersom den andra hade fått sätta livet till.
Naturligtvis fegade jag alldeles för mycket den här gången, och smeten ville liksom aldrig stelna. SKIT sa jag. HURRA sa barnen och gick lös på sörjan med varsin sked.
Vid det här laget började jag bli irriterad -Jag menar hur svårt kan det vara att få ihop tre sketna ingredienser till lagom konsistens?!
Tredje gången gick det dock som det var tänkt redan för närmare tre timmar sedan, det blev kola!
Och det här är en av anledningarna till att vi ser till att ha en heldag på oss för att göra något som beräknas ta en halvtimme.
Jag hyser en enorm hatkärlek till julen, och det här med att pyssla och baka tillsammans hamnar på plussidan, så vi kavlade upp alla våra ärmar och satte igång. Ingredienser mättes upp och hälldes ner i kastrullen, omslagspapper klipptes på löpande band.
"Koka kraftigt" läste jag, och lät det koka så kraftigt som det var möjligt medan jag satte mig vid datorn "för att bara..." När jag var klar med "för att bara.." hade det hänt grejer. Alldeles för mycket grejer. När vi hällde upp smeten såg vi att kastrullbottnen var kolsvart. Ganska tjockt var det kolsvarta. När allt sedan hade svalnat kunde vi konstatera att det hade lika gärna kunnat vara materialet till tunga skjutvapen, så hårt var det.
Albin gick omkring och sög på en bit i en kvart innan han gav upp. Det måste ha varit som att suga på en sten ungefär. (Fast jag hoppas ju att han ger upp fortare om det skulle vara så att han får för sig att suga på en riktig sten.)
Men nu var det ju så att jag "faktiskt LOVAT", och det här var ju inte i närheten av vad som kan kallas kola. Fram med allting igen, en ny kastrull den här gången, eftersom den andra hade fått sätta livet till.
Naturligtvis fegade jag alldeles för mycket den här gången, och smeten ville liksom aldrig stelna. SKIT sa jag. HURRA sa barnen och gick lös på sörjan med varsin sked.
Vid det här laget började jag bli irriterad -Jag menar hur svårt kan det vara att få ihop tre sketna ingredienser till lagom konsistens?!
Tredje gången gick det dock som det var tänkt redan för närmare tre timmar sedan, det blev kola!
Och det här är en av anledningarna till att vi ser till att ha en heldag på oss för att göra något som beräknas ta en halvtimme.
torsdag 12 november 2009
Vi köpte en pepparkaksdeg......
I år blir det älgar, hajar, hästar och fladdermöss.
Det är nog ingen som ser mig...
Mycket glasyr ska det vara.
"En Alienälg!"
onsdag 11 november 2009
tisdag 10 november 2009
Det kom ett paket....
För ett tag sedan beställde jag kläder till mina snart byx- och strumplösa barn. Det var som att de passade på att växa ungefär en decimeter över en natt, varpå ALLA byxor plötsligt slutade långt innan fotknölarna. Vad som händer med strumporna är fortfarande lite oklart; en del går ett okänt öde till mötes i tvättmaskinen, andra verkar leva ett eget liv och bara försvinner. Men aldrig, aldrig ett helt par åt gången, nej, bara en strumpa.
Naturligtvis skulle inte paketet levereras komplett, utan en del saker låter sig dröjas. Då är det ju smidigt att ha en sån där sms-aviseringsfunktion; ett pip i mobilen, så vet man att det är dax.
Tillexempel igår: Det pep till, jag kollade, läste igenom löpnummer och pinkoder och raderade sedan meddelandet.
Med tom blick stirrade jag sedan på mobilen och undrade vad fan det var jag just gjorde?
Radera?
Ja.
Är du säker på att du vill radera?
Ja.
Jag menar, det är ju inget man "råkar" göra, det borde ju ha krävts en liiten tanke någonstans i handlingen, men icke.
På kvällen ringde jag kundtjänst, presenterade mig som DumDum och förklarade läget. Damen i andra änden sa att det räcker med löpnummer. Sedan sa hon min adress och frågade om den stämde? Jo, det gjorde den allt, men hur visste hon? Jag hade inte lämnat några personuppgifter, kundnummer eller whatsoever. Googlade hon DumDum medan vi pratade och fick upp mig i detalj? Är jag märkt för livet nu?
Hursomhelst, jag begav mig till byns utlämningsställe, kiosken, med löpnumret tydligt skrivet på en lapp, säker på att snart ha paketet i handen.
-Legitimation?
-Ja, jo, just det. Leg.
Gräver i ficka ett: Tomt.
Ficka två: Tändare.
Ficka tre: Nycklar.
Ficka fyra: Det finns ingen ficka fyra.
Alla är genomgågna. Ingen plånbok, inget leg.
-Eh, det verkar som att den ligger hemma, jag kommer tillbaka senare, ljög jag.
Fan heller, nu kan det ligga där.
Att det ska vara så svårt att få ut ett par brallor?!
Naturligtvis skulle inte paketet levereras komplett, utan en del saker låter sig dröjas. Då är det ju smidigt att ha en sån där sms-aviseringsfunktion; ett pip i mobilen, så vet man att det är dax.
Tillexempel igår: Det pep till, jag kollade, läste igenom löpnummer och pinkoder och raderade sedan meddelandet.
Med tom blick stirrade jag sedan på mobilen och undrade vad fan det var jag just gjorde?
Radera?
Ja.
Är du säker på att du vill radera?
Ja.
Jag menar, det är ju inget man "råkar" göra, det borde ju ha krävts en liiten tanke någonstans i handlingen, men icke.
På kvällen ringde jag kundtjänst, presenterade mig som DumDum och förklarade läget. Damen i andra änden sa att det räcker med löpnummer. Sedan sa hon min adress och frågade om den stämde? Jo, det gjorde den allt, men hur visste hon? Jag hade inte lämnat några personuppgifter, kundnummer eller whatsoever. Googlade hon DumDum medan vi pratade och fick upp mig i detalj? Är jag märkt för livet nu?
Hursomhelst, jag begav mig till byns utlämningsställe, kiosken, med löpnumret tydligt skrivet på en lapp, säker på att snart ha paketet i handen.
-Legitimation?
-Ja, jo, just det. Leg.
Gräver i ficka ett: Tomt.
Ficka två: Tändare.
Ficka tre: Nycklar.
Ficka fyra: Det finns ingen ficka fyra.
Alla är genomgågna. Ingen plånbok, inget leg.
-Eh, det verkar som att den ligger hemma, jag kommer tillbaka senare, ljög jag.
Fan heller, nu kan det ligga där.
Att det ska vara så svårt att få ut ett par brallor?!
lördag 31 oktober 2009
Döden på besök
Döden, eller ja, Liemannen, kom förbi förut. Med sig hade han, passande nog, ett vandrande skelett. Väl inrepeterat drog de den vanliga ramsan "Bus eller godis", och just som jag tänkte säga "Bus" bara för att kolla om de hade några ruttna ägg i bakfickan, så ringde Liemannens mamma och sa att han var sen hem till middagen. Molokna, och utan vare sig bus eller godis, lommade de hem, och jag undrar fortfarande om de verkligen hade någon backup, någon arsenal av bus, omutifallatt de kom till en sån som jag.
Tidigare under dagen åkte Dumfan till Systembolaget för att inhandla rödvin att imundiga under eftermiddagens besök av bästa vännen och hennes två huliganer. Pizzabakning stod på schemat, barnen skulle få välja själva vad de skulle ha på sina pizzor, och på det viset skulle alla bli nöjda och belåtna. Allt detta medan mammorna sippade på varsitt glas vin och hade en allmänt trevlig stund tillsammans.
Om Dumfan ägnade lite mer av sin tid att titta i sin kalender (ja, hon har faktiskt en) så skulle hon veta att Alla helgons dag är en röd dag, och på röda dagar får vi ju inte köpa starka dryckesvaror i det här landet.
Så jävla dumt.
Tidigare under dagen åkte Dumfan till Systembolaget för att inhandla rödvin att imundiga under eftermiddagens besök av bästa vännen och hennes två huliganer. Pizzabakning stod på schemat, barnen skulle få välja själva vad de skulle ha på sina pizzor, och på det viset skulle alla bli nöjda och belåtna. Allt detta medan mammorna sippade på varsitt glas vin och hade en allmänt trevlig stund tillsammans.
Om Dumfan ägnade lite mer av sin tid att titta i sin kalender (ja, hon har faktiskt en) så skulle hon veta att Alla helgons dag är en röd dag, och på röda dagar får vi ju inte köpa starka dryckesvaror i det här landet.
Så jävla dumt.
måndag 19 oktober 2009
En helt vanlig eftermiddag.....
En av fördelarna med att båda i ett förhållande jobbar med människor, och de tider det innbär, är att få vara lediga tillsammans mitt i veckorna, eller delar av dagar. För barnen är det en stor fördel att oftast inte behöva vara på frita mer än någon dag i veckan, eftersom vi ofta "går om" varandra, jobbar korta dagar, eller har en mormor som ställer upp om båda jobbar kväll.
En del dagar är det dock bara en stor nackdel att vi har det på det sättet. Idag är "en del dagar". Peter jobbar kväll, jag är hemma med barnen.
Tove och Jonatan kom hem från skolan, båda glada i hågen. Tove informerade att hon minsann skulle räkna matte, och slog sig ner vid sitt skrivbord med matteboken i högsta hugg. Jag blev minst sagt förvånad, då matten är något som orskar kraftiga diskussioner och meningsskiljaktigheter varje gång det kommer på tal. Förvånad, men glad och lättad, bör tilläggas.
På golvet i rummet bredvid satte sig Jonatan med två böcker han hade lånat på biblioteket tidigare under dagen: En om flyg och en om vulkaner, jordskalv och liknande.
Fylld av spänning och förväntan började han bläddra i båda böckerna på en gång, och jag fortsatte att vika tvätten strax utanför.
"Åh, så skönt, såhär efter en jobbhelg med alldeles för många timmar på schemat, att de är glada, nöjda och tillfreds".
Det dröjde dock inte så länge innan känslan av total otillräcklighet kom smygande:
Hon räknar på så gott hon kan, och undrar hur hon ska göra här?
Han tittar i böckerna, och eftersom han inte kan läsa än, så undrar han vad flygplanet gör där?
Vad är 2x8?
Hur funkar ett vulkanutbrott? Hur går det till?
Om två barn ska dela på 6 kulor, hur många får de var? Är det glaskulor eller järndankar?
Vad är det där som sitter ovanpå rymdskeppet?
Kolla, jag har räknat en sida!
Kolla, ett jordskalv!
Men ååååh, jag kan inte treans tabell! Hjälp!
Vad händer med ett flygplan som åker ovanför en vulkan som får ett utbrott?
Någonstans här önskar jag innerligt att vi båda hade ett 7-16-jobb, alternativt att jag kunde klona mig, för att kunna ge dem båda den tid som de vill ha. Önskan förstärks ytterligare när jag hör barn nr 3 komma in i hallen från sin cykeltur:
- När är det mat??!! Jag är hungrig!!!
En del dagar är det dock bara en stor nackdel att vi har det på det sättet. Idag är "en del dagar". Peter jobbar kväll, jag är hemma med barnen.
Tove och Jonatan kom hem från skolan, båda glada i hågen. Tove informerade att hon minsann skulle räkna matte, och slog sig ner vid sitt skrivbord med matteboken i högsta hugg. Jag blev minst sagt förvånad, då matten är något som orskar kraftiga diskussioner och meningsskiljaktigheter varje gång det kommer på tal. Förvånad, men glad och lättad, bör tilläggas.
På golvet i rummet bredvid satte sig Jonatan med två böcker han hade lånat på biblioteket tidigare under dagen: En om flyg och en om vulkaner, jordskalv och liknande.
Fylld av spänning och förväntan började han bläddra i båda böckerna på en gång, och jag fortsatte att vika tvätten strax utanför.
"Åh, så skönt, såhär efter en jobbhelg med alldeles för många timmar på schemat, att de är glada, nöjda och tillfreds".
Det dröjde dock inte så länge innan känslan av total otillräcklighet kom smygande:
Hon räknar på så gott hon kan, och undrar hur hon ska göra här?
Han tittar i böckerna, och eftersom han inte kan läsa än, så undrar han vad flygplanet gör där?
Vad är 2x8?
Hur funkar ett vulkanutbrott? Hur går det till?
Om två barn ska dela på 6 kulor, hur många får de var? Är det glaskulor eller järndankar?
Vad är det där som sitter ovanpå rymdskeppet?
Kolla, jag har räknat en sida!
Kolla, ett jordskalv!
Men ååååh, jag kan inte treans tabell! Hjälp!
Vad händer med ett flygplan som åker ovanför en vulkan som får ett utbrott?
Någonstans här önskar jag innerligt att vi båda hade ett 7-16-jobb, alternativt att jag kunde klona mig, för att kunna ge dem båda den tid som de vill ha. Önskan förstärks ytterligare när jag hör barn nr 3 komma in i hallen från sin cykeltur:
- När är det mat??!! Jag är hungrig!!!
lördag 5 september 2009
090905
Satt och funderade i bilen på vägen hem från jobbet idag, och tänkte på bland de värsta sakerna som kan hända när man kör bil. Det är naturligtvis en hel radda med grejer, men något jag fastnade vid, var detta scenario:
Landsväg, en ganska öde sådan, inte många bilar per timme som passerar där, inte. (Mest för att det var just en sådan jag åkte på just då.) Av någon anledning far bilen åt helvete, jag blir fastklämd, men är vid fullt medvetande, blir inte speciellt skadad, rent fysiskt, men sitter riktigt jävla fast. Mobilen hamnar (naturligtvis) på ett sådant ställe att jag ser den, men det är en teknisk omöjlighet att nå den. Antagligen ringer den också, bara för att jävlas.
Medan jag sitter där och funderar på hur lång tid det ska ta innan någon hittar mig, varför jag inte kissade innan jag åkte, varför jag inte drack eller åt innan jag åkte, och alla andra frågor som hinner komma upp när man ändå inte har mycket annat för sig, så hakar skivjäveln upp sig. Det är dessutom ett sistahandsval i skivhögen, inget jag egentligen lyssnar på, förutom när allt annat är uttjatat.
En riktigt dålig skiva, som hakar upp sig, utan att jag kan göra något åt det, telefonen som ligger där utan att jag kan nå den. Kissblåsan som bara blir större och större. Magen som kurrar högre och högre. Men aldrig tillräckligt högt för att överrösta den usla upphakade skivan.
DET vore bland det värsta som kunde hända.
Tänkte att man kunde hitta på en sån där Dödmansgrepp som finns på diverse anordningar, fast den här skulle vara runt foten, kopplad till gaspedalen eller något, för att undvika situationer av ovan skådat slag.
Landsväg, en ganska öde sådan, inte många bilar per timme som passerar där, inte. (Mest för att det var just en sådan jag åkte på just då.) Av någon anledning far bilen åt helvete, jag blir fastklämd, men är vid fullt medvetande, blir inte speciellt skadad, rent fysiskt, men sitter riktigt jävla fast. Mobilen hamnar (naturligtvis) på ett sådant ställe att jag ser den, men det är en teknisk omöjlighet att nå den. Antagligen ringer den också, bara för att jävlas.
Medan jag sitter där och funderar på hur lång tid det ska ta innan någon hittar mig, varför jag inte kissade innan jag åkte, varför jag inte drack eller åt innan jag åkte, och alla andra frågor som hinner komma upp när man ändå inte har mycket annat för sig, så hakar skivjäveln upp sig. Det är dessutom ett sistahandsval i skivhögen, inget jag egentligen lyssnar på, förutom när allt annat är uttjatat.
En riktigt dålig skiva, som hakar upp sig, utan att jag kan göra något åt det, telefonen som ligger där utan att jag kan nå den. Kissblåsan som bara blir större och större. Magen som kurrar högre och högre. Men aldrig tillräckligt högt för att överrösta den usla upphakade skivan.
DET vore bland det värsta som kunde hända.
Tänkte att man kunde hitta på en sån där Dödmansgrepp som finns på diverse anordningar, fast den här skulle vara runt foten, kopplad till gaspedalen eller något, för att undvika situationer av ovan skådat slag.
torsdag 27 augusti 2009
Drömmer mig bort en stund.
Om det här vore min dagbok, så skulle det vara en ensamhetsdagbok, för det verkar som att det är när jag är ensam som den åker fram. Eller ja, helt ensam är jag ju inte, barnen är ju hemma. Det är sällskap av den vuxna sorten jag syftar på.
Men det är väl lite så som det ska vara, med dagboksskrivande; Något man gör tyst för sig själv i ett hörn?
Någon gång i framtiden ska jag ha en alldeles speciell plats för mina skriverier, i det där alldeles speciella huset i vilket jag ska bo:
Huset är gammalt, av trä, med stora spröjsade fönster. Färgen är ljus, antagligen vit, och det är allt annat än fyrkantigt. Överallt finns det vinklar och vrår, takhöjden är generös, ensisådär dryga tre meter, vilket gör möjligheterna oändliga.
Det finns åtminstone ett torn på huset, och där - Där sitter jag. Oftast vid fönstret som vetter mot vattnet, det stora oändliga vattnet. Om kvällarna njuter jag av solnedgången långt där borta i horisonten, och om det blåser upp till regn och storm så sveper jag den stora pläden ett extra varv runt mig.
Tornet är min fristad, här finns bara jag och mina tankar, det är hit jag flyr när de blir för många i huvudet och måste sorteras. En del är rent trams och tar bara massa onödig plats, så de rensas bort med en gång. Andra är bara en början på något djupare, och de behöver få ljus och luft från flera olika håll för att komma fram i sin rätta form.
Några kräver ett ställningstagande från min sida. Vad tycker jag om dem, och dess eventuella följder? Och varför tycker jag så? Här kommer ljuset och luften in i bilden igen.
När jag väl har bestämt mig för vad jag tycker och vart jag står i frågan, så måste jag vara medveten om att det är okej att ändra sig, det gör inget. Bara jag gör det för att jag vill det, inte för att någon annan tycker så. För det är inte bara korkat, det är extremt tråkigt. Att tycka som alla andra. För att passa in. För att slippa tänka själv...
Runt huset förresten, är en väl tilltagen trädgård, inramad av en stor lummig häck. Längst ner i ena hörnet är hönsgården. Hönsen går och sprätter lite som de vill i trädgården om dagarna, och när mörkret faller så motar vi in dem och lägger haspen på.
Hela trädgården är full av klättervänliga fruktträd och bärbuskar som är som gjorda för att bygga koja i. En del träd och buskar är det ingen som har en aning om vad det egentligen är, men de får stå kvar där, för de har sin "charm", som man brukar säga om saker som egentligen är ganska fula och inte fyller någon större funktion.
Där nere bredvid den gamla boden som är fylld till bredden av trädgårdsredskap, fiskegrejor och sånt som "är bra å ha", där står den vedeldade bastun, redo att värma frusna själar i sommarnatten eller höstrusket. När man har suttit där sådär länge så att man tror att blodet kokar i kroppen på en, då är det bara att springa ut på bryggan och hoppa i.
Tills dess sitter jag kvar här på min pinnstol och fortsätter skapa bilden av min framtid...
Men det är väl lite så som det ska vara, med dagboksskrivande; Något man gör tyst för sig själv i ett hörn?
Någon gång i framtiden ska jag ha en alldeles speciell plats för mina skriverier, i det där alldeles speciella huset i vilket jag ska bo:
Huset är gammalt, av trä, med stora spröjsade fönster. Färgen är ljus, antagligen vit, och det är allt annat än fyrkantigt. Överallt finns det vinklar och vrår, takhöjden är generös, ensisådär dryga tre meter, vilket gör möjligheterna oändliga.
Det finns åtminstone ett torn på huset, och där - Där sitter jag. Oftast vid fönstret som vetter mot vattnet, det stora oändliga vattnet. Om kvällarna njuter jag av solnedgången långt där borta i horisonten, och om det blåser upp till regn och storm så sveper jag den stora pläden ett extra varv runt mig.
Tornet är min fristad, här finns bara jag och mina tankar, det är hit jag flyr när de blir för många i huvudet och måste sorteras. En del är rent trams och tar bara massa onödig plats, så de rensas bort med en gång. Andra är bara en början på något djupare, och de behöver få ljus och luft från flera olika håll för att komma fram i sin rätta form.
Några kräver ett ställningstagande från min sida. Vad tycker jag om dem, och dess eventuella följder? Och varför tycker jag så? Här kommer ljuset och luften in i bilden igen.
När jag väl har bestämt mig för vad jag tycker och vart jag står i frågan, så måste jag vara medveten om att det är okej att ändra sig, det gör inget. Bara jag gör det för att jag vill det, inte för att någon annan tycker så. För det är inte bara korkat, det är extremt tråkigt. Att tycka som alla andra. För att passa in. För att slippa tänka själv...
Runt huset förresten, är en väl tilltagen trädgård, inramad av en stor lummig häck. Längst ner i ena hörnet är hönsgården. Hönsen går och sprätter lite som de vill i trädgården om dagarna, och när mörkret faller så motar vi in dem och lägger haspen på.
Hela trädgården är full av klättervänliga fruktträd och bärbuskar som är som gjorda för att bygga koja i. En del träd och buskar är det ingen som har en aning om vad det egentligen är, men de får stå kvar där, för de har sin "charm", som man brukar säga om saker som egentligen är ganska fula och inte fyller någon större funktion.
Där nere bredvid den gamla boden som är fylld till bredden av trädgårdsredskap, fiskegrejor och sånt som "är bra å ha", där står den vedeldade bastun, redo att värma frusna själar i sommarnatten eller höstrusket. När man har suttit där sådär länge så att man tror att blodet kokar i kroppen på en, då är det bara att springa ut på bryggan och hoppa i.
Tills dess sitter jag kvar här på min pinnstol och fortsätter skapa bilden av min framtid...
tisdag 11 augusti 2009
Livet, döden och det som finns däremellan.
Första arbetsdagen efter 4 veckors välbehövd semester började på allt annat än bästa tänkbara sätt. Med två man kort och 13 boende att ta hand om, var det bara att kavla upp ärmarna och bita ihop. Planera, prioritera, göra det så enkelt och smidigt som möjligt, för oss, men framförallt för dem.
Ungefär här händer det något med mig. Jag ska plötsligt vara så jävla duktig, jag vill helst göra allt på en gång, vara på tre ställen samtidigt, allt för att de boende inte ska märka att vi egentligen inte räcker till. Det är ju jag som är där för deras skull, inte de för min. De har inte bett om att få lägga sitt liv i någon annans händer, om de fick välja så skulle de vara pigga, friska och hemma med sina närmaste, precis som du och jag.
Några skulle helst bara vilja dö. Ja, på riktigt. Dö. De hade önskat att få avsluta sitt liv för länge sedan, allra helst sedan ensamheten kom krypande allt närmare, i takt med att människorna omkring dem försvunnit. Men i det här landet är vi så skräckslagna inför tanken på att vi en dag faktiskt kommer att dö, att det är fruktansvärt ångestfyllt att bara ens prata om det.
Och nu är det ju så att vi inte pysslar med att ta livet av folk. Nej, vi håller vid liv. Ibland "förlänger" vi liv också, och vi är väldigt duktiga på det. Men vilket slags liv är det då, i en del fall?
Nyckelordet är ofta "ensam". Att du, som boende, har fullt med folk omkring dig, räknas liksom inte, de har du ju knappast valt att ha där, även om du inte finner ord för din tacksamhet över att de nu är där. Hur man än vrider på det, så är dessa människor bara en bieffekt av att bli gammal, orkeslös och.... ensam.
För inte länge sedan frågade jag en dam varför hon var så nedstämd, och fick ett svar som bland annat innefattade en bortgången make, upptagna barn och just ensamhet.
Vartenda svar jag försökte klura ut, skulle för henne framstå som rena lögner, så jag höll tyst.
Vi är jätteduktiga på att vårda och läka bensår, vi ger näringsdryck till de undernärda, vi motar influensan i dörren med strikta hygiendirektiv. Vi erbjuder promenader (för alla gamla människor vill komma ut, står att läsa i tidningarna). De gråa hårtestarna läggs på spolar för att värna om värdigheten och det allmänna välbefinnandet. Vi väcker gamla minnen till liv i det vardagliga samtalet, vi ser till det som fungerar och hakar inte upp oss på det som inte riktigt är vad det än gång var. Och vi gör det förbaskat bra.
Men jag kommer aldrig att bli fullärd när det kommer att om inte läka, så lindra, de sår som finns i själen. Och, som det känns, kommer jag aldrig att hitta något bra svar till den som undrar varför den inte bara kan få dö, istället för att fortsätta leva så ensam.
Naturligtvis är det i grunden bra att vi gör allt det här, och har kommit så långt i forskning och kunskaper kring det naturliga åldrandet. Jag kanske låter bitter, men jag gillar mitt jobb, och tror, hoppas, att jag kan göra en, om än liten, förändring till det bättre, för dessa människor.
Ungefär här händer det något med mig. Jag ska plötsligt vara så jävla duktig, jag vill helst göra allt på en gång, vara på tre ställen samtidigt, allt för att de boende inte ska märka att vi egentligen inte räcker till. Det är ju jag som är där för deras skull, inte de för min. De har inte bett om att få lägga sitt liv i någon annans händer, om de fick välja så skulle de vara pigga, friska och hemma med sina närmaste, precis som du och jag.
Några skulle helst bara vilja dö. Ja, på riktigt. Dö. De hade önskat att få avsluta sitt liv för länge sedan, allra helst sedan ensamheten kom krypande allt närmare, i takt med att människorna omkring dem försvunnit. Men i det här landet är vi så skräckslagna inför tanken på att vi en dag faktiskt kommer att dö, att det är fruktansvärt ångestfyllt att bara ens prata om det.
Och nu är det ju så att vi inte pysslar med att ta livet av folk. Nej, vi håller vid liv. Ibland "förlänger" vi liv också, och vi är väldigt duktiga på det. Men vilket slags liv är det då, i en del fall?
Ensam.
Nyckelordet är ofta "ensam". Att du, som boende, har fullt med folk omkring dig, räknas liksom inte, de har du ju knappast valt att ha där, även om du inte finner ord för din tacksamhet över att de nu är där. Hur man än vrider på det, så är dessa människor bara en bieffekt av att bli gammal, orkeslös och.... ensam.
För inte länge sedan frågade jag en dam varför hon var så nedstämd, och fick ett svar som bland annat innefattade en bortgången make, upptagna barn och just ensamhet.
Vartenda svar jag försökte klura ut, skulle för henne framstå som rena lögner, så jag höll tyst.
Vi är jätteduktiga på att vårda och läka bensår, vi ger näringsdryck till de undernärda, vi motar influensan i dörren med strikta hygiendirektiv. Vi erbjuder promenader (för alla gamla människor vill komma ut, står att läsa i tidningarna). De gråa hårtestarna läggs på spolar för att värna om värdigheten och det allmänna välbefinnandet. Vi väcker gamla minnen till liv i det vardagliga samtalet, vi ser till det som fungerar och hakar inte upp oss på det som inte riktigt är vad det än gång var. Och vi gör det förbaskat bra.
Men jag kommer aldrig att bli fullärd när det kommer att om inte läka, så lindra, de sår som finns i själen. Och, som det känns, kommer jag aldrig att hitta något bra svar till den som undrar varför den inte bara kan få dö, istället för att fortsätta leva så ensam.
Naturligtvis är det i grunden bra att vi gör allt det här, och har kommit så långt i forskning och kunskaper kring det naturliga åldrandet. Jag kanske låter bitter, men jag gillar mitt jobb, och tror, hoppas, att jag kan göra en, om än liten, förändring till det bättre, för dessa människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)