Jamen, det hon gjorde dagen innan det då! Hon begav sig ut i 20 minusgrader för att jaga soluppgången. Det visade sig att hon var lite för tidigt ute, och för att inte frysa ihjäl i väntan på solen, så lattjade hon med lite andra bilder, som lite tidsfördriv sådär.
Aah, och sen, när solen äntligen började leta sig fram över trädtopparna, och hon glömmer bort att hon inte har någon känsel i tårna eller fingrarna, för att hon är så himla salig över att det är så vackert allting, och att hon äntligen kan föreviga eländet så hon får komma hem nån gång, vet ni vad som händer då? Jo, hon får en bild. EN bild. Sen dör batteriet i kameran. För det är ju kallt va. Och hon har ju lattjat med en massa tramsbilder va. Så det STENDÖR. Ja, det är ju ett antiklimax i sig, men det som gör henne så ofantligt korkad är ju att hon drog iväg fem mil för inte så länge sedan, för exakt samma sol. Den gången kom hon fram, skådade ut över Bråviken, och tänkte på hur vackert allt var, plockade sedan fram kameran, för att se att det inte fanns en gnutta liv i den.
Fem mil. För en jävla soluppgång. Och hon kunde inte bemöda sig med att kolla batteriet innan hon for. Den gången skrattade hon högt åt sig själv, och tänkte att det där är ju bara sånt man läser om, det händer ju bara andra. Men nu, NU, har jag tagit lärdom av det.
Tydligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar