lördag 31 oktober 2009

Döden på besök

Döden, eller ja, Liemannen, kom förbi förut. Med sig hade han, passande nog, ett vandrande skelett. Väl inrepeterat drog de den vanliga ramsan "Bus eller godis", och just som jag tänkte säga "Bus" bara för att kolla om de hade några ruttna ägg i bakfickan, så ringde Liemannens mamma och sa att han var sen hem till middagen. Molokna, och utan vare sig bus eller godis, lommade de hem, och jag undrar fortfarande om de verkligen hade någon backup, någon arsenal av bus, omutifallatt de kom till en sån som jag.

Tidigare under dagen åkte Dumfan till Systembolaget för att inhandla rödvin att imundiga under eftermiddagens besök av bästa vännen och hennes två huliganer. Pizzabakning stod på schemat, barnen skulle få välja själva vad de skulle ha på sina pizzor, och på det viset skulle alla bli nöjda och belåtna. Allt detta medan mammorna sippade på varsitt glas vin och hade en allmänt trevlig stund tillsammans.
Om Dumfan ägnade lite mer av sin tid att titta i sin kalender (ja, hon har faktiskt en) så skulle hon veta att Alla helgons dag är en röd dag, och på röda dagar får vi ju inte köpa starka dryckesvaror i det här landet.
Så jävla dumt.

måndag 19 oktober 2009

En helt vanlig eftermiddag.....

En av fördelarna med att båda i ett förhållande jobbar med människor, och de tider det innbär, är att få vara lediga tillsammans mitt i veckorna, eller delar av dagar. För barnen är det en stor fördel att oftast inte behöva vara på frita mer än någon dag i veckan, eftersom vi ofta "går om" varandra, jobbar korta dagar, eller har en mormor som ställer upp om båda jobbar kväll.

En del dagar är det dock bara en stor nackdel att vi har det på det sättet. Idag är "en del dagar". Peter jobbar kväll, jag är hemma med barnen.

Tove och Jonatan kom hem från skolan, båda glada i hågen. Tove informerade att hon minsann skulle räkna matte, och slog sig ner vid sitt skrivbord med matteboken i högsta hugg. Jag blev minst sagt förvånad, då matten är något som orskar kraftiga diskussioner och meningsskiljaktigheter varje gång det kommer på tal. Förvånad, men glad och lättad, bör tilläggas.

På golvet i rummet bredvid satte sig Jonatan med två böcker han hade lånat på biblioteket tidigare under dagen: En om flyg och en om vulkaner, jordskalv och liknande.
Fylld av spänning och förväntan började han bläddra i båda böckerna på en gång, och jag fortsatte att vika tvätten strax utanför.
"Åh, så skönt, såhär efter en jobbhelg med alldeles för många timmar på schemat, att de är glada, nöjda och tillfreds".
Det dröjde dock inte så länge innan känslan av total otillräcklighet kom smygande:

Hon räknar på så gott hon kan, och undrar hur hon ska göra här?
Han tittar i böckerna, och eftersom han inte kan läsa än, så undrar han vad flygplanet gör där?
Vad är 2x8?
Hur funkar ett vulkanutbrott? Hur går det till?
Om två barn ska dela på 6 kulor, hur många får de var? Är det glaskulor eller järndankar?
Vad är det där som sitter ovanpå rymdskeppet?
Kolla, jag har räknat en sida!
Kolla, ett jordskalv!
Men ååååh, jag kan inte treans tabell! Hjälp!
Vad händer med ett flygplan som åker ovanför en vulkan som får ett utbrott?

Någonstans här önskar jag innerligt att vi båda hade ett 7-16-jobb, alternativt att jag kunde klona mig, för att kunna ge dem båda den tid som de vill ha. Önskan förstärks ytterligare när jag hör barn nr 3 komma in i hallen från sin cykeltur:
- När är det mat??!! Jag är hungrig!!!