söndag 28 juni 2009

Minnen.



Den här bilden tog jag med mig till jobbet idag.

En taggtråd.
Växtlighet.
Varken mer eller mindre.

Jag gjorde det som något slags experiment, som visade sig vara ganska lyckat. Vet ni hur länge man kan prata runt en bild på en taggtråd och lite växtlighet, och vet ni hur många minnen det väcker hos en dement som vuxit upp på landet bland kor, ängar, hagar och betesmarker? MASSOR! Jag blev ganska förvånad, men genast väcktes nästa tanke:
Hur kan jag ta det vidare? Vad kan jag göra för att hitta fler vägar till att väcka minnen?

Helst vill jag ju ta med dem ut och sätta dem näsa mot näsa med kor, hundkex och maskrosor, men eftersom det är en teknisk omöjlighet så får jag ta det på andra sätt. Genom fotandet.
På det sättet lär jag mig hur mycket information som är lagom att ta med i bilden, jag får ett mål med det hela, och de får en upplevelse. En win-win-situation helt enkelt.

Exakt hur jag ska göra, vet jag inte ännu, men det var häftigt att se hur mycket den här simpla bilden kunde åstadkomma.

torsdag 25 juni 2009

Dagboksinlägg.

Det allt högre ekot i kylen i kombination med en lite torftig frukost påminde mig om att det inte går att hålla på det längre. Det är dax nu. Dax att åka och handla, trots den klarblå himlen som skvallrade om att det här kommer att bli en i raden av dagar med sommarvärme. Lika bra att få det överstökat på en gång, tänkte jag, och stuvade in mig själv och barnen i bilen för att styra kosan mot närmaste stormarknad. Väl framme tog det inte mer än fem minuter innan barnen hade hittat något för dem alldeles livsnödvändigt: Cyklop med tillhörande snorkel. Jamen, okej då, ta var sitt. Förhoppningen är ju ändå att vi kommer att tillbringa många timmar vid sjön, så varför inte.

I bilen på vägen hem skulle naturligtvis de nya prylarna testas, vilket gjorde att hela hemresan lät som tagen ur en random Star-Warsfilm. Till en början högt väsande, för att mot slutet av färden övergå till ett mer gurglande ljud från baksätet, allteftersom snorklarna fylldes av slem och saliv.

På stranden sprang de runt i sina cyklop längs strandkanten och liknade mest tre aliens. Att använda det på rätt sätt? Med huvudet under vattnet? Nej, då blir vi ju blöta i håret!
Samtidigt kämpade ett annat barn febrilt för att försöka ta sig ner och undersöka vad som fanns under vattnet, bakom sina simglasögon. Det gick inte jättebra, eftersom föräldrarna tänkte "säkerheten i första hand" och stoppade på kraken den ena flytanordningen efter den andra.

onsdag 24 juni 2009

I nöd och lust...

En man och en kvinna möts, de fattar tycke för varandra och bestämmer sig för att fortsätta ses regelbundet. Livet har så sin gilla gång, de investerar i villa, Volvo och vovve, och de är lyckligare än någonsin.
Vartefter tiden går så kommer frågan smygande och växer sig starkare för var dag, tills den till slut kräver ett ställningstagande:

Giftemål. Ska vi?

Den ena håller stenhårt på att ha ett traditionellt bröllop, med kyrka, präst, släkt, vänner och bekantas bekanta. Det ska kostas på i en stor ceremoni inför Gud och denna församling. Om man lever tillsammans med den man älskar så ska det vara med ring på fingret och äktenskapsbevis i bankfacket, annars räknas det liksom inte, då är det inte "på riktigt".

Den andra i förhållandet anser att äktenskapet inte kunde vara mer oviktigt, och finner inga andra anledningar att gifta sig än de rent praktiska, och då de kan lösas på andra sätt, så kan det "lika gärna vara".
Det där med att visa sin kärlek för varandra är något man gör varje dag och varken behöver ringar, präster, församling, och än mindre Gud, som hjälp till.

En vild gissning från min sida är att dessa två ungefär nu får problem av den allvarligare sorten, även om jag själv inte tycker att det egentligen är något riktigt problem. Skit i att gifta er, så är den saken ur världen. Men vad är det som säger att min åsikt är den rätta, eller mer värd än dess motsats?
Båda har ju en stark tro, eller icke-tro om du så vill, en varsin stark ståndpunkt, vilket gör att vad de än väljer så kommer en av dem att få ge efter något den verkligen håller hårt på.

Ska det här vara en anledning för ett, i övrigt, lyckligt par att gå isär? Ja, jag vet inte.

måndag 22 juni 2009

Den finaste av komplimanger

När man är singel och på jakt efter någon, för en natt eller för livet, så är det ju för de flesta bara att ge sig ut i jaktmarkerna, oavsett det utspelar sig på krogen, nätet eller i grönsaksdisken i den lokala ICA-butiken. Man chansar, blir överraskad, lycklig, bränd, ger upp, tar nya tag, dissar, bränner och så där håller det på, tills man hittar vad man tror är rätt, eller ger upp.

Jag hade för ett år sedan inte en tanke på att hitta någon, och i och med att jag jobbade varannan helg och hade barnen all tid däremellan så fanns krogen inte ens med på kartan.
Nej, nu var det barnen och jag, vi var mitt uppe i att hitta tillbaka till vad som passade oss bäst vad gällde rutiner och det allmänna familjelivet. Och det klarade vi bra på egen hand tyckte vi.

Så dök han upp som från ingenstans, på någon applikation på Facebook. Han såg ut som.... Ja, han såg ut som någon jag skulle kunna falla pladask för. Så började vi prata med varandra, och jag försökte att inte verka för intresserad, för det var ju inte en sån vi skulle ha nu. En man. Det var ju vi, jag och barnen. dessutom bodde han i Kalix, om jag bodde i världens ände, så var det den andra änden, och det gååår ju inte!
Men det gjorde det, han flyttade ner, omvärlden rasade: "Tänk om han är en sån där galning, hur vågar ni, tänk om det inte funkar, tänk om..."
Jag vet inte varför, ibland är det bara känslan som styr. Och den här gången skrek känslan att inte släppa taget, det här är precis vad du vill ha, ta chansen!

Jag är glad att jag, att VI tog chansen, för det var ju precis vad vi behövde. Varandra.
Tove sov hos en gammal kompis i helgen, och när jag pratade med hennes mamma igår, fick han (och jag väljer att ta åt mig lite också) en jättekomplimang:

- När Tove berättar om Peter lyser det igenom hur bra han är. Hon är så mycket lugnare och tryggare nu, sedan han kom in i ert liv. Det märks att han bryr sig om, och har tagit till sig dina barn, som om de vore hans.

Vi fortsatte prata om nu och då, hon har varit med de senaste fyra åren, och kan således jämföra med hur det har varit under alla faser av familjekonstellationen. Det känns fint att höra det, även om jag redan vet det. Att han är rätt, inte bara för mig, utan för dem, och det är det viktigaste just nu.

Midsommarhelgen

Midsommarfirandet utspelades på byns fotbollsplan, där ett gäng eldsjälar årligen styr upp dans runt stången, ponnyridning, hästskokastning, bågskytte, fiskdamm och en massa annat.
Det är omöjligtvis från mig som barnen har fått sin vilja att fira midsommar på ett traditionsenligt sätt, då jag själv helst av allt hade velat fara någonstans där inte en människa fanns i sikte. Men nu är det inte mig det handlar om, det är dem, och vill de fira midsommar så måste de få göra det.

På midsommardagen däremot, gick vi upp i ottan och trotsade regnmolnen som hotade, åkte ut i skogen och vandrade genom densamma, varvat med betesmarker, tills vi nådde vårt mål: Torekullagrottorna.
Det var med skräckblandad förtjusning som barnen äntrade grottan: Det var ömsom häftigt och coolt, samtidigt som tankar kring spindlar, troll och fladdermöss dök upp. Efter att ha undersökt stället grundligt med ficklampa kunde de konstatera att det inte var någon fara på taket, och kunde således slappna av.
Samtidigt som regnet började smattra mot stenarna där utanför så tände vi grillen och avnjöt korv med bröd alltmedan regnet sipprade och droppade ner på olika ställen i grottan. Mysigt!
Enligt en sägen så skulle det ha bott en jätte i grottan, och naturligtvis var en skatt inblandad på ett hörn med. Den var alltså 10x15 meter, och som högst 2 meter. Det där med källkritik och eget tänkande kan inte ha varit människors starkaste sida...

Söndagen bestod av en tripp till Söderköping för att spana på slussar, båtar och fåglar. Efter en stund fick grabbarna syn på en trappa som ledde till Ramunderbergets topp. Deras ben gick som trumpinnar ungefär en miljon trappsteg upp, och jag dog efter 10.


onsdag 17 juni 2009

En sån där ledig dag.

Är ledig, men har trots det lämnat grabbarna på dagis. De skulle ha någon sammanslagning av midsommarfirande och avslutningsfest för 6-åringarna som slutar. Därmed är jag och Tove ensamma hemma idag. Antar att vi har vad som i folkmun kallas "kvalitetstid". Varför säger man så? Varför skulle det vara olika kvalité på olika sätt och tid att umgås? Varför inte värdesätta all tid lika högt? Från nyss plockar jag bort det ordet från mitt vokabulär, jag gillar det inte.

Vad vi ska göra?
Till att börja med ska vi ge oss ut i elljusspåret och komma på hur man går där för att inte komma vilse, något hon har lyckats med två gånger. Jag fattar inte riktigt hur man kan gå vilse i ett elljusspår, men hon kan det tydligen. Antar att det har med hennes drömmargener att göra; hon fastnar endera med näsan i backen, eller i en annan värld, och vips så har hon kommit in på en sidostig och står där i skogen utan att veta hur hon kom dit.

Sen åker vi och handlar det allra mest nödvändiga i matväg, och... det var nåt mer... Men vad? Äsch, det var nog inte så viktigt.

Jo, just det, hämtar förlovningsringarna var det ja.

måndag 15 juni 2009

Midsommarstången....

Vaknar efter osedvanligt många timmars sömn, och tänker att nu måste ju det där halvfabrikatet till förkylning som jag dragits med hela helgen vara borta. Sträcker på mig, tar en ansats till att svälja, men lyckas inte. Munnen är kruttorr, till skillnad från kudden som är dyngsur efter en natt med munnen på vid gavel, då näsan varit igenkorkad. Fräscht. Verkligen.
Stryker "Frisk som en nötkärna" från dagens hälsostatus.
Men vädret då? Efter två evigheters ihärdigt regnande måste det väl vara slut på allt vatten uppifrån? Nähä, inte det heller. -Allvarligt, nu börjar det bli lite töntigt det här.
Jag kräver inte strålande sol och 30 graders värme, men uppehåll en dag kan väl inte vara för mycket begärt?

Barnen trotsar iallafall regnet och har varit ute större delen av dagen.
Tove kom in, och gick med taktfasta steg mot balkongen.
- Vad gör du?
- Jag ska bara hämta en sån där blomspade som man gräver i jorden med.
- Jaha... Vad ska ni ha den till då?
- Vi ska gräva ett hål i gräsmattan till midsommarstången.
- Men vi har ju ingen midsommarstång?
- Jo, nu har vi det.

Jag fick den där välbekanta känslan av att det här kan vara något jag inte stödjer till fullo, och gick ut för att kolla vad det var för midsommarstång hon pratade om.
Det visade sig vara ett regelrätt träd som de hade släpat långväga för att sedan låta pryda vår baksida.
Jag är an ganska tråkig midsommarmorsa, har aldrig, ens när jag var liten, fattat poängen med att leka groda runt en blombeklädd stång, vilket gör att jag inte är alltför entusiastisk när jag pratar om det med barnen. Knappt vågar jag tänka på vad de hade dragit till med om jag var en sån där klämkäck hurtig midsommarförespråkare....


Rikedom

De hade varit yrkesverksamma hela livet, och såg nu fram emot att få leva tillsammans som pensionärer. Så när dagen äntligen kom, blev de lika delar förvånade som besvikna, när de snart insåg att de knappt kände varandra; De hade ju bara träffats några timmar om dagen, förutom på helgerna, och nu satt de där mitt emot varandra vid frukostbordet, med all tid i världen, och stirrade på varandra med tomma blickar.

De insåg att de hade kommit till ett vägskäl, där valet stod mellan att gå skilda vägar eller lära känna varandra på nytt. De valde det senare, och gjorde det med besked: De sålde inte bara huset, utan även det mesta av möblemanget och prylarna, köpte sig sedan en husbil som nu skulle tjänstgöra som deras enda fasta punkt.
Hela vinterhalvåret spenderas på resande fot på sydligare breddgrader, och på sommaren tar de husbilen och åker runt i Sverige.
Aldrig har de ångrat sig, och aldrig har de känt sig så rika som nu.

"Det handlar inte om siffrorna på bankkontot eller hur bred och platt din TV är", säger mannen. "Min rikedom finns här inne", fortsätter han och pekar mot tinningen och hjärtat.

onsdag 10 juni 2009

..och en doft av kaprifol...

Knappt hade kaprifolerna kommit ner i jorden, så fick jag den på hjärnan. Sången. Sången från barnprogrammet. Kommer ni ihåg Hajk? Bengt Alsterlind? Tjipp Tjipp, ni vet?
Varje morgon den sommaren stod barnen och Sven-Ingvars-mannen där, med gitarren i högsta hugg och mungiporna upp till öronen och sjöng den där sången sommar och sol [...]doft av kaprifol[...]. Den har etsat sig fast i huvudet och vägrar släppa och jag tror jag blir knasig för det ska ju vara en bra sak att ha en lummig lund av växter men det är det inte om det ska fortsätta så här, så jag gör som jag brukar: Jag lämnar det till er och springer sedan ifrån det.

Jag gillade aldrig det programmet riktigt. Det var alldeles för klämkäckt för min smak, men ändå satt jag där varje morgon... Antagligen för att jag inte fick åka till någon kompis innan det var slut.
Kommer ni ihåg den där gången han gjorde en skål av en LP-skiva? Haha, så många barn det var som hade utegångsförbud veckan efter det...
Han sa säkert att man skulle fråga en vuxen innan, men vilket barn gör det? "Nu ska vi göra något jättekul som kan vara liiite förbjudet, så fråga mamma eller pappa först." Skulle inte tro det.
Kan tänka mig föräldrarnas reaktion när de kom upp yrvakna och barnet stolt visar att de gjort en skål av den där Elvisskivan som bara gjordes i ett fåtal exemplar.

Blomlåda

Jag har sedan jag flyttade hit, försökt att få min gråsvarta betongklump till balkong, till ett trivsammare ställe att vara på. Efter att ha lagt trall på golvet, fixat en hylla till örterna och satt rullgardin längs räcket, så kom jag på att det skulle vara himla trevligt med några kaprifoler på ena kortsidan.
Kaprifol och balkong kändes inte som en given kombination, så jag frågade Norrlänningen lite försiktigt om han trodde det var möjligt. "Jomenvisst", sa han, och så for vi till Bauhaus. Testosteronet låg som en tjock dimma över butiken, men det avskräckte mig inte. Vi plockade på oss några löpmetrar trallvirke och en regel, for sedan hem och började förvandlingen till någon form av blomlåda.
Och tänka sig, det blev preciiiis som jag hade föreställt mig!







söndag 7 juni 2009

Inkörsporten till tvångstankar?

"Jag måste se till att vara mätt innan jag sätter mig i bilen och åker, för om det händer något så kommer det ju ta hur lång tid som helst innan jag får mat igen."

"Jag ser till att använda vänsterhanden i vardagssysslorna, trots att jag är högerhänt, så är den tränad om min högerhand skulle bli obrukbar av en eller annan anledning."

Vad är nästa grej? Att skaffa rullstol och åka omkring med, omutifallatt en skulle bli rullstolsbunden?

fredag 5 juni 2009

Förgiftad katt och fredagsmys

Tove kom hem med en bukett liljekonvaljer, och berättade för familjen att de är giftiga, varpå hon gick till badrummet för att tvätta händerna ordentligt för att inte råka förgifta sig. Lite senare satt katten på köksbordet och tuggade i sig en av blommorna.
Var hon suicid? Trivs hon inte längre? Är hon besviken på mig för att jag stoppar i henne p-piller så hon inte längre får ta del av livets goda? Jag är förbryllad och lite oroad för henne.
Samtidigt antar att jag ska vara glad att det var katten, och inte Tove, som åt av den...

Alldeles nyss har barnen ätit popcorn som bekräftelse på att det är fredagskväll, och en av dem undrade hur det fungerar, det där med förvandlingen från liten hård kärna till fluffigt popcorn. Jag berättade med inlevelse hur jag har fått det förklarat en gång i tiden; att det är en liiiiten vattendroppe i mitten av kärnan, alldeles instängd. Och SEN när den blir varm i kastrullen, eller micron, vad händer då? Jo, vattnet börjar koka..... Det vill bubbla och fräsa, men det kan inte komma någonstans.... POFF så vänder kärnan ut-och-in på sig själv, och blir alldeles vitfluffig.

De lyssnade med lika stora öron som ögon, följde med i varenda rörelse jag gjorde för att förstå hur det funkar, det där med popcornförvandlingen. Nu ska jag bara omsätta den tekniken till saker som jag VILL att de ska lyssna på...