onsdag 31 december 2008

22:22

Nu har det hänt igen... -Jag har hakat upp mig på ett ord jag inte hittar, och kan inte släppa det. Hjälp mig?
När klockan är 22:22 eller 11:11 så finns det ett alldeles eget ord för det. eller hur? Ja, det gör det. Det vet jag. Men vilket av alla förbannade ord är det då? Och gäller det bara när alla siffror är likadana, eller funkar det även på tillexempel 12:12 eller 17:17?
Jag blir snart knasig av ovetskap, så kom igen nu..

Ett nytt år står för dörren

Så har ännu ett år gått.
Vad har hänt då? Tid för eftertanke...

Året började med ett tungt beslut från kommunen: De köper gården jag hyr på, till förmån för ett sågverk. Samma kommun som betalar ut min lön tvingar mig nu att flytta, något som känns lite märkligt.

Trots att jag inte på hela året haft någon fast anställning, så har jag inte en dag behövt fundera på vad jag ska göra, långtidsvikariaten har avlöst varandra.
I maj får jag erbjudande om att börja jobba på demensvåningen i det nybyggda äldreboendet i Krokek. Det har varit intressant, roligt, lärorikt och skitjobbigt. Inte minst har jag lärt känna mig själv genom att jobba med dementa. Arbetskamraterna har varit, och är, helt fantastiska. Antar att man som personalgrupp måste vara väldigt "tight" för att stå ut med den stundtals psykiska påfrestning som arbetet innebär.

En annan lärorik sak är att ha levt ensam med barnen, något jag aldrig gjort tidigare. Jag kommer ihåg när jag var 19 och sa till mamma att jag bestämt mig för att flytta till han som 9 månader senare skulle bli pappa till mina barn.
Hon tyckte det var dumt, att det vore bättre att jag flyttade till något eget till att börja med.
Just då tyckte jag att hon var helt dum i huvudet, men nu förstår jag...

Så, efter att ha varit ensam med barnen i ett år, så stod han där i dörröppningen klockan tre en julimorgon -Kärleken.
Sedan dess har han varit en del av mitt liv, och kommer vara det fortsättningsvis hoppas jag.

På höstkanten gick flyttlasset till den minsta lilla håla man kan tänka sig. Där kartan tar slut, där gps'en slutar fungera, där bor vi nu. Tillbaka till där allt började en gång.

Vad har hänt med mig under året då?
Det är naturligtvis svårt att se, men jag hoppas ensamheten tvingade mig till en högre grad av mognad.
Jag hoppas också att jag bättre lever upp till den yttre attityd jag försöker hålla; Att vara stark, inte låta andra sätta sig på mig, att ha en åsikt och våga hålla fast vid den.
Att ta konflikter när de kommer, istället för att fly från dem.

Om inte annat är det vad jag kommer att jobba med under nästa år.

tisdag 30 december 2008

Jag och min dongel.

Jag är inte likgiltig längre. Jag är arg. Förbannad rent av. Över en jävla dongel. (Vad är det för namn förresten?! Dongel..)
Över Tele2 och deras brist på kundservice.
Över mig själv som går på deras fula knep för att bli av med rådlösa kunder som inte fattar bättre.

Mitt modem har strulat en längre tid. Det kopplar ifrån med allt tätare intervall, och på senaste tiden hittar inte datorn tillbaka till det när man ska koppla på igen så att säga.
Idag fick jag nog, och min sambo föreslog att ringa till supporten, för vi får väl anta att de, om någon, kan något om strulande datorer och donglar som vägrar att samarbeta.

Jodå, jag ringde, och efter ungefär 115 menyval och överhoppande av diverse "jättebra erbjudanden" så svarade en flicka.
Jag beskrev mitt problem, och hon kontrade:

- Har du provat att ta ur modemet ur USB-porten och stoppat in det igen?

Mitt svar var att ja då, det har jag gjort. Åtskilliga gånger. Då kopplade hon vidare till Kalle på supporten. Kalle frågade samma sak, och fick samma svar.
Det var han inte helt nöjd med, så han anföll med:

- Har du provat att avinstallera och installera om programvaran?

Helvete. Den hade jag ju inte tänkt på.
Jag blev ställd, hittade inget bra svar, så jag svarade sanningsenligt, att det har jag inte.

- Gör det då, triumferade Kalle på supporten, lycklig över att slippa anstränga sig för ännu en kund som inte fattar bättre.

Jag la på, avinstallerade, installerade på nytt, startade om, och allt vad fan det är man ska göra, efter konstens alla regler.

Resultatet: "Wireless advice does not excist or unaviable"

Vafan, från att strula till att överhuvudtaget inte existera??!!

Ringer support igen... För att inse att Kalle och hans gäng gick hem för 10 MINUTER SEN??!! Jamen tro fan att han ville bli av med mig och vinna tid.

Jävla Kalle.
Jävla Tele2.
Jävla jag.

Update:
Manuset till inlägget gjordes på ett papper, med frustration som drivkraft, och jag har fortfarande för mycker rödvin i kroppen för att låta förnuftet komma ifatt och säga att det inte är värt att skriva ner det ytterligare en gång.

Installationen lyckades på femte försöket. Skam den som ger sig.

Håglös, likgiltig och lycklig

Vad är det med mig?!

Jag är inte ångest-typen, jag vägrar vara det. Men det här.. Jag vet inte, en allmän håglöshet jag inte kan skaka av mig har satt sig i min kropp. Jag känner en allmän likgiltighet inför det mesta, försöker tvinga mig själv att ta ställning, att överhuvudtaget GÖRA någonting, men det går inte.. Orden fastnar i halsen, energin infinner sig aldrig och det blir bara pannkaka av alltihop.

Ju mer jag känner så, desto större blir skulden jag känner mot Honom, han jag bor med, han som, förutom barnen, gör livet värt att leva när allt annat gått åt helvete.
Förresten så har jag ju ett jobb att sköta.. Kan inte gå runt där och vara helt inne i mig själv, där ska jag ju finnas till hands för 14 dementa åldringar, något som kräver total sinnes- och kroppsnärvaro.

Och eftersom jag har barnen, Honom och jobbet så har jag väl ingen anledning att deppa ihop? Jag är ju lycklig nu, det var ju det här jag ville, och fick. Borde jag då inte vara glad, nöjd och tacksam istället för att totalt gå in i mig själv och vara självisk?
Måste man vara glad för att man är lycklig förresten?

Och om det inte finns något uppenbart fel man kan ta på, är det då något som är fel? Det som inte syns finns ju inte, eller hur?

måndag 29 december 2008

Läser tidningen...

Men allvarligt?
"Plåga ditt djur så mycket du kan genom att trä på det diverse julutstyrslar, ta sedan kort på det och skicka till oss, så vi kan bidra till normaliseringen av djur i kläder."
Det tycker vi verkar som en bra idé, jo minsann.

söndag 28 december 2008

Imorgon är det måndag...

Ännu en jobbhelg är över.
Det jobbigaste med att jobba helg är psyket som spökar: Enbart vetskapen om att medelsvensson är ledig och ligger under kudden och dreglar medan jag masar mig upp för att åka och jobba klockan sex en lördagmorgon gör att jag avskyr det. (Dagens längsta mening.)

Sen, när jag väl är där, så är det ganska skönt och rofyllt att jobba, det är en helt annan stämning på jobbet, iallafall bland personalen. Om våra boende märker så stor skillnad vet jag inte.

Min stora bonus kommer imorgon; för om det är så jobbigt att jobba helg, så är det nästan ingen ledighet som slår ledigheten som infaller måndagen efteråt, av precis samma anledning. Nu är det JAG som ligger och dreglar under kudden medan medelsvensson åker till sitt pisstråkiga jobb han hatar.
DET är skönt.

Imorgon är vi lediga båda två, barnen är hos sina respektive mamma och pappa. Jäj! Ska fira med att kliva runt i morgonrock hela dagen.

torsdag 25 december 2008

Beslutsångest

Så är den första gemensamma julaftonen avklarad. Det var en sån där alldeles lagom jul; Lagom med mat, godis och klappar.
Äta hos mamma, öppna julklapparna här. Barnen var nöjda, och det är det som är huvudsaken.

Vaknade med en mindre samarbetsvillig hals och näsa idag, känner absolut inte för att jobba ikväll, hela jag är en seg slemmig hög, som det känns.

Men stanna hemma då?
-Men känner jag mig SÅ dålig, att det berättigar mig att vara hemma?

Gå och jobba då.
- Men om jag är där vill jag ju prestera något, och inte gå som en såskopp och dregla.

Ta och bestäm dig nu för bövelen!
- Hjälp mig då...!

Storhelgsersättning.
- Jag går.

måndag 22 december 2008

Våga Vägra Stressen part II

Det blev ett sjuhelvetes bra slut på min Våga-vägra-stress-episod.
Julklapparna vi punkt-handlat då och då slog vi in idag.
Först varsin dusch, sen satt vi där, i morgonrockarna, med varsin glöggmugg och med Absolute Christmas i bakgrunden (som vi inte låtit diverse köpcentran få spela sönder för oss), och slog in de resterande julklapparna.
Stämningen var på topp, det kan inte bli mycket bättre än så här, tänkte jag i mitt stilla sinne när jag tittade på Honom i skenet av ljuslågan.

Vad paketen innehåller, hur många de är till antalet, hur mycket de är värda, spelar så liten roll när man får vara med de man älskar och känner sig älskad av. Allt annat bleknar i jämförelse, och jag hoppas jag kan föra den känslan vidare till mina barn.

Våga Vägra Stressen

Tittar på min omvärld, och väljer att likna den vid en animerad film.
Ungefär från den 20:e är det som att sätta den på snabbspolning, fast med bild. Likt myror far människorna fram och tillbaka i ett tempo som inte är humant på någon fläck. Helst släpandes på skrikande ungar som inte har bett om att få uppleva stressen från helvetet.

Men de vill ju ha julklapparna, hur hade du då tänkt dig att det skulle gå till?
Ja, de vill ha julklapparna. Men vem är det som har skapat behovet av dessa? Ah, just det, vi vuxna.

Filmen fortsätter:
Klapparna ska handlas, parkeringarna fylls, folk glömmer plötsligt bort hur man beter sig, i affärer i allmänhet, i bil i synnerhet. Tutan används som aldrig förr, i hopp om att den längst fram i kön ska förstå att jag, 25 bilar bakom, har lite bråttom just idag.
Väl hemma ska klapparna slås in, fisken ska lutas, skinkan griljeras, granen ska kläs (Var i helvete är julgransfoten?!)
Första satsen knäck bränns, mamma blir om möjligt ännu mer hysterisk och svär över den förbannade julen.

Sedan kommer den:
Julaftonsmorgon.
Då blir det som att sätta filmen på slow-motion. Barnens ögon tindrar, föräldrarna är glada över att ha så fina barn, och att ha klarat av stressen inför jul på ett så bra sätt. (Vi tenderar att minnas det vi vill minnas.)
Julmaten intas under glada skratt, allt vilar i en fridfull harmoni. Kalle Anka börjar och slutar, och ungefär DÅ är det som att successivt öka tempot igen.
Julklappar delas ut, papper och snören flyger till höger och vänster, allmän panik utbryter.

Köpte du inga batterier? Det stod ju klart och tydligt att batterier ingår ej, att du aldrig kan tänka själv, det är ju märkligt!

Mamma, vafan är det här? Det är ju förra årets modell, tror du jag tänker använda de här?!

Så kommer den...
Mellandagsrean. Knappt har vi hunnit hämta oss från julhysterin, innan nästa bryter ut. Parkeringar överbefolkas (överbebilas?), köer överallt, vi glömmer återigen bort hur man beter sig.

Människan är märklig.

lördag 20 december 2008

Lördag

Som småbarnsförälder har jag blivit fostrad att socker är farligt, inte längre bara för att det ger hål i tänderna, utan för att det även leder till diverse folkhälsosjukdomar och ett allmänt osunt leverne.
Varningens fingrar höjs från höger och vänster, var sparsam, ge barnen godis bara en gång i veckan, sen är det bra.

Jag tar ner det på barnens nivå:
Måndag - Nej, du får inget godis idag. Det är ju måndag!
Tisdag - Nej nej, godis äter man på lördagen! Inte ens en klubba får du.
Onsdag, torsdag samma sak.
Fredag - Förväntningarna börjar byggas upp. Imorgon är det lördag, imorgon får du godis! (om du äter upp din mat först.)
Likt en tidsinställd bomb ställer vi in våra barn på att detonera.

Så kommer den äntligen, lördagen, den enda dagen värd att vänta på. Godisdagen.
Hela förmiddagen är fylld av underliggande hot om att inte få det förbannade godiset;

"Om du inte äter upp maten så blir det heller inget godis. Om du inte är snäll så blir det inget".

Så, när det väl är dax, bryter hysterin ut. Allt ska ätas upp, helst på en gång. Bäst att passa på när man väl har fått det.
När det är gjort kommer en sockerkick som heter duga, barnet studsar fram, kan inte säga en sammanhängande mening, och får därefter utskällningar för sitt beteende av samma förälder som skapade det.

Ja, jag överdriver och generaliserar, men det ligger tyvärr inte så långt bort från medelsvenssons verklighet.

Är det sedan konstigt att samma syndrom utbryter med vuxna och alkohol?

torsdag 18 december 2008

Jullov

Var i kyrkan på skolavslutning idag, något som var dödsdömt redan från början. Naturligtvis känner jag att jag vill göra det för Toves skull, men att klockan 18:00 släpa dit två trötta 5-åriga brorsor, och begära att de ska vara någorlunda tysta och stilla i något som kallas Guds Hus, när jag själv inte har mycket till övers för varken honom eller hans lya, känns det som höjden av dubbelmoral.

När jag satt där och lyssnade till de falska tonerna av en krake som försökte blåsa liv i sin blockflöjt, undrade jag stillsamt hur många andra där inne det var som hade lika hög dubbelmoral som jag själv, och hur många det var av eleverna som skulle ha valt att ha sin avslutning någon annanstans än i kyrkan, om de bara haft alternativet att välja.

Men kanske de låtsas tycka att det är kul, spännande och roligt. Det är ju trots allt tack vare den där killen i krubban som de får ledigt i tre veckor.

Ja. Jag blev lite tårögd vid Stilla Natt. Men det var allt.

onsdag 17 december 2008

Fultal

Jag är smått uttråkad, men ändå ganska rofylld. Hur som helst hittade jag en kul grej här.
Resultatet:



"Dina testresultat är klara

Ditt Fultal är över Socialstyrelsens rekommenderationer. Ditt Fultal är: 156
Du tillhör Fultalsgrupp 5

Ditt Fultal är över Socialstyrelsens
rekommenderationer.

Analys:

Du befinner dig i en farlig situation.

I det intervall du hamnat i har ditt fula leverne ännu inte tagit över och du prioriterar fortfarande behov, såsom hunger och sömn, högre än sexuell stimulans.

Var dock på din vakt!

Du står på tröskeln till ett svårare sexuellt missbruk. Vid fortsatt höjning av ditt fultal finns risk för att Maslows behovstrappa vänds på sin ände och ditt liv slutar i sömnbrist och självsvält till tonerna av dansband och Ibiza-disco.

Vårt råd till individer i denna situation är följande: Be kvinnor/män i din närhet använda pösiga, vita sloggitrosor. Använd själv vita, pösiga sloggitrosor.

Är du kille bör du dessutom sluta äta ägg och annan proteinrik mat samt placera en bild av Birgitta Dahl på nattygsbordet. Om inte dessa åtgärder hämmar din sexuella lust bör du låta kastrera dig eller i alla fall hoppa från hög höjd ner på ett trappräcke.

Lycka till!!! "

Jomen visst, vi säger det.. Lite underhållande var det dock. Hamnade i samma kategori som Lill-Babs och Jonas Gardell.

tisdag 16 december 2008

killen har koll

Albin kommer och frågar om han får låna datorn för att spela schack..

-Vet du hur man gör då?
- Ja, jag ska krossa den svarta kungen!!

Helt sonika sätter han sig och skickar varenda pjäs han kan i riktning mot motsatta kungen. Gång efter gång går alla hans pjäser åt, och han förlorar, men är lika glad för det.

måndag 15 december 2008

nu börjas det.

Verkligheten har kommit ifatt mig.

DET ÄR JU FÖR BÖVELEN JULAFTON NÄSTA VECKA!!

Mina försök att hålla mig undan och inte låta mig påverkas av omgivningen har verkligen lyckats, då jag inte ägnat en tanke åt den stundande högtiden. Det borde ju vara en bra sak, men nu får jag en släng av panik.

Maten är det första som far genom huvudet, föga förvånande för de flesta. Mat är gott, julmat är gottigare. Men det är ju lugnt, mamma står för den biten.
Nästa tanke är de där förbannade julklapparna folk förväntar sig att jag ska ge dom... Orkar inte vara kreativ och uppfinningsrik och komma på massa finurliga presenter till folk, inte ens till mina barn.

Jag ska ge dom massa tomma kartonger och andra förpackningar, en pensel, lite färg, och säga att i år får ni skapa era egna julklappar, spännande va??!!

söndag 14 december 2008

Biografi

Efter att ha spenderat större delen av helgen på jobbet, så har den lilla del av min hjärna som fortfarande fungerar, börjat tänka konstigt. Eller kanske bara annorlunda, jag vet inte.
Hypokondrikern ändrade bana iallafall, och gick från reumatismen till demensen. Japp, jag kom på att en vacker dag kanske jag sitter med ett papper framför mig, i vilket det står bekräftat att jag lider av Alzheimers eller något liknande.
(Mitt jobb är alltså att ta hand om demenssjuka på ett boende.)

Plötsligt kom jag på att jag måste skriva ner mitt liv på papper, jodå, för jag ska minsann ha full koll in i det sista.
Rosa, gula, gröna och röda post-it-lappar kommer att pryda hela mitt hus, lägenhet eller vart jag nu kan befinna mig när den tiden kommer, om den kommer. På dom ska det stå vad jag ska göra, kolla, komma ihåg, inte göra, och så vidare. Bland annat kommer det stå en hänvisning till denna biografi jag är i full färd med att knåpa ihop.

Problemet just nu är bara att jag inte minns speciellt mycket av mitt liv.. Och det jag minns är inte värt att minnas, tycker jag just nu iallafall.
Det kommer nog bli en ganska tunn historia;

"Mamma och pappa byggde ett hus, jag föddes. Vi var lyckliga i några år, sen gick allt åt helvete, sen blev det bra, fast på olika håll. Slut."

Kanske ska lägga min energi på något vettigare istället. Uppfostra mina barn kan ju vara en början...

-Tove säger att jag inte får ha hennes pennor! Nu ska jag peta henne i ögat.

onsdag 10 december 2008

En sån där dag..

Igår var en mindre bra dag.
Det började redan klockan fem när klockan ringde för att det var dax att gå upp, av den enkla anledningen att det inte är humant på någon fläck att gå upp så dax på morgonen.

Efter att ha kommit över den värsta ångesten över det, for jag till jobbet och bonkade in i ett rådjur på vägen. Eller, det var DEN som bonkade in i mig. Jag tyckte att vi hade kommit överens om att den skulle stanna i dikeskanten tills jag hade passerat, men den lille rackarn kom på andra tankar när jag var jämsides med den, och hoppade upp på vägen, in i bakre sidan på bilen. Antagligen ådrog han sig bara en lättare hjärnskakning, för han studsade in i skogen igen. Kanske var han suicid?

På jobbet var det nån som sa, på tal om att skaffa nytt jobb, att hon bara har 20 år till pension, så det är inte lönt att byta eller skola om sig. Jag tänkte och räknade i mitt stilla sinne; Samma siffra för mig är lite mindre än 40 år.
Paniken spred sig i kroppen; Ska jag hålla på med det här i 40 år till? Är det vad jag vill? Kommer jag nånsin stanna upp ordentligt och tänka efter, om jag blir fast anställd? Eller kommer tiden bara att gå *TJOFF* 40 år senare tittar jag tillbaka på mitt liv och fylls av ånger och frustration över allt jag kunde ha gjort men lät bli?

Jag vägrar låta det bli så, och inser att det är ingen annan än mig det hänger på, det är jag som bestämmer om det ska bli så eller inte.
Men vad ska jag göra då?? Allt jag vet är att jag vill ha med människor i någon form att göra. Sjuka, friska, gamla, unga, det har mindre betydelse. Men sen då? Det finns ju en hel uppsjö med såna sysselsättningar...

Senare under dagen svek min handled totalt. Hur jag än betedde mig med den så gjorde den ont. Hypokondrikern i mig vaknade och påminde om mammas reumatism och riskerna att det kan vara ärftligt. Skit.
Men idag mår den bra igen... Handleden alltså. Hypokondrikern är fortfarande vaken och gnager på mig.

tisdag 9 december 2008

Böcker...

Har en läsa-bok-period nu igen. Hade en för en stund sedan, men den rann ut i sanden, mycket för att det blev en massa annat att styra med runtomkring, som att hångla upp sambo och såna saker. Men det kan man ju inte hålla på med hur mycket som helst, så nu sätter jag näsan i boken igen. Beställde idag:

Bitterfittan
Porr, horor och feminister
I Trygghetsnarkomanernas land.

Det borde stilla min hunger en stund. Medan jag väntar ska jag plöja igenom El Choco, och nyss avslutade jag Jenna Jameson's självbiografi; Att älska som en porrstjärna, en utlämnande och naken berättelse om hennes liv. Bra, intressant, tragisk och rolig. Det är alltid lätt att ha en åsikt om andras liv och leverne, allra helst för att klanka ner och nervärdera dessa, utan att låta dem komma till tals själva.
Jenna talar, inte bara för sig själv, utan för en hel bransch, eller industri om du så vill. Jag gillar att hon inte bara ser problemet i att porrindustrin i stort sett styrs av män, utan att hon även kämpar för att ändra på det. Bland mycket annat.

måndag 8 december 2008

Måndagmorgon

Morgonen började precis som den brukar; Jag vaknade till såpass att jag kunde, likt en zombie, slå på kaffe och dator efter att ha väckt anledningen till att gå upp så dax en ledig morgon: Skolbarnet.
Medan hon klär på sig i godan ro, kommer ett yrväder och en virvelvind upp och bänkar sig framför morgonens utbud av barnprogram. (Vad är det med min 5-åring? Varför uppskattar han inte sovmorgon? Åtminstone till åtta? Tror aldrig det har hänt.)

Ungefär här någonstans ter sig saker och ting annorlunda än vad det brukar; Tove kommer upp, gör sin frukost, tar ner den gamla bandspelaren och ställer framför sig på köksbordet, rattar in p4 och lyssnar med stora öron.
Jag bara stirrar på henne. Dels för att jag är för trött för att göra något annat, och dels för att jag undrar vad som har flugit i henne.
Hon ser vad jag tänker, och tittar uppmanande på mig.

- Mamma, det är viktigt att man hänger med i vad som händer i världen!
- Ja, jo.. Det har du ju rätt i...
- Ja, om jag inte skulle lyssna på radion skulle jag inte veta att det är en bil som har kört av vägen och att det kan vara halt på sina håll i landet. Men nu vet jag det, och är förberedd.

Jag saknar ord. Fortfarande för att jag är för trött, men även chockad över denna människas gigantiska steg från en fantasivärld i nuet till en medveten tjej som vill suga upp den senaste informationen om... trafiken?


God Morgon.

söndag 7 december 2008

Seg dag

En sån där typisk söndag är det idag. Tiden vill som inte flytta sig framåt. Det är egentligen en bra sak, eftersom det råkar infalla på min lediga helg. Men ändå, ju saktare tiden känns att gå, desto mer prestationsångest får jag över att jag inte fyller ut den med något vettigt..

Visst, vi har varit ute med grabbarna, de har cyklat, klättrat, lekt och grejat. Maten är lagad och uppäten, disken är diskad, golven är dammsugna, kaffet är klart.
Men det är ju såna där basic-grejer, saker som ska hända vare sig jag jobbar eller är ledig, vare sig det är söndag eller onsdag.
Tror jag vill ha ett avbrott, en kontrast till the everyday-life.. Men hur? Och vad?

Flytta, utomlands vore ju bäst, för att få någon effekt - Nej, det är för drastiskt. Dessutom skulle det kräva mer engagemang av mig än vad jag har lust att bidra med.

Köpa husvagn och ta en veckas semester - Nope, inte det heller. Känner inget större behov av att tränga ihop 5 pers i en låda på hjul och intala oss att "det HÄR är kul!!"

Skaffa fler barn - Nej, vi provar den med att inte ha någon mer småbarnstid att gå igenom, eftersom vi båda har den erfarenheten sen tidigare.

Byta jobb, plugga vidare, byta inriktning helt - Ja, kanske det.. Men jag har ju ingen aning om vad, så medan det mognar får jag helt enkelt bita i det sura, och fortsätta klura ut bättre sätt att få en, ändå ganska trevlig, söndag att gå.

lördag 6 december 2008

Update:

Julmarknaden var inte mycket att ha... Eller mer passande för mina tankebanor den senaste tiden: Två juck och en suck. (De har dock ändrats markant senaste dygnet, bara hälften av allt jag hör är baserat på sex. Framsteg.)

Det var några fågelholkar, några ylletomtar, lite krafs, en bränd mandel, hjortronsylt (FÖR 100 SPÄNN BURKEN!!!! ja jag köpte en...), en tomte som delade ut 2 Rollo-kolor per barn och en massa andra tomtar, även kallade ortsbor.

Inte mycket att hänga i granen ,med andra ord. (Hö hö hö, hänga i granen, fattar ni?)

Julmarknad

Idag tar vi på oss våra snowjoggings, sätter barnen på varsin sparkstötting och sparkar upp till hjärtat av det lilla samhället för att gå och titta på årets julmarknad. Stora vita flingor dalar ner och bäddar in landskapet i ett tjockt vitt täcke medan vi tittar bland alla hemgjorda kolor och knäck, slöjdade halmfigurer och snidade tomtar.

Nej.. Inte riktigt så kanske.. Snarare gummistövlar och paraply, men det ska inte hindra mig. Envisas jag med att bo här så ska jag banne mig suga in allt vad byn har att erbjuda, dock utan att bli likadan som merparten av de som bor här. Den dagen jag blir det, är det dax att flytta.

Hur de är? Ptja, som de flesta skulle bli som tillbringar för mycket tid i ett litet samhälle där alla vet vem alla är. Alla vet allt om alla, och det de inte vet, gissar de sig till. Bara en sån sak som att en stackare blir kallad "Miss Maxi" av den enkla anledningen att hon handlar ofta på ICA Maxi, får mig att må illa. Inte nog med att man iakttar folks köpvanor, man namnger dem också helt ogenerat därefter.
Blir jag i närheten av något sånt, säg då till mig att det är dax att dra vidare!!

torsdag 4 december 2008

konversation på kvällskvisten

Följande samtal utspelade sig i vår säng, strax innan sovdax:

Han: - Nu, efter en månad, börjar jag få lite ont i axlarna. Antar att jag är lite otränad.
Jag: - Ja, så kan det ju vara.... Enda sättet att få bort det är ju att träna mera. Hö hö hö.

Ungefär just då får jag upp en ganska trevlig bild i mitt huvud som visar hur den träningen skulle kunna gå till. En bild som han med nästa mening slår i spillror:

- Jag skulle behöva en längre pinne, så jag får mera kraft.

Tankarna far i huvet. Längre pinne? Mera kraft? Kraft?! Vafan, ska han försöka spetsa mig??!... Vad är det för människa jag har hittat?

- Vad är det? Du blev så tyst?
- Vad det är? Jo, det ska jag tala om för dig, det är... Vänta lite.. Vad sa du egentligen? Från början?
- Att jag har ont i axlarna efter målandet. Vad trodde du?
- Nä, det var inget... God natt.
- Vill du ha sex?
- Va? Det behöver du väl knappast fråga om, tänker jag i mitt stilla sinne.
- Vill du ha släckt? Lampan alltså.

Ungefär då inser jag att jag måste bryta mönstret i min enkelspåriga hjärna. Alternativt köpa Revaxör.

Barnen och tomten...

Barnen var i kyrkan med dagis häromdagen, med anledning av julen. Där fick de lära sig att vi firar jul för att han, Jesus, fyller år den dagen, men eftersom han är död får vi hans paket. (Om det var en del av kyrkans lära, eller egen komposition, är lite oklart.)

Jag har, som så många andra, stoppat in tomten i barnens liv en gång i tiden. Just nu tycker jag att det var en ovanligt korkad idé, men de vägrar släppa taget om gubben, de har till och med konstruerat det så att han var med redan när Jesus låg där i krubban. Om det är av rädsla att bli utan julklappar annars, eller om anledningen är någon annan, är fortfarande oklart. Men det slår mig återigen hur lätt det är att stoppa in så mycket skit i deras ännu oförstörda huvuden.
Jag menar, jag skulle kunna hitta på vad som helst, och de skulle lita blint på att det var rätt och riktigt -för att de litar på att det som sägs är det rätta.

Där kommer nästa moment in: Kritiskt tänkande. Att få dem att ifrågasätta saker och ting, att inte bara suga in allt, helt ofiltrerat. Att inte ge sig, att ha frågor och kräva svar.

Tills de börjar skolan... Om de har otur. Sitt still. Lyssna. Så här är det, punkt slut.

onsdag 3 december 2008

Hej....

Nu är jag här...
Exakt vad det är jag gör här, det vet jag inte ännu, men det kommer kanske så småningom.

En av anledningarna till att jag inte vet kan ha att göra med att jag bara varit hemifrån några timmar idag, på personalmöte. Att sitta i sin lägenhet i det lilla lilla samhället jag bor i, genererar inte i många tankar värda att skriva ner, snarare tvärtom.
Det skulle bli något i stil med

"Idag såg jag en röd bil, och en blå! På samma gång! Senast det hände var förra påsken, då var det trafik minsann!"

Det kan ha med ren tristess och apati att göra, och det kan lika gärna bero på färgångorna vi sov i inatt. Men sovrummet är fint iallafall.