söndag 28 november 2010

- Du måste byta tröja.
- Varför då? Kan jag inte ha den här?
- Nej, du har tre tröjor på dig, varav en bakochfram.
- Ja, men kan jag inte ha det då?
- Nej, byt till en ren så sätter vi den åt rätt håll.
- Ja, men varför? Vad spelar det för roll?
- Det är första advent idag.
- Ja, men det bryr sig väl inte tröjan om?

fredag 19 november 2010

Friheten och tryggheten går inte alltid hand i hand.

Efter att Uppdrag Granskning visat hur det går till om nätterna på äldreboendet Öjagården i Piteå, och detta visade sig vara regel snarare än undantag, har en välkommen debatt blossat upp.
Mer personal till äldreboenden i allmänhet, demensboenden i synnerhet lyder parollen. Mer personal för att kunna låsa dörren med personalen på samma sida som de boende that is.
De har också i samband med detta kommit fram till att man inte överhuvudtaget får begränsa friheten för någon, om denne inte gått med på det.


Vi använder oss av s.k rörelselarm och larmmmatta vid sängen. Dessa larm reagerar vid rörelse eller tryck då en boende slänger fötterna över sängkanten, redo att kliva upp, men inte riktigt har förmågan att gå eller hitta på egen hand.
Istället för att glänta på dörren med jämna mellanrum och riskera att väcka den boende, eller lämna henne med känslan av att vara övervakad, så har vi alltså dessa larm som indikerar att hon har vaknat och är på väg upp.
Just som hon sitter där på sängkanten, lite yrslig, lite nyvaken, undrande var i hela friden hon är, var hennes make är, och hur i allsindar hon kommit dit, och framförallt vart hon ska gå nu, då dyker vi upp och tar hand om henne.


En stor del av demensbilden är just bristande självinsikt; man är inte bara förvirrad och glömsk, man tappar liksom lite greppet om sig själv, självbilden stämmer inte helt med verkligheten.
Men nu säger alltså socialstyrelsen att man inte ska få använda dessa begränsningsåtgärder, såsom rörelselarm, om inte den boende gått med på det. Ingen har rätt att sätta sig över en vuxen människa, en anhörig eller god mans ord räknas inte, det är den boende som bestämmer. Kan denne inte tala själv får man försöka se vad den menar med hjälp av nickande på jakande svar.
(Enhetschef, sjuksköterska eller arbetsterapeut kan bestämma över den boende, men säger denne nej sedan så är det vad som gäller.)

Nu återkommer vi till självbilden. En demenssjukdom innebär regression, en tillbakagång, allt längre tillbaka vartefter sjukdomen fortskrider, naturligtvis tar det sig i olika form beroende på vilka delar av hjärnan som berörs och hur den demente är som person och andra faktorer.
Dock har nästan alla en sak gemensamt. Att vilja hem. Hem till make/maka, till mamma/pappa, hem till barnen som kommer hem från skolan när som helst. Hem till ursprunget, tryggheten.
Den psykiska, upplevda, åldern varierar, men många kan inte identifiera sig med ansiktet i spegeln, de är ju unga och på väg någonstans. Alltid på väg.

De flesta har svårigheter när de ställs inför val av olika slag, många kan inte ens välja om de ska ha mjölk eller saft till maten. Dessa ska alltså ställas inför påståendet och frågan:

"Du har ju ramlat ett par gånger när du ska upp ur sängen, och därför undrar vi nu om vi får sätta en dosa vid din säng, kopplad till våra telefoner, så att vi kan se när du är på väg upp och kan komma och hjälpa dig. Är det okej?"

Med största sannolikhet kommer den boende att svara nej; hon har ju aldrig ramlat, och om hon gjorde det så skulle hon ta sig upp på egen hand, och vad har de här människorna med det att göra, det är ju hemma hos mig jag sover, inte här.  Hemma.


Det leder oss till nästa begränsningsåtgärd:

Dörrarna. Inga dörrar ska vara låsta, och om de är låsta så måste den boende ha möjlighet att öppna dem på egen hand, med kod eller nyckel. Ingen boende ska nekas att gå ut.
Tanken är jättefin, det är klart att man vill att alla ska få komma ut. Men det funkar liksom inte i praktiken; att låta en förrvirrad 85-åring gå ut för att hon ska till arbetet, trots att klockan är fem på kvällen och kvällsmaten just ska serveras är ingen bra idé. Man skulle kunna tänka sig att när hon kommer ut så kommer hon inte veta var hon är eller åt vilket håll hon ska, men hon vet att hon kommer att få bannor av föreståndaren eftersom hon kommer bli sen. Allteftersom hon går så kommer oron och ångesten öka, känslan av misslyckande smyga sig på.

Det kanske inte är en jättebra idé att låsa upp alla dörrar, det kanske inte är det de är ute efter när de vill "hem".
"Hem" kanske är ett uttryck för trygghet, en trygghet som kan skapas med hjälp av personal som inte är stressad, en personal som är närvarande, som visar att den känner den boende, som är något att lita på när maken inte finns i närheten och barnen inte verkar komma hem.
En personal som visar att den har tid att sitta ner och prata, att anförtro sig åt, en personal som inte lyssnar på ett halvt öra på tre stycken samtidigt och hela tiden verkar vara på väg någon annanstans, för att lyssna på ett halvt öra på någon annan. En personal som själv länner att den räcker till. Åt alla.

Kanske är det det de behöver.
Och en larmmatta.




Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen

Wilhelmina Hoffman välkomnar socialstyrelsens tillsyn

Vård i laglöst land, DN

torsdag 4 november 2010

Karin och Knölen II

Alltså, den här knölen som har satt sig i mitt vänsterbröst, den har fått helt sjukt mycket uppmärksamhet. Om den är värd det eller inte, kan jag inte riktigt svara på ännu.
Syftet med denna text är att den kanske kan hjälpa eller lugna eller i värsta fall uppröra någon vilsen människa som går omkring med sin knöl och inte riktigt vet vad hon eller han ska göra med den.

Vi tar det från början: Upptäckt av knöl, besök hos vårdcentralens tuttklämmardoktor som klämmer och remitterar till biopsi (punktion), ultraljud och mammografi.

Först ut ultraljud, en inte alltför behaglig upplevelse, se föregående inlägg. Där konstateras att "det är en godartad tumör, ingen fara vettu".

En vecka senare är det punktionen.
Stämningen är varm, inga frågor är korkade. Tre stick i knölen för att dra ur dess innehåll att syna under lupp.

En vecka senare, medelst brev:

"Vi har tyvärr inte fått ut tillräcklig med material för att kunna vara säkra på vad som gömmer sig i din tutte, så vi gör om processen en gång till."

Ny punktion, samma rum, samma läkare som i föregående inlägg. En lätt sarkastisk och kall ton över kvinnan som stack mig första gången och uppenbarligen misslyckades med uppgiften.

"På universitetssjukhuset trodde jag att de hade såväl kompetens som redskap för att lyckas med ett sånt här ingrepp" säger han i ett försök att höja sig själv.
Så drar han fram ultraljudsapparaten och sina nålar. Måttar in knölen på skärmen, sticker. Först med den fina. Tre stick. Sedan med den grövre. Två stick. Han muttrar lite. "Den verkar inte vilja släppa ifrån sig så mycket...."
Så en bedövningsspruta för att sedan gå in med det tunga artelleriet: En pistolliknande pjäs som han uppenbart är mäkta stolt över. "Med den här kan man inte misslyckas" säger han, medan han skär bort en hudflik för att underlätta framkomligheten. Det känns just inget, men det knakar i vävnaden när han gräver sig fram för att avlossa sin manick. Två eller tre gånger, allt under övervakning på sin skärm.
En sköterska torkar blod, och jag tänker att hon snart får torka hans svettiga pannaockså.
Så är han klar. Sträcker på sig triumferande och säger att "nu vore det väl tusan om vi inte fått tillräckligt med material!"
Jag kan inte annat än hålla med medan jag tittar ner på min blodiga blånande nåldyna till bröst.

Så går det en vecka eller två innan nästa brev dimper ner:

En kallelse till specialistläkare på kirurgen. Bifogat är 4 sidor hälsodeklaration och cancerfrågor av olika slag, samt några frågor på hur jag och mina nära funkar vid sövning. Eller ja, om vi funkar så att säga.

Va? Jaha? Är det operation som gäller nu alltså? Eller?
Efter en god natts sömn, eller en natt iallafall, ringer jag numret de hade vänligheten att plita ner, för att undra vad i hela friden de har tänkt att göra med mig.

Kvinnan i andra änden sitter uppenbarligen på mer information än jag, för hon förklarar att den senaste punktionen, den som mitt bröst fortfarande är blågult av, den som utfördes av han som gjorde sig lustig över den förras misslyckande, den gick ju inte sådär jättebra va. Den gav ju ungefär ingenting dårå, så att man vet ju inte vad som finns i denna knöl. Alls.

Därför kommer du (alltså jag) att få prata med kirurgen och ta ställning till huruvida den ska opereras bort eller sitta kvar.

Så jag ska alltså få bestämma om denna satans påhitt till knöl som krävt ett ultraljud, en mammografi, två punktioner och en herrans jävla massa psykisk oro, den som ingen egentligen vet vad den innehåller, ska få SITTA KVAR I MIN KROPP eller tas ut och, om det så krävs, genomborras av den allra tåligaste borr, enkom för att få se vad som finns inuti den, vilket ju uppenbarligen är helt stört omöjligt så länge den sitter inuti mig.

Det ska jag få bestämma.