Ett år har snart gått, ett nytt står för dörren. Tid för sammanfattnig, reflektion och att se framtiden an.
Om jag tänker skriva något vet jag inte ännu, det jag gjort hittills är att försöka få ihop fem bilder per månad under året som jag av någon anledning tycker om, eller som bär ett minne, en känsla. Kanske känner du något av någon bild också, kanske inte.
Bilderna finns här.
torsdag 30 december 2010
söndag 28 november 2010
- Du måste byta tröja.
- Varför då? Kan jag inte ha den här?
- Nej, du har tre tröjor på dig, varav en bakochfram.
- Ja, men kan jag inte ha det då?
- Nej, byt till en ren så sätter vi den åt rätt håll.
- Ja, men varför? Vad spelar det för roll?
- Det är första advent idag.
- Ja, men det bryr sig väl inte tröjan om?
- Varför då? Kan jag inte ha den här?
- Nej, du har tre tröjor på dig, varav en bakochfram.
- Ja, men kan jag inte ha det då?
- Nej, byt till en ren så sätter vi den åt rätt håll.
- Ja, men varför? Vad spelar det för roll?
- Det är första advent idag.
- Ja, men det bryr sig väl inte tröjan om?
fredag 19 november 2010
Friheten och tryggheten går inte alltid hand i hand.
Efter att Uppdrag Granskning visat hur det går till om nätterna på äldreboendet Öjagården i Piteå, och detta visade sig vara regel snarare än undantag, har en välkommen debatt blossat upp.
Mer personal till äldreboenden i allmänhet, demensboenden i synnerhet lyder parollen. Mer personal för att kunna låsa dörren med personalen på samma sida som de boende that is.
De har också i samband med detta kommit fram till att man inte överhuvudtaget får begränsa friheten för någon, om denne inte gått med på det.
Vi använder oss av s.k rörelselarm och larmmmatta vid sängen. Dessa larm reagerar vid rörelse eller tryck då en boende slänger fötterna över sängkanten, redo att kliva upp, men inte riktigt har förmågan att gå eller hitta på egen hand.
Istället för att glänta på dörren med jämna mellanrum och riskera att väcka den boende, eller lämna henne med känslan av att vara övervakad, så har vi alltså dessa larm som indikerar att hon har vaknat och är på väg upp.
Just som hon sitter där på sängkanten, lite yrslig, lite nyvaken, undrande var i hela friden hon är, var hennes make är, och hur i allsindar hon kommit dit, och framförallt vart hon ska gå nu, då dyker vi upp och tar hand om henne.
En stor del av demensbilden är just bristande självinsikt; man är inte bara förvirrad och glömsk, man tappar liksom lite greppet om sig själv, självbilden stämmer inte helt med verkligheten.
Men nu säger alltså socialstyrelsen att man inte ska få använda dessa begränsningsåtgärder, såsom rörelselarm, om inte den boende gått med på det. Ingen har rätt att sätta sig över en vuxen människa, en anhörig eller god mans ord räknas inte, det är den boende som bestämmer. Kan denne inte tala själv får man försöka se vad den menar med hjälp av nickande på jakande svar.
(Enhetschef, sjuksköterska eller arbetsterapeut kan bestämma över den boende, men säger denne nej sedan så är det vad som gäller.)
Nu återkommer vi till självbilden. En demenssjukdom innebär regression, en tillbakagång, allt längre tillbaka vartefter sjukdomen fortskrider, naturligtvis tar det sig i olika form beroende på vilka delar av hjärnan som berörs och hur den demente är som person och andra faktorer.
Dock har nästan alla en sak gemensamt. Att vilja hem. Hem till make/maka, till mamma/pappa, hem till barnen som kommer hem från skolan när som helst. Hem till ursprunget, tryggheten.
Den psykiska, upplevda, åldern varierar, men många kan inte identifiera sig med ansiktet i spegeln, de är ju unga och på väg någonstans. Alltid på väg.
De flesta har svårigheter när de ställs inför val av olika slag, många kan inte ens välja om de ska ha mjölk eller saft till maten. Dessa ska alltså ställas inför påståendet och frågan:
"Du har ju ramlat ett par gånger när du ska upp ur sängen, och därför undrar vi nu om vi får sätta en dosa vid din säng, kopplad till våra telefoner, så att vi kan se när du är på väg upp och kan komma och hjälpa dig. Är det okej?"
Med största sannolikhet kommer den boende att svara nej; hon har ju aldrig ramlat, och om hon gjorde det så skulle hon ta sig upp på egen hand, och vad har de här människorna med det att göra, det är ju hemma hos mig jag sover, inte här. Hemma.
Det leder oss till nästa begränsningsåtgärd:
Dörrarna. Inga dörrar ska vara låsta, och om de är låsta så måste den boende ha möjlighet att öppna dem på egen hand, med kod eller nyckel. Ingen boende ska nekas att gå ut.
Tanken är jättefin, det är klart att man vill att alla ska få komma ut. Men det funkar liksom inte i praktiken; att låta en förrvirrad 85-åring gå ut för att hon ska till arbetet, trots att klockan är fem på kvällen och kvällsmaten just ska serveras är ingen bra idé. Man skulle kunna tänka sig att när hon kommer ut så kommer hon inte veta var hon är eller åt vilket håll hon ska, men hon vet att hon kommer att få bannor av föreståndaren eftersom hon kommer bli sen. Allteftersom hon går så kommer oron och ångesten öka, känslan av misslyckande smyga sig på.
Det kanske inte är en jättebra idé att låsa upp alla dörrar, det kanske inte är det de är ute efter när de vill "hem".
"Hem" kanske är ett uttryck för trygghet, en trygghet som kan skapas med hjälp av personal som inte är stressad, en personal som är närvarande, som visar att den känner den boende, som är något att lita på när maken inte finns i närheten och barnen inte verkar komma hem.
En personal som visar att den har tid att sitta ner och prata, att anförtro sig åt, en personal som inte lyssnar på ett halvt öra på tre stycken samtidigt och hela tiden verkar vara på väg någon annanstans, för att lyssna på ett halvt öra på någon annan. En personal som själv länner att den räcker till. Åt alla.
Kanske är det det de behöver.
Och en larmmatta.
Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen
Wilhelmina Hoffman välkomnar socialstyrelsens tillsyn
Vård i laglöst land, DN
Mer personal till äldreboenden i allmänhet, demensboenden i synnerhet lyder parollen. Mer personal för att kunna låsa dörren med personalen på samma sida som de boende that is.
De har också i samband med detta kommit fram till att man inte överhuvudtaget får begränsa friheten för någon, om denne inte gått med på det.
Vi använder oss av s.k rörelselarm och larmmmatta vid sängen. Dessa larm reagerar vid rörelse eller tryck då en boende slänger fötterna över sängkanten, redo att kliva upp, men inte riktigt har förmågan att gå eller hitta på egen hand.
Istället för att glänta på dörren med jämna mellanrum och riskera att väcka den boende, eller lämna henne med känslan av att vara övervakad, så har vi alltså dessa larm som indikerar att hon har vaknat och är på väg upp.
Just som hon sitter där på sängkanten, lite yrslig, lite nyvaken, undrande var i hela friden hon är, var hennes make är, och hur i allsindar hon kommit dit, och framförallt vart hon ska gå nu, då dyker vi upp och tar hand om henne.
En stor del av demensbilden är just bristande självinsikt; man är inte bara förvirrad och glömsk, man tappar liksom lite greppet om sig själv, självbilden stämmer inte helt med verkligheten.
Men nu säger alltså socialstyrelsen att man inte ska få använda dessa begränsningsåtgärder, såsom rörelselarm, om inte den boende gått med på det. Ingen har rätt att sätta sig över en vuxen människa, en anhörig eller god mans ord räknas inte, det är den boende som bestämmer. Kan denne inte tala själv får man försöka se vad den menar med hjälp av nickande på jakande svar.
(Enhetschef, sjuksköterska eller arbetsterapeut kan bestämma över den boende, men säger denne nej sedan så är det vad som gäller.)
Nu återkommer vi till självbilden. En demenssjukdom innebär regression, en tillbakagång, allt längre tillbaka vartefter sjukdomen fortskrider, naturligtvis tar det sig i olika form beroende på vilka delar av hjärnan som berörs och hur den demente är som person och andra faktorer.
Dock har nästan alla en sak gemensamt. Att vilja hem. Hem till make/maka, till mamma/pappa, hem till barnen som kommer hem från skolan när som helst. Hem till ursprunget, tryggheten.
Den psykiska, upplevda, åldern varierar, men många kan inte identifiera sig med ansiktet i spegeln, de är ju unga och på väg någonstans. Alltid på väg.
De flesta har svårigheter när de ställs inför val av olika slag, många kan inte ens välja om de ska ha mjölk eller saft till maten. Dessa ska alltså ställas inför påståendet och frågan:
"Du har ju ramlat ett par gånger när du ska upp ur sängen, och därför undrar vi nu om vi får sätta en dosa vid din säng, kopplad till våra telefoner, så att vi kan se när du är på väg upp och kan komma och hjälpa dig. Är det okej?"
Med största sannolikhet kommer den boende att svara nej; hon har ju aldrig ramlat, och om hon gjorde det så skulle hon ta sig upp på egen hand, och vad har de här människorna med det att göra, det är ju hemma hos mig jag sover, inte här. Hemma.
Det leder oss till nästa begränsningsåtgärd:
Dörrarna. Inga dörrar ska vara låsta, och om de är låsta så måste den boende ha möjlighet att öppna dem på egen hand, med kod eller nyckel. Ingen boende ska nekas att gå ut.
Tanken är jättefin, det är klart att man vill att alla ska få komma ut. Men det funkar liksom inte i praktiken; att låta en förrvirrad 85-åring gå ut för att hon ska till arbetet, trots att klockan är fem på kvällen och kvällsmaten just ska serveras är ingen bra idé. Man skulle kunna tänka sig att när hon kommer ut så kommer hon inte veta var hon är eller åt vilket håll hon ska, men hon vet att hon kommer att få bannor av föreståndaren eftersom hon kommer bli sen. Allteftersom hon går så kommer oron och ångesten öka, känslan av misslyckande smyga sig på.
Det kanske inte är en jättebra idé att låsa upp alla dörrar, det kanske inte är det de är ute efter när de vill "hem".
"Hem" kanske är ett uttryck för trygghet, en trygghet som kan skapas med hjälp av personal som inte är stressad, en personal som är närvarande, som visar att den känner den boende, som är något att lita på när maken inte finns i närheten och barnen inte verkar komma hem.
En personal som visar att den har tid att sitta ner och prata, att anförtro sig åt, en personal som inte lyssnar på ett halvt öra på tre stycken samtidigt och hela tiden verkar vara på väg någon annanstans, för att lyssna på ett halvt öra på någon annan. En personal som själv länner att den räcker till. Åt alla.
Kanske är det det de behöver.
Och en larmmatta.
Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen
Wilhelmina Hoffman välkomnar socialstyrelsens tillsyn
Vård i laglöst land, DN
torsdag 4 november 2010
Karin och Knölen II
Alltså, den här knölen som har satt sig i mitt vänsterbröst, den har fått helt sjukt mycket uppmärksamhet. Om den är värd det eller inte, kan jag inte riktigt svara på ännu.
Syftet med denna text är att den kanske kan hjälpa eller lugna eller i värsta fall uppröra någon vilsen människa som går omkring med sin knöl och inte riktigt vet vad hon eller han ska göra med den.
Vi tar det från början: Upptäckt av knöl, besök hos vårdcentralens tuttklämmardoktor som klämmer och remitterar till biopsi (punktion), ultraljud och mammografi.
Först ut ultraljud, en inte alltför behaglig upplevelse, se föregående inlägg. Där konstateras att "det är en godartad tumör, ingen fara vettu".
En vecka senare är det punktionen.
Stämningen är varm, inga frågor är korkade. Tre stick i knölen för att dra ur dess innehåll att syna under lupp.
En vecka senare, medelst brev:
"Vi har tyvärr inte fått ut tillräcklig med material för att kunna vara säkra på vad som gömmer sig i din tutte, så vi gör om processen en gång till."
Ny punktion, samma rum, samma läkare som i föregående inlägg. En lätt sarkastisk och kall ton över kvinnan som stack mig första gången och uppenbarligen misslyckades med uppgiften.
"På universitetssjukhuset trodde jag att de hade såväl kompetens som redskap för att lyckas med ett sånt här ingrepp" säger han i ett försök att höja sig själv.
Så drar han fram ultraljudsapparaten och sina nålar. Måttar in knölen på skärmen, sticker. Först med den fina. Tre stick. Sedan med den grövre. Två stick. Han muttrar lite. "Den verkar inte vilja släppa ifrån sig så mycket...."
Så en bedövningsspruta för att sedan gå in med det tunga artelleriet: En pistolliknande pjäs som han uppenbart är mäkta stolt över. "Med den här kan man inte misslyckas" säger han, medan han skär bort en hudflik för att underlätta framkomligheten. Det känns just inget, men det knakar i vävnaden när han gräver sig fram för att avlossa sin manick. Två eller tre gånger, allt under övervakning på sin skärm.
En sköterska torkar blod, och jag tänker att hon snart får torka hans svettiga pannaockså.
Så är han klar. Sträcker på sig triumferande och säger att "nu vore det väl tusan om vi inte fått tillräckligt med material!"
Jag kan inte annat än hålla med medan jag tittar ner på min blodiga blånande nåldyna till bröst.
Så går det en vecka eller två innan nästa brev dimper ner:
En kallelse till specialistläkare på kirurgen. Bifogat är 4 sidor hälsodeklaration och cancerfrågor av olika slag, samt några frågor på hur jag och mina nära funkar vid sövning. Eller ja, om vi funkar så att säga.
Va? Jaha? Är det operation som gäller nu alltså? Eller?
Efter en god natts sömn, eller en natt iallafall, ringer jag numret de hade vänligheten att plita ner, för att undra vad i hela friden de har tänkt att göra med mig.
Kvinnan i andra änden sitter uppenbarligen på mer information än jag, för hon förklarar att den senaste punktionen, den som mitt bröst fortfarande är blågult av, den som utfördes av han som gjorde sig lustig över den förras misslyckande, den gick ju inte sådär jättebra va. Den gav ju ungefär ingenting dårå, så att man vet ju inte vad som finns i denna knöl. Alls.
Därför kommer du (alltså jag) att få prata med kirurgen och ta ställning till huruvida den ska opereras bort eller sitta kvar.
Så jag ska alltså få bestämma om denna satans påhitt till knöl som krävt ett ultraljud, en mammografi, två punktioner och en herrans jävla massa psykisk oro, den som ingen egentligen vet vad den innehåller, ska få SITTA KVAR I MIN KROPP eller tas ut och, om det så krävs, genomborras av den allra tåligaste borr, enkom för att få se vad som finns inuti den, vilket ju uppenbarligen är helt stört omöjligt så länge den sitter inuti mig.
Det ska jag få bestämma.
Syftet med denna text är att den kanske kan hjälpa eller lugna eller i värsta fall uppröra någon vilsen människa som går omkring med sin knöl och inte riktigt vet vad hon eller han ska göra med den.
Vi tar det från början: Upptäckt av knöl, besök hos vårdcentralens tuttklämmardoktor som klämmer och remitterar till biopsi (punktion), ultraljud och mammografi.
Först ut ultraljud, en inte alltför behaglig upplevelse, se föregående inlägg. Där konstateras att "det är en godartad tumör, ingen fara vettu".
En vecka senare är det punktionen.
Stämningen är varm, inga frågor är korkade. Tre stick i knölen för att dra ur dess innehåll att syna under lupp.
En vecka senare, medelst brev:
"Vi har tyvärr inte fått ut tillräcklig med material för att kunna vara säkra på vad som gömmer sig i din tutte, så vi gör om processen en gång till."
Ny punktion, samma rum, samma läkare som i föregående inlägg. En lätt sarkastisk och kall ton över kvinnan som stack mig första gången och uppenbarligen misslyckades med uppgiften.
"På universitetssjukhuset trodde jag att de hade såväl kompetens som redskap för att lyckas med ett sånt här ingrepp" säger han i ett försök att höja sig själv.
Så drar han fram ultraljudsapparaten och sina nålar. Måttar in knölen på skärmen, sticker. Först med den fina. Tre stick. Sedan med den grövre. Två stick. Han muttrar lite. "Den verkar inte vilja släppa ifrån sig så mycket...."
Så en bedövningsspruta för att sedan gå in med det tunga artelleriet: En pistolliknande pjäs som han uppenbart är mäkta stolt över. "Med den här kan man inte misslyckas" säger han, medan han skär bort en hudflik för att underlätta framkomligheten. Det känns just inget, men det knakar i vävnaden när han gräver sig fram för att avlossa sin manick. Två eller tre gånger, allt under övervakning på sin skärm.
En sköterska torkar blod, och jag tänker att hon snart får torka hans svettiga pannaockså.
Så är han klar. Sträcker på sig triumferande och säger att "nu vore det väl tusan om vi inte fått tillräckligt med material!"
Jag kan inte annat än hålla med medan jag tittar ner på min blodiga blånande nåldyna till bröst.
Så går det en vecka eller två innan nästa brev dimper ner:
En kallelse till specialistläkare på kirurgen. Bifogat är 4 sidor hälsodeklaration och cancerfrågor av olika slag, samt några frågor på hur jag och mina nära funkar vid sövning. Eller ja, om vi funkar så att säga.
Va? Jaha? Är det operation som gäller nu alltså? Eller?
Efter en god natts sömn, eller en natt iallafall, ringer jag numret de hade vänligheten att plita ner, för att undra vad i hela friden de har tänkt att göra med mig.
Kvinnan i andra änden sitter uppenbarligen på mer information än jag, för hon förklarar att den senaste punktionen, den som mitt bröst fortfarande är blågult av, den som utfördes av han som gjorde sig lustig över den förras misslyckande, den gick ju inte sådär jättebra va. Den gav ju ungefär ingenting dårå, så att man vet ju inte vad som finns i denna knöl. Alls.
Därför kommer du (alltså jag) att få prata med kirurgen och ta ställning till huruvida den ska opereras bort eller sitta kvar.
Så jag ska alltså få bestämma om denna satans påhitt till knöl som krävt ett ultraljud, en mammografi, två punktioner och en herrans jävla massa psykisk oro, den som ingen egentligen vet vad den innehåller, ska få SITTA KVAR I MIN KROPP eller tas ut och, om det så krävs, genomborras av den allra tåligaste borr, enkom för att få se vad som finns inuti den, vilket ju uppenbarligen är helt stört omöjligt så länge den sitter inuti mig.
Det ska jag få bestämma.
tisdag 14 september 2010
Måndagsblues
En sköterska ropar mitt namn, och det känns lite som en befrielse att komma ifrån skokartongen till väntrum: 2 små soffor och tre stolar slåss om ett minst sagt sparsamt utrymme. Intimitet av den påtvingade sorten, tänker jag medan jag lydigt följer sköterskan till undersökningsrummet.
Lysrörsbelysningen är dämpad, något jag i vanliga fall skulle förknippa med "mysigt", men som just nu mest känns kallt och känslolöst. Ett rör blinkar dessutom. Lägger till "billigt" bland adjektiven.
"Varsågod att klä av dig upptill, och lägg dig på britsen, så kommer doktorn snart".
Kläder byts mot ett frottéstycke som nätt och jämnt täcker de bara brösten. Jag tittar på min klädhög och noterar dagens val av BH: Den chockrosa med leopardmönsterdetaljer, den som vittnar om helt andra aktiviteter än de som står på dagens agenda. Hur tänkte jag där? "Cancern är ful, oavsett hur det paketeras" tänker jag bittert.
Jag lägger mig på britsen och skyler min nakna överkropp så gott det går, medan jag tittar runt i rummet. Alla väggar är kala. Alla utom den vid min fotända. Den pryds av en tavla ur en serie klassiska Norrköpingsmotiv. En gatukorsning fylld av liv och röresle. En dam i röd kappa korsar gatan och stirrar på mig. Jag försöker komma undan hennes blick, men den genomtränger mig. De kunde ha valt en varm rofylld solnedgång vid havet, men de valde en en stirrande dam i röd kappa.
Så kommer han in i rummet. Doktorn. Läkaren. Mannen med kunskaperna. Jag är helt utlämnad till honom. Han ber mig visa var knölen sitter, avlägsnar frottéstycket och smetar in bröstet med glidmedel. Sedan kör han ultraljudsapparaten fram och tillbaka medan han tittar på sin dataskärm. Ibland stannar han upp, trycker på en tangent och ger ifrån sig ett "Mmm" eller "Hmm".
Flera gånger hejdar jag mig från att fråga vad det är han ser, kanske för att jag inte vill veta svaret, kanske för att jag är rädd att störa honom i sitt arbete.
Så är han klar.
"Det är en tumör" säger han. Mitt hjärta stannar till bråkdelen av en sekund innan han fortsätter: "Den är godartad, inget att oroa sig för".
Så vänder han på klacken och lämnar rummet, färdig med sitt jobb.
Kvar ligger jag naken med hans kladd på mina bröst, gissar mig fram till att det är nu jag torkar av mig, klär på mig och går hem. För hur ska jag veta? Det är ju första gången. Och förhoppningsvis sista.
Ynkligheten är enorm, så här liten har jag inte känt mig på länge. Försöker i huvudet överrösta "tumör" med "godartad", men det är svårt. Tänker att han kanske kommer tillbaka för en längre förklaring, men det gör han inte.
Ett svar, desto fler frågetecken.
Edit: Det här inlägget var skapat redan innan besöket, men då med tanken och förhoppningen att det inte skulle se ut så här.
Efter att ha läst Helenas upplevelse om detsamma, så tänkte jag att hon måste ha haft en sabla otur, det kan inte få vara på det sättet. Min upplevelse måste få bli annorlunda! Jag hade tyvärr fel. Inlägget känns lite som en kopia på hennes, men jag vill att det ska uppmärksammas, det där vi egentligen inte vill prata om. Det som många kanske inte kan prata om. För att de inte hittar orden. För att de inte har något socialt nätverk att ventilera med.
Lysrörsbelysningen är dämpad, något jag i vanliga fall skulle förknippa med "mysigt", men som just nu mest känns kallt och känslolöst. Ett rör blinkar dessutom. Lägger till "billigt" bland adjektiven.
"Varsågod att klä av dig upptill, och lägg dig på britsen, så kommer doktorn snart".
Kläder byts mot ett frottéstycke som nätt och jämnt täcker de bara brösten. Jag tittar på min klädhög och noterar dagens val av BH: Den chockrosa med leopardmönsterdetaljer, den som vittnar om helt andra aktiviteter än de som står på dagens agenda. Hur tänkte jag där? "Cancern är ful, oavsett hur det paketeras" tänker jag bittert.
Jag lägger mig på britsen och skyler min nakna överkropp så gott det går, medan jag tittar runt i rummet. Alla väggar är kala. Alla utom den vid min fotända. Den pryds av en tavla ur en serie klassiska Norrköpingsmotiv. En gatukorsning fylld av liv och röresle. En dam i röd kappa korsar gatan och stirrar på mig. Jag försöker komma undan hennes blick, men den genomtränger mig. De kunde ha valt en varm rofylld solnedgång vid havet, men de valde en en stirrande dam i röd kappa.
Så kommer han in i rummet. Doktorn. Läkaren. Mannen med kunskaperna. Jag är helt utlämnad till honom. Han ber mig visa var knölen sitter, avlägsnar frottéstycket och smetar in bröstet med glidmedel. Sedan kör han ultraljudsapparaten fram och tillbaka medan han tittar på sin dataskärm. Ibland stannar han upp, trycker på en tangent och ger ifrån sig ett "Mmm" eller "Hmm".
Flera gånger hejdar jag mig från att fråga vad det är han ser, kanske för att jag inte vill veta svaret, kanske för att jag är rädd att störa honom i sitt arbete.
Så är han klar.
"Det är en tumör" säger han. Mitt hjärta stannar till bråkdelen av en sekund innan han fortsätter: "Den är godartad, inget att oroa sig för".
Så vänder han på klacken och lämnar rummet, färdig med sitt jobb.
Kvar ligger jag naken med hans kladd på mina bröst, gissar mig fram till att det är nu jag torkar av mig, klär på mig och går hem. För hur ska jag veta? Det är ju första gången. Och förhoppningsvis sista.
Ynkligheten är enorm, så här liten har jag inte känt mig på länge. Försöker i huvudet överrösta "tumör" med "godartad", men det är svårt. Tänker att han kanske kommer tillbaka för en längre förklaring, men det gör han inte.
Ett svar, desto fler frågetecken.
Edit: Det här inlägget var skapat redan innan besöket, men då med tanken och förhoppningen att det inte skulle se ut så här.
Efter att ha läst Helenas upplevelse om detsamma, så tänkte jag att hon måste ha haft en sabla otur, det kan inte få vara på det sättet. Min upplevelse måste få bli annorlunda! Jag hade tyvärr fel. Inlägget känns lite som en kopia på hennes, men jag vill att det ska uppmärksammas, det där vi egentligen inte vill prata om. Det som många kanske inte kan prata om. För att de inte hittar orden. För att de inte har något socialt nätverk att ventilera med.
torsdag 9 september 2010
Albin smider planer
Som förälder står man inför en herrans massa val. En del av valen är att välja vilka fantasifigurer vi ska pränta in i barnens liv. I vår familj är tomten under avveckling, påskharen har aldrig existerat, men tandfen... Alltså, jag har aldrig påstått att det är en kvinnlig liten älva som surrar runt med en massa tior på släp, men heller aldrig dementerat det. De väljer alltså att tro att deras tappade tänder förvandlas till en peng under natten (eller snarare nästkommande förmiddag eftersom jag är sjukt glömsk på det här området).
Igår var det Albins tur att ta ett steg närmare tonåren genom att avlossa en mjölktand, vilken han enligt seden lade i ett glas med vatten. Som vanligt dröjde det in på nästkommande eftermiddag innan det hade hänt något med tandskrället, men han var inte mindre glad för det:
- Mamma, mamma! Kolla! Jag har fått en peng av tandfen!!!
Han gick upp i falsett i lyckan över metallstycket som vilade i hans hand, så till den milda grad att han slängde upp ytterdörren och visade den förbipasserande granntanten i sin iver.
- Jaså, oj, vad kul, sa jag, med min allra bästa påklistrade förvånad-min, som vi föräldrar tar på oss när vi lurar våra barn på det här sättet.
Så blev han allvarlig, tänkte några sekunder och sprang tillbaka till glaset tanden legat i. Han stod länge och tittade ner i botten på glaset och klurade innan han sken upp igen:
- Wow, titta mamma, tanden är kvar! Vet du vad jag ska göra nu?!
- Nej?
- Hah! Jag ska blåsa tandfen på mer pengar! Jag låter tanden ligga kvar här tills jag blir rik!
Igår var det Albins tur att ta ett steg närmare tonåren genom att avlossa en mjölktand, vilken han enligt seden lade i ett glas med vatten. Som vanligt dröjde det in på nästkommande eftermiddag innan det hade hänt något med tandskrället, men han var inte mindre glad för det:
- Mamma, mamma! Kolla! Jag har fått en peng av tandfen!!!
Han gick upp i falsett i lyckan över metallstycket som vilade i hans hand, så till den milda grad att han slängde upp ytterdörren och visade den förbipasserande granntanten i sin iver.
- Jaså, oj, vad kul, sa jag, med min allra bästa påklistrade förvånad-min, som vi föräldrar tar på oss när vi lurar våra barn på det här sättet.
Så blev han allvarlig, tänkte några sekunder och sprang tillbaka till glaset tanden legat i. Han stod länge och tittade ner i botten på glaset och klurade innan han sken upp igen:
- Wow, titta mamma, tanden är kvar! Vet du vad jag ska göra nu?!
- Nej?
- Hah! Jag ska blåsa tandfen på mer pengar! Jag låter tanden ligga kvar här tills jag blir rik!
fredag 27 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
Dagen vi nästan gick isär.
Ah just det, tänkte att ni kanske ville veta?
Inspiration och kreativitet hade ett krismöte med mig, där de vänligt men bestämt informerade om att de tänkte göra slut på förhållandet med mig, om jag inte gjorde något drastiskt för att komma vidare i cykeln vi kallar livet.
Jag tvekade en liten sekund; tänkte att det skulle kunna vara ganska skönt att bli av med dem, för de kan minsann vara ganska så påfrestande emellanåt. Men så bestämde jag mig för att iallafall tänka lite på det en stund; jag menar man kan ju inte döda ett livslångt förhållande bara sådär på en sekund.
Efter en liten stund slog det mig att jag ska göra en ny blogg! Jo minsann, en sån där där man stoppar in en bild om dagen varenda eviga dag i ett år, en sån. Utan någon som helst mer eftertanke tog jag inspiration och kreativitet i varsin hand och skapade den.
Sen satt vi där, hand i hand, och stirrade på skärmen som gapade svart.
"Jaha, nu då?"
Att skapa den var ju inget svårt alls, nu gällde det bara att fylla den med något. Varje dag. OJ.
Det verkar som att temat kommer att bli vardag, svartvitt, bländare 2.8 vid 35mm.
Kika in om du vill:
http://2xk365.blogspot.com/
Inspiration och kreativitet hade ett krismöte med mig, där de vänligt men bestämt informerade om att de tänkte göra slut på förhållandet med mig, om jag inte gjorde något drastiskt för att komma vidare i cykeln vi kallar livet.
Jag tvekade en liten sekund; tänkte att det skulle kunna vara ganska skönt att bli av med dem, för de kan minsann vara ganska så påfrestande emellanåt. Men så bestämde jag mig för att iallafall tänka lite på det en stund; jag menar man kan ju inte döda ett livslångt förhållande bara sådär på en sekund.
Efter en liten stund slog det mig att jag ska göra en ny blogg! Jo minsann, en sån där där man stoppar in en bild om dagen varenda eviga dag i ett år, en sån. Utan någon som helst mer eftertanke tog jag inspiration och kreativitet i varsin hand och skapade den.
Sen satt vi där, hand i hand, och stirrade på skärmen som gapade svart.
"Jaha, nu då?"
Att skapa den var ju inget svårt alls, nu gällde det bara att fylla den med något. Varje dag. OJ.
Det verkar som att temat kommer att bli vardag, svartvitt, bländare 2.8 vid 35mm.
Kika in om du vill:
http://2xk365.blogspot.com/
fredag 18 juni 2010
Försvarstal eller Diskussionen mellan mitt Det, mitt Jag och mitt Överjag
Till mig
Av mig
För mig.
Jag:
Jag har ända sedan första veckopengen varit ganska.. ...hmm... impulsiv i mina inköp. Som de där otroligt fina skorna med klack och rosett till avslutningen, de som egentligen var minst ett nummer för små. Aldrig att jag erkände det, men de blåa lilltårna skvallrade om att det var ett ganska dumt köp.
Eller den där datorn från L'easy som jag just då ansåg mig vara i stort behov av, men inte hade pengarna till. Den som i slutändan kostde mig ungefär 26 000 uppdelat på fem år, det kanske inte heller var helt genomtänkt.
Det:et:
Men nu, den här gången är det annorlunda.
Den här gången handlar det om viktiga grejer. Ett 35mm-objektiv. Jag liksom måste ha det!
Nu har jag i ett års tid i stort sett bara använt mitt kit-objektiv på 18-105mm, det som följde med kameran. Det har funkat bra, riktigt bra, det är inte det.
Med ett 35mm kommer jag tvingas att bli mer kreativ, då går det inte att zooma sig ur problemen, då är det mer upp till mig och min kreativitet och vad jag gör med den som avgör om kompositionen blir bra eller inte.
Och min nuvarande bländare på 3,5 vid 18mm jämfört med denna 1,8, vilken helt ny värld som öppnas!
Och så här då, allvarligt: Hur många stora fotografer säger att de använder sitt kit-objektiv när de uttalar sig om utrustning? Nej, just det, vi måste ju tänka lite längre och större här!
Överjaget:
Men bilen då? Kamremmen byttes ju igår, kommer det inte snart en ganska stor faktura på det?
Detet:
Ja men... Jo... Det gör det väl säkert, men det är ju flera veckor kvar innan den kommer. I värsta fall får jag väl sälja bilen för att betala kamremsbytet och använda cykeln istället. Det är nyttigt att cykla. Och så mycket jag hinner se! Med 35:an monterad hängande runt halsen. Se möjligheterna liksom.
Överjag:
Har du överhuvudtaget talat med någon som anväder det här objektivet, så du har några referenser att gå på?
Det:
Alltså.. Det finns en... Jag skulle ju fråga, men har inte riktigt gjort det. Det är klart att det är bra, det stod ju i reklamen!
Överjag:
Du är helt hopplös. Snart flyttar jag härifrån och du får ta över Jaget helt och hållet, för hon lyssnar ju iallafall bara på dig! Jag blir ju knappt ens kontaktad innan sådana här saker händer längre.
Jag:
Men hörrni, kom igen nu, håll sams... Bara objektivet, sen lyssnar jag och rådfrågar innan. Jag lovar...
Av mig
För mig.
Jag:
Jag har ända sedan första veckopengen varit ganska.. ...hmm... impulsiv i mina inköp. Som de där otroligt fina skorna med klack och rosett till avslutningen, de som egentligen var minst ett nummer för små. Aldrig att jag erkände det, men de blåa lilltårna skvallrade om att det var ett ganska dumt köp.
Eller den där datorn från L'easy som jag just då ansåg mig vara i stort behov av, men inte hade pengarna till. Den som i slutändan kostde mig ungefär 26 000 uppdelat på fem år, det kanske inte heller var helt genomtänkt.
Det:et:
Men nu, den här gången är det annorlunda.
Den här gången handlar det om viktiga grejer. Ett 35mm-objektiv. Jag liksom måste ha det!
Nu har jag i ett års tid i stort sett bara använt mitt kit-objektiv på 18-105mm, det som följde med kameran. Det har funkat bra, riktigt bra, det är inte det.
Med ett 35mm kommer jag tvingas att bli mer kreativ, då går det inte att zooma sig ur problemen, då är det mer upp till mig och min kreativitet och vad jag gör med den som avgör om kompositionen blir bra eller inte.
Och min nuvarande bländare på 3,5 vid 18mm jämfört med denna 1,8, vilken helt ny värld som öppnas!
Och så här då, allvarligt: Hur många stora fotografer säger att de använder sitt kit-objektiv när de uttalar sig om utrustning? Nej, just det, vi måste ju tänka lite längre och större här!
Överjaget:
Men bilen då? Kamremmen byttes ju igår, kommer det inte snart en ganska stor faktura på det?
Detet:
Ja men... Jo... Det gör det väl säkert, men det är ju flera veckor kvar innan den kommer. I värsta fall får jag väl sälja bilen för att betala kamremsbytet och använda cykeln istället. Det är nyttigt att cykla. Och så mycket jag hinner se! Med 35:an monterad hängande runt halsen. Se möjligheterna liksom.
Överjag:
Har du överhuvudtaget talat med någon som anväder det här objektivet, så du har några referenser att gå på?
Det:
Alltså.. Det finns en... Jag skulle ju fråga, men har inte riktigt gjort det. Det är klart att det är bra, det stod ju i reklamen!
Överjag:
Du är helt hopplös. Snart flyttar jag härifrån och du får ta över Jaget helt och hållet, för hon lyssnar ju iallafall bara på dig! Jag blir ju knappt ens kontaktad innan sådana här saker händer längre.
Jag:
Men hörrni, kom igen nu, håll sams... Bara objektivet, sen lyssnar jag och rådfrågar innan. Jag lovar...
tisdag 15 juni 2010
100615, 14:00
På stranden i utkanten av ett ganska litet, men ändå charmigt samhälle:
Jag har åkt dit med barnen. Kanske för att de tjatade och ville, kanske för att jag skulle slippa komma upp med någon bättre idé om vad man hittar på en sommarlovstisdagseftermiddag. Barnen sitter vid strandkanten. Gräver gropar, fyller hinkar, tömmer hinkar, obrydda om de stundvis kalla vindarna som sveper in och vattnet som, i min mening, knappt kommit upp i normal badtemperatur.
Jag tänker inte ens tanken "bada", utan sitter här på filten som nyss var prydligt nedpackad i IKEA-påsen jämte saft, kaffe, smörgåsar och kakor.
Så anländer ett gäng ungdomar medelst moped. Tre tjejer och två killar. "Kåk" tänker jag, som inte har mycket annat att tänka på just nu.
De är alldeles glada i sinnet, busar och bråkar med varandra, högljutt och kärvänligt. Någon hoppar i med kläderna på, ivrigt påhejad av de andra som tittar på med skräckblandad förtjusning. Tre röker. För att det är tufft gissar jag.
Jag röker. Som en följd av att jag tyckte att det var tufft en gång för länge sedan. Räknar försiktigt i huvudet och får ta till fingrarna som hjälp. Femton år sedan var det.
Femton.
Halva livet. Vart tog tiden vägen?
De är unga, obrydda och livet verkar leka.
Jag är inte längre så ung, tänker jag. Inte för att livet skulle vara sämre för det, tvärtom.
Tankarna bryts av ett hungrigt barn.
Jomenvisst ja, macka.
De är, likt filten, prydligt nedpackade bredvid saften i kylväskan. Två flaskor tog vi, man vet ju aldrig hur mycket det går åt, bäst att vara förutseende.
Ungdomarna är inte hungriga. De röker vidare och ligger i någon form av hög i solen och njuter av livet så som det är just nu.
Så som det en gång var, för femton år sedan.
Inte sämre, inte bättre. Men annorlunda.
Jag har åkt dit med barnen. Kanske för att de tjatade och ville, kanske för att jag skulle slippa komma upp med någon bättre idé om vad man hittar på en sommarlovstisdagseftermiddag. Barnen sitter vid strandkanten. Gräver gropar, fyller hinkar, tömmer hinkar, obrydda om de stundvis kalla vindarna som sveper in och vattnet som, i min mening, knappt kommit upp i normal badtemperatur.
Jag tänker inte ens tanken "bada", utan sitter här på filten som nyss var prydligt nedpackad i IKEA-påsen jämte saft, kaffe, smörgåsar och kakor.
Så anländer ett gäng ungdomar medelst moped. Tre tjejer och två killar. "Kåk" tänker jag, som inte har mycket annat att tänka på just nu.
De är alldeles glada i sinnet, busar och bråkar med varandra, högljutt och kärvänligt. Någon hoppar i med kläderna på, ivrigt påhejad av de andra som tittar på med skräckblandad förtjusning. Tre röker. För att det är tufft gissar jag.
Jag röker. Som en följd av att jag tyckte att det var tufft en gång för länge sedan. Räknar försiktigt i huvudet och får ta till fingrarna som hjälp. Femton år sedan var det.
Femton.
Halva livet. Vart tog tiden vägen?
De är unga, obrydda och livet verkar leka.
Jag är inte längre så ung, tänker jag. Inte för att livet skulle vara sämre för det, tvärtom.
Tankarna bryts av ett hungrigt barn.
Jomenvisst ja, macka.
De är, likt filten, prydligt nedpackade bredvid saften i kylväskan. Två flaskor tog vi, man vet ju aldrig hur mycket det går åt, bäst att vara förutseende.
Ungdomarna är inte hungriga. De röker vidare och ligger i någon form av hög i solen och njuter av livet så som det är just nu.
Så som det en gång var, för femton år sedan.
Inte sämre, inte bättre. Men annorlunda.
lördag 27 mars 2010
Saker jag gör istället för att göra det som förväntas av mig
Jag är mitt i skapandeprocessen av ett viktigt mail; kanske det viktigaste jag har förväntats pränta ner under det senaste halvåret. Alltså inget "Tjenahejsan, längesen sist, hur är det?" utan mer ett av det slag som kanske skulle kunna sätta en liten snöboll i rullning, som kanske skulle kunna generera i en lite större snöboll om det inte börjar blaska som attan på vägen.
Blask förresten, har ni tänkt på att våren är på väg? Jag vet, det är ett jävla tjat, men vi har ju väntat så länge och vintern har varit så lång och allt det där.
På de kommunala barnomsorgsinstanserna är det vår, helt klart. Halva kommunens sandinköp har under den gångna veckan fraktats till vår hall. Heja dammsugare och galonbrallor!
Fördelen med att bo så här lite off, på landsbygden, är att galonmundering och gummistövlar är lite av en norm, vilket jag inbillar mig är annorlunda i en storstad, men det kanske bara är mina inskränkta fördomar som spökar.
Mailet ja! Jo, jag tror att det kommer att bli riktigt bra, har bara några detaljer kvar att slipa på. Jag har gjort ett litet utkast eller vad det kallas:
Mvh Karin (Avslutet. Formellt, med vänlig ton.)
Så där ja. Bara att fylla i det där lilla tomrummet i mitten så är det klart!
Blask förresten, har ni tänkt på att våren är på väg? Jag vet, det är ett jävla tjat, men vi har ju väntat så länge och vintern har varit så lång och allt det där.
På de kommunala barnomsorgsinstanserna är det vår, helt klart. Halva kommunens sandinköp har under den gångna veckan fraktats till vår hall. Heja dammsugare och galonbrallor!
Fördelen med att bo så här lite off, på landsbygden, är att galonmundering och gummistövlar är lite av en norm, vilket jag inbillar mig är annorlunda i en storstad, men det kanske bara är mina inskränkta fördomar som spökar.
Mailet ja! Jo, jag tror att det kommer att bli riktigt bra, har bara några detaljer kvar att slipa på. Jag har gjort ett litet utkast eller vad det kallas:
Hej! (Hälsningsfras. Neutral med glad ton, men inte överdriven.)
Plats för resten av meddelandet
Mvh Karin (Avslutet. Formellt, med vänlig ton.)
Så där ja. Bara att fylla i det där lilla tomrummet i mitten så är det klart!
onsdag 24 februari 2010
Sjukt.
02:57:
Absolut tystnad, sånär som på knäppandet i det där elementet som alltid knäpper.
Tillstånd: Näst intill medvetslöshet.
Så bryts tystnaden. Någon ropar. Är det i drömmen eller den verkliga världen? Lättar huvudet något från kudden för att lokalisera, bedöma. Det är bestämt Albin. Vad vill han?
"MAMMA!!!! Jag kan inte andas!!!!" tjuter han.
Jag vet inte något som kan få mig så klarvaken så fort som sjuka barn klockan tre på morgonen. Där sitter han i sin säng, förtvivlad och panikslagen över känslan att plötsligt inte kunna andas. Krupphostan har hängt med honom i flera år nu, och dyker upp som på beställning vid varje närmande av förkylning, men den här gången låter det värre än vanligt. Varje andetag är en kraftansträngning; det piper och väser om honom.
Ringer sjukvårdsrådgivningen - får några konkreta råd - luftrörsvidgande? Nej, det är slut.. -avvakta- blir det värre-åk in akut. Under samtalet lugnar det ner sig betydligt, även om han fortfarande låter illa. Somnar om bredvid tröskverket till son, vaknar någon timme senare när det är dax att gå upp, konstaterar att det blir vab idag.
Ringer vårdcentralen i Finspång i hopp om att samtalet ska generera i ett inringt recept på luftrörsvidgande att hämta ut och ha i beredskap nästa gång 02:58. Det gör det inte. Den ansvariga läkaren är i Rejmyre under dagen.
"Vad bra då, eftersom jag bor i Rejmyre! Himla smidigt!" Nejnej, det gäller endast bokade besök, varför göra det enkelt?
Nej, det blir läkarbesök i Finspång kl. 14:00. En väsentlig skillnad med pojken klockan 14:00 jämfört med 02:58, är att han då andas relativt normalt. Och medicinen jag vill ha är ju mot hur han andas tre på natten, men så dags har jag ju ingen större lust att släpa ut honom för att åka till akuten och vänta i massa timmar för att sedan på två minuter få utskrivet recept på luftrörsvidgande som jag ändå inte kan hämta ut före nästkommande morgon.
Knasigt.
Absolut tystnad, sånär som på knäppandet i det där elementet som alltid knäpper.
Tillstånd: Näst intill medvetslöshet.
Så bryts tystnaden. Någon ropar. Är det i drömmen eller den verkliga världen? Lättar huvudet något från kudden för att lokalisera, bedöma. Det är bestämt Albin. Vad vill han?
"MAMMA!!!! Jag kan inte andas!!!!" tjuter han.
Jag vet inte något som kan få mig så klarvaken så fort som sjuka barn klockan tre på morgonen. Där sitter han i sin säng, förtvivlad och panikslagen över känslan att plötsligt inte kunna andas. Krupphostan har hängt med honom i flera år nu, och dyker upp som på beställning vid varje närmande av förkylning, men den här gången låter det värre än vanligt. Varje andetag är en kraftansträngning; det piper och väser om honom.
Ringer sjukvårdsrådgivningen - får några konkreta råd - luftrörsvidgande? Nej, det är slut.. -avvakta- blir det värre-åk in akut. Under samtalet lugnar det ner sig betydligt, även om han fortfarande låter illa. Somnar om bredvid tröskverket till son, vaknar någon timme senare när det är dax att gå upp, konstaterar att det blir vab idag.
Ringer vårdcentralen i Finspång i hopp om att samtalet ska generera i ett inringt recept på luftrörsvidgande att hämta ut och ha i beredskap nästa gång 02:58. Det gör det inte. Den ansvariga läkaren är i Rejmyre under dagen.
"Vad bra då, eftersom jag bor i Rejmyre! Himla smidigt!" Nejnej, det gäller endast bokade besök, varför göra det enkelt?
Nej, det blir läkarbesök i Finspång kl. 14:00. En väsentlig skillnad med pojken klockan 14:00 jämfört med 02:58, är att han då andas relativt normalt. Och medicinen jag vill ha är ju mot hur han andas tre på natten, men så dags har jag ju ingen större lust att släpa ut honom för att åka till akuten och vänta i massa timmar för att sedan på två minuter få utskrivet recept på luftrörsvidgande som jag ändå inte kan hämta ut före nästkommande morgon.
Knasigt.
måndag 1 februari 2010
Flickan och bekräftelsehoran
Jag är en sån där tjej med en kamera va. Mm, jag gillar det där med att se världen genom en lins, att hitta motiv, nya perspektiv, att få samma gamla saker att bli som nya genom att vrida, vända, trixa med vidvinkel och makro om och om igen. Samtidigt som jag inte vågar vara mer än en tjej med en kamera så bor det en liten bekräftelsehora inom mig, precis som inom dig. (Johoo, erkänn! Litegrann iallafall?...) och hon vill höra att det är så fint och vackert och kreativt och allt det där, och jag försöker kväva henne när hon tar över alltför mycket, för man ska inte tro att man är något, nej för då kan man bli märkvärdig, och det går inte för sig.
Så en dag kom frågan som bekräftelsehoran väntat på så länge:
Skulle hon kunna tänka sig att ställa upp på ett projekt, som en sån där fotograf som tar såna där bilder? Motiv och syfte är redan bestämt, allt som behövdes var en tjej med en kamera och en egen stil. Min stil.
Jag?
Har en stil?
Fotografera?
För ett syfte?
Nu, när bekräftelsehoran har chansen att sträcka på sig, dunka sig på bröstet, då är hon som bortblåst, darrandes i ett hörn.
Nejmennej, inte kan väl jag? Egen stil? Jag är ju bara en tjej med en kamera? Jag kan inte sånt där heller, det är ju såna där fotografer som pysslar med sånt?
Efter en lång betänketid (15 minuter, allt är relativt) så bestämde vi oss för att iallafall åka och prova. Inga garantier. Blir det bra så är det ju jättebra. Bilder till projektet, en enorm erfarenhet i bagaget.
Så ofantligt skitläskigt och jättekul!!
Jag vet inte vad som hände i den här svängen, men några dagar efter detta blev dessa beställda för att hänga i vardags- eller sovrum hemma hos såna där folk som är mina kompisar. KUL!
torsdag 28 januari 2010
Geografilektion
Om man har en GPS och stäler in den på "världens ände" så kan man, beroende på jordens lutning i förhållande till Venus och några andra tekniska detaljer, få upp "Brevens Bruk" som primär destination.
Brevensbruk är ett sånt där gammalt brukssamhälle; man pysslade mycket med järn fram till 80-talet och kan stoltsera med att ha bidragit med gjutgods till bland annat Djursholmsbron i Stockholm. Eftersom det inte är mycket verksamhet kvar i bygden så har de flesta flyttat till Örebro och andra närliggande orter där det finns mera liv och rörelse. Några inskränkta, men ack så stolta, bybor finns det dock kvar på orten.
För att komma till Brevensbruk så måste man ta sig igenom en portal i skepnad av en oändligt lång allé, men man måste passa sig så att det inte dyker upp en hjort bakom något av träden:
Några kilometer utanför Brevens, längs en slingrig grusväg, ligger Knipphammaren. Det är något slags naturreservat med fåglar som vill vara ifred och såna saker. Men vackert är det!
torsdag 7 januari 2010
Listan
1. Gjorde du något 2009 som du aldrig gjort förut?
Fick ett såntdära jobb.
Levde lycklig tillsammans.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Har inga nyårslöften. För mycket press, för mycket förväntningar, från mig och från andra.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar 09?
Alltså... Jag tror inte det? (Om det nu är någon som ynglat av sig, och inser att jag inte har noterat det, så ber jag så mycket om ursäkt. Din bebis är naturligtvis det finaste som finns, och jag fattar inte att jag kunde glömma det!)
4. Vilka länder besökte du?
Finspång.
5. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
En kamera som fixar höga ISO-tal utan så mycket brus.
6. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Men allvarligt, kommer folk ihåg specifika datum sådär på kommando? Nej, inget.
JOOOOO! Just det, den 4/7!! (Ojoj, där höll jag på att kvalificera mig till en natt eller två på soffan!)
7. Vad var din största framgång 2009?
Men alltså, hur tänker du nu? Framgång? Vet inte... Jobbet kanske?
8. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte något utöver det vanliga, som att åka till akuten för att jag skurit mig i handen med brödkniven under frukosten en, i övrigt, fridfull lördagmorgon.
9. Bästa köpet?
Kameran, utan tvekan.
10. Vad spenderade du mest pengar på?
Det svarta vardagshålet; mat, bensin och såntdär...
11. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Små saker varje dag.
12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Oj, jag vet inte.. Finns det någon? Nej, tror inte det. Samma gamla skivor som snurrar i bilen, inget nytt.
13. Vad önskar du att du gjort mer?
Eftersom jag inte gjorde det så vore det slöseri med både tid och energi att önska att jag hade gjort det. Men okejrå; varit bättre på att leva här och nu.
14. Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma som ovan.
15. Bästa boken du läste i år?
Har börjat läsa ungefär 5 böcker, inte avslutat någon, förutom fotoböckerna. Så kanske nästa års lista kan berätta det.
16. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Fyllde jag år? Jo, det gjorde jag ju såklart. Jobbade tror jag.
17. De bästa nya människorna du träffade?
Fick ett såntdära jobb.
Levde lycklig tillsammans.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Har inga nyårslöften. För mycket press, för mycket förväntningar, från mig och från andra.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar 09?
Alltså... Jag tror inte det? (Om det nu är någon som ynglat av sig, och inser att jag inte har noterat det, så ber jag så mycket om ursäkt. Din bebis är naturligtvis det finaste som finns, och jag fattar inte att jag kunde glömma det!)
4. Vilka länder besökte du?
Finspång.
5. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010?
En kamera som fixar höga ISO-tal utan så mycket brus.
6. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Men allvarligt, kommer folk ihåg specifika datum sådär på kommando? Nej, inget.
JOOOOO! Just det, den 4/7!! (Ojoj, där höll jag på att kvalificera mig till en natt eller två på soffan!)
7. Vad var din största framgång 2009?
Men alltså, hur tänker du nu? Framgång? Vet inte... Jobbet kanske?
8. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Inte något utöver det vanliga, som att åka till akuten för att jag skurit mig i handen med brödkniven under frukosten en, i övrigt, fridfull lördagmorgon.
9. Bästa köpet?
Kameran, utan tvekan.
10. Vad spenderade du mest pengar på?
Det svarta vardagshålet; mat, bensin och såntdär...
11. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Små saker varje dag.
12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Oj, jag vet inte.. Finns det någon? Nej, tror inte det. Samma gamla skivor som snurrar i bilen, inget nytt.
13. Vad önskar du att du gjort mer?
Eftersom jag inte gjorde det så vore det slöseri med både tid och energi att önska att jag hade gjort det. Men okejrå; varit bättre på att leva här och nu.
14. Vad önskar du att du gjort mindre?
Samma som ovan.
15. Bästa boken du läste i år?
Har börjat läsa ungefär 5 böcker, inte avslutat någon, förutom fotoböckerna. Så kanske nästa års lista kan berätta det.
16. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Fyllde jag år? Jo, det gjorde jag ju såklart. Jobbade tror jag.
17. De bästa nya människorna du träffade?
Alla nya människor är intressanta, var och en på sitt sätt.
onsdag 6 januari 2010
DumDum strikes again
Har ni hört om hon som frostade av frysen och slängde ut allt innehåll i papp-påsar på balkongen, glömde dem där och tog in dem efter två decimeters snöfall? Så jävla dum hon var! Alltså vad tänkte hon med? Papperspåsar? Snöfall? Så ofantligt korkat.
Jamen, det hon gjorde dagen innan det då! Hon begav sig ut i 20 minusgrader för att jaga soluppgången. Det visade sig att hon var lite för tidigt ute, och för att inte frysa ihjäl i väntan på solen, så lattjade hon med lite andra bilder, som lite tidsfördriv sådär.
Aah, och sen, när solen äntligen började leta sig fram över trädtopparna, och hon glömmer bort att hon inte har någon känsel i tårna eller fingrarna, för att hon är så himla salig över att det är så vackert allting, och att hon äntligen kan föreviga eländet så hon får komma hem nån gång, vet ni vad som händer då? Jo, hon får en bild. EN bild. Sen dör batteriet i kameran. För det är ju kallt va. Och hon har ju lattjat med en massa tramsbilder va. Så det STENDÖR. Ja, det är ju ett antiklimax i sig, men det som gör henne så ofantligt korkad är ju att hon drog iväg fem mil för inte så länge sedan, för exakt samma sol. Den gången kom hon fram, skådade ut över Bråviken, och tänkte på hur vackert allt var, plockade sedan fram kameran, för att se att det inte fanns en gnutta liv i den.
Fem mil. För en jävla soluppgång. Och hon kunde inte bemöda sig med att kolla batteriet innan hon for. Den gången skrattade hon högt åt sig själv, och tänkte att det där är ju bara sånt man läser om, det händer ju bara andra. Men nu, NU, har jag tagit lärdom av det.
Tydligen inte.
Jamen, det hon gjorde dagen innan det då! Hon begav sig ut i 20 minusgrader för att jaga soluppgången. Det visade sig att hon var lite för tidigt ute, och för att inte frysa ihjäl i väntan på solen, så lattjade hon med lite andra bilder, som lite tidsfördriv sådär.
Aah, och sen, när solen äntligen började leta sig fram över trädtopparna, och hon glömmer bort att hon inte har någon känsel i tårna eller fingrarna, för att hon är så himla salig över att det är så vackert allting, och att hon äntligen kan föreviga eländet så hon får komma hem nån gång, vet ni vad som händer då? Jo, hon får en bild. EN bild. Sen dör batteriet i kameran. För det är ju kallt va. Och hon har ju lattjat med en massa tramsbilder va. Så det STENDÖR. Ja, det är ju ett antiklimax i sig, men det som gör henne så ofantligt korkad är ju att hon drog iväg fem mil för inte så länge sedan, för exakt samma sol. Den gången kom hon fram, skådade ut över Bråviken, och tänkte på hur vackert allt var, plockade sedan fram kameran, för att se att det inte fanns en gnutta liv i den.
Fem mil. För en jävla soluppgång. Och hon kunde inte bemöda sig med att kolla batteriet innan hon for. Den gången skrattade hon högt åt sig själv, och tänkte att det där är ju bara sånt man läser om, det händer ju bara andra. Men nu, NU, har jag tagit lärdom av det.
Tydligen inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)