090730

Det här med att visa sin kärlek till varandra, när man har en varandra att visa den till, alltså någon man lever i någon slags symbios med, det är fint. Men samtidigt är det, för mig, en tunn linje mellan det fina och det äcklande. Ni vet, såna där nykära människor som inte kan släppa varandra, vare sig med blicken eller rent fysiskt, som tittar djupt in i varandras ögon och säger den ena sockersötdrypande frasen efter den andra och bara ler... Det är lite smått uttråkande, så det är ju tur att jag inte lever på det sättet.

Så, på den andra sidan om den där linjen, den sidan jag befinner mig, där visar vi kärleken till varandra på ett lite annorlunda sätt. Till exempel genom att få raka halva hans bringa med hyvel. Jag fick även göra en stig från naveln upp till halsen om jag ville.
Endera är han kär, eller så är det en mildare form av utvecklingsstörning. Jag gillar't vad det än må vara.

Åh, förresten, kolla in det här: sex is not the enemy
Men gör det inte på jobbet, det är inte säkert det uppskattas av din omedelbara omgivning. Kalla det porr, erotik eller vad du vill, själv har jag fallit för bilderna, som till stor del håller hög kvalité, och den totala blandningen av kön och sexualiteter i alla dess former.

090729

Följ min blogg med bloglovin

På något som skulle kunna kallas allmän begäran, finns jag nu att beskåda och följa på bloglovin'. (Räknas det som "allmän begäran" när det handlar om en människa? Ja, jag vet inte, men nu är det gjort.)

Jag kände det i morse. Jag känner det nu, såhär på kvällskvisten. Att snart är hösten på intågande. Jag gillar det. Det här med struktur och ordning på tillvaron, jag hatar att vara en sån, men jag tycker det är skönt.
Och luften blir sådär hög och klar. Färgerna flödar, solen kryper allt längre ner på himlen, filtar och stearinljus åker fram från sina gömmor.

Vi åkte och fiskade idag. Norrlänningens lite smått tjurskalliga inställning till fisket ändrades efter 4 abborrar, även om de var alldeles för små för att tjäna till middag. Barnen visade sig vara storfiskare även de, kul!

Vi tog båten....

....till Visingsö.

Kollade ruinen.

Åkte remmalag, så som sig bör.

Vi gick till skogen...

Livet i min bubbla..

Det är inte så att det inte händer något, för det gör det, hela tiden. Men det är sånt där som ni inte kunde bry er mindre om, sånt som händer i min lilla semesterbubbla jag just nu befinner mig i. Sånt där som mycket väl kunde vara inlindat i rosa bomull, trams helt enkelt. Trams för betraktaren, den mest värdefulla tid, om man nu kan värdesätta tiden, för mig.
Mig och familjen.

Förresten, jag har, genom att lyssna med ett halvt öra på min omgivning, fått reda på en, för mig ny, semesterstress: Den sorten som uppkommer vid solens absoluta frånvaro. BRÄNNAN! Har man semester så måste man tydligen få någon form av solbränna, jag vet inte om färgen på den spelar roll, men jävlar om du återvänder till jobbet utan en uns av solbränna! Det går bara inte, vad det verkar.
Sista utvägen, om det bara är en vecka kvar, och du inte kan se mer än en liten kontur av var linnet har suttit över axlarna, ja då är det bara att boka en sista-minuten-biljett till ett ställe med en massa garanterade soltimmar och ligga på beachen och pressa i en vecka.
Det verkar vara någon form av status i det där med brännan. Jag har inte fattat det, och gör det fortfarande inte.

semester!!

Imorgon 19:30 lämnar jag jobbet och kommer tillbaka 4 veckor senare. I FYRA VECKOR ska jag vara hemma och göra vad som faller mig in, och få betalt för det! Betalt! För att bara gå hemma och vara ledig!
Det har hittills inte funnits på kartan i mitt 28-åriga liv, där jag, innan detta, jagat timmar här och där, ibland på 4 ställen samtidigt och med högst bristfällig framförhållning vad gäller arbete, då det inte sällan varit med några timmars varsel.
Men nu har jag alltså på en höft 672 timmar till mitt förfogande. I 672 timmar behöver jag inte ägna en tanke åt arbete, för det finns kvar där när jag kommer tillbaka pigg och utvilad i augusti. Är det inte skithäftigt, så säg?
Jag ska göra inte ett dugg förutom en planerad tripp till Varberg med omnejd, och det är snudd på det bästa med det hela, att inte planera, utan ta det som det kommer.

Det absolut bästa är att det finns mer att ta ut när jag är klar med den här!

Hur vi hamnade där vi är idag, del 2

Så dök han upp, den där norrlänningen. Han skulle komma förbi på kaffe när han var på genomresa. Det blev dock inte som det var tänkt från början: Istället för att komma under dagen, då normalt folk dricker kaffe, så dök han upp vid tretiden på morgonkröken.
Några korta meningar utbyttes, blickar talade mer än orden just då. Jaha, ska vi börja med att sova då kanske? Jomenvisst.
Så en kvart efter vi träffats kryper vi ner, håller om, och har en gemensam tanke, förutom den uppenbara; att det mycket väl kan vara en kallblodig mördare, eller varför inte psykopat, som jag ligger och kramar om.

Aldrig har det känts så naturligt att nykter dela säng, det första jag gör, med någon jag aldrig tidigare träffat.

Det är vad som har genomsyrat vårt förhållande sedan dess: Att kunna vara naturlig, sig själv. Att inte känna press från den andra att duga till, utan att kunna uppskatta varandra för vad vi är, utan konstigheter. Att kritisera och ifrågasätta varandra och ur det få en kreativ diskussion, utan låga personliga påhopp, att ha så många lika värderingar, men respektera varandras olikheter.. Listan kan göras lång.

Ett år har gått, och många till hoppas jag att det blir.

Hur vi hamnade där vi är idag, del1

För två år sedan bestämde jag och barnens pappa oss för att gå skilda vägar. Vi hade kommit till den punkt där vi levde två separata liv under samma tak, med barnen som enda gemensamma nämnare. Flera gånger hade vi försökt att hitta tillbaka, komma på rätt spår igen, vilket resulterade i det ena magplasket efter det andra.
Att hålla ihop "för barnens skull" tycker jag är bland det mest korkade man kan göra, jag tror att de fattar vad som händer långt innan man själv gör det, även om de inte kan sätta ord på det.
Ändå hade jag känslan av att en separation var ett nederlag, ett slags bevis på att vi som par hade misslyckats på ett sätt eller annat. Jag vet inte om det hade med taskig självkänsla att göra, men med tiden ändrade jag uppfattning och såg det som något utvecklande istället. Hade vi stannat kvar och fortsatt kämpa febrilt så hade vi antagligen bara grävt oss djupare ner innan vi insåg att det här var punkten där våra vägar skildes åt.

Han flyttade, jag och barnen stannade kvar, och om jag tidigare haft den minsta gnutta av romantiker i mig, så var den nu stendöd.
Nu gällde det att komma på fötter, få upp styrfart och hålla den. Mest av allt ville jag bevisa för mig själv och omvärlden att jag klarade mig fint på egen hand, såväl praktiskt som ekonomiskt. Varför vet jag inte, antar att den inneboende tron på mig själv inte var så stor, vilket gjorde att jag förutsatte att alla andra trodde likadant.

Det gick fint i ungefär ett år. Jag fnös åt nykära äckliga par, suckade över romantiska noveller med lyckliga slut och gav upp alla tankar på det där med äkta genuin kärlek som aldrig rostar. Allt var bara en bluff, man kan inte vara sådär fånigt kär och lycklig i evighet fastslog jag för mig själv.
(Jag minns ändå den här tiden som väldigt lugn och harmonisk, min aggressivt bittra inställning till trots.)