Mulle Meck

Har varit en sväng på IKEA, köpte en hylla till barnen. Det har visat sig att Albin en är sjujäkla rackare på att skruva, och han ger sig inte i första taget.

- Det går trögt nu..
- Okej, men börja skruva på en annan så länge, så drar jag till den sen.
- Nej, jag ska göra färdigt först, man måste göra färdigt innan man fortsätter.

Helt sonika skruvade han i så gott som alla skruvar, och kunde efteråt vara stolt över sin insats. (Därmed inte sagt att det var många, men tillräckligt för en 5-åring.)

Men du luktar ju man, kvinna!

Hade slut på rakgel och tänkte därför låna av min sambo. Smetade ut det i händerna, och så långt var allt lugnt. Sedan bestämde jag mig för att strunta i det, helt enkelt för att det luktade alldeles för mycket man, något som var helt naturligt, eftersom produkten var avsedd för män, något som tydligt stod på flaskan: "For Men".

Men jag ger mig inte vid det. Vad är det som bestämmer att en doft är manlig eller kvinnlig? Hur kan man tillskriva dofter kön?
Är det biologiskt nedärvt, ligger det i generna att vi tänder på "manliga" respektive "kvinnliga" dofter? Eller är det något inlärt?
Ivanka Savic har forskat i hur vår hjärna reagerar på dofter, och har kommit fram till att vi tänder på naturliga doftämnen hos motsatt kön, som man hittat i bl.a. en mans armsvett eller en gravid kvinnas urin.
Men det är ju dessa naturliga dofter som vi döljer med deodoranter, parfymer och andra produkter.
Förutsatt att man inte har stoppat in dessa hormoner i produkterna, vad är det som gör att de luktar man respektive kvinna?

(Ja, jag skrev "motsatt kön". I den artikeln jag hittade var det fortfarande på forskningsstadiet hur homosexuella reagerar på dofter av samma kön.)

Nu har jag för mycket fritid igen.

En med fördelarna med att vara fast anställd, är att man kan säga upp sig. Jag säger inte att jag tänker göra det, jag bara gillar tanken på att jag kan göra det.
Jag tänker mig scenariot ur en random amerikansk film:

Jag kommer av någon anledning på kant med min chef, vi sitter på hennes kontor, på varsin sida om skrivbordet, jag med ryggen mot dörren, hon med ansiktet mot densamma, och stämningen blir alltmer hätsk. Till slut ställer hon sig upp bakom sitt skrivbord och pekar med hela handen mot dörren, och ryter i:

-YOU'RE FIRED!!
varpå jag replikerar:
- YOU CAN'T FIRE ME, CAUSE I QUIT!!

Sen åker jag hem till mamma, gråter en skvätt och får en peng av henne.

Nu vet vi ju att inget av det kommer att hända, dels för att min chef har skrivbordet mot väggen, inte mot dörren, och dels för att jag aldrig skulle våga säga så, även om jag hamnade i den situationen.
Men tanken är lite roande.

Målet är nått, får jag blåbärssoppa nu?

Jag är framme nu, jag har lyckats, jag är vuxen på riktigt tror jag. Om inte annat är jag en bra bit på väg. På söndag är jag fast anställd för första gången i mitt 28-åriga liv. Kanske är det också första gången jag verkligen känner att jag vet vad jag vill göra en stund framöver.
Känns sjukt skönt att ha den biten klar, att slippa tänka en månad i taget, att behålla mitt fack, mitt skåp, min nyckel, mina boende.. Ska vara kvar på demensvåningen, och hoppas på att få stanna där.

Helt plötsligt blev jag alldeles tom, har inget att säga... Inte för att jag inte är glad över det, för tro mig, det är jag!
Med 40 år kvar till pension hoppas jag dock att jag hinner hoppa in på fler banor innan arbetslivet är slut, för det är en av mina fasor:
Att bli bekväm, insnöad och livrädd att prova något annat när jag väl har hamnat på ett ställe. Så snälla, slå mig med något hårt om jag plötsligt blir en slentrianmänniska, för det vill jag inte vara!!

Åh, jag fick ett infall på vägen till jobbet idag:
Jag ska tömma kroppen på äckligheter, rensa systemet helt enkelt. Helst skulle jag vilja göra det över en helg, eftersom jag inte har en aning om vad min kropp skulle tycka om det. Det finns ju en hel del gifter i den, så det kanske blir en plågsam process.

Måste dock börja med att förbereda mig mentalt.

Börjar.... ....... NU.

Neeeeej

Nu har det hänt, det där oundvikliga, det som förr eller senare skulle hända, det vi egentligen ville skulle hända. Han som jag bor med har varit och kollat på ett jobb, och har två introduktionsdagar bokade. Funkar det sen med allt och alla så kommer det bli någon form av timanställning till att börja med.

"Jaa, vad roligt, kul för honom, att han kanske hittar något att pyssla med om dagarna!" tänker ni nu.
Ja, visst, jo, det är skitkul. Verkligen. Jag är glad att det går framåt för honom och allt sånt där.

Men vem i hela friden ska ta hand om maten, disken, barnen och tvätten NU då??

Egentid

Efter en späckad helg är jag nu ensam en stund, något som äktenskapsrådgivare och annat kunnigt folk antagligen skulle kalla för "egentid". Just nu är jag benägen att hålla med om att det behövs, för att tömma huvud och öron på intryck, för att sedan kunna ta in nya.

I fredags hämtade jag upp Tove efter jobbet, som sovit hos en kompis. Hemma väntade 2 förväntansfulla brorsor med födelsedagsfika, eftersom Jonatan fyllde 6 år.
När vi glufsat färdigt packade vi in oss i bilen med destination Busfabriken; En hel liten värld, bara för barnen. Här är det småfolket som regerar, och de vuxna får snällt titta på.
Första gången vi var där satte jag hjärtat i halsgropen var och varannan minut, men nu har jag vant mig:
Från att vi betalat tills det är dax att åka ser vi barnen endast korta stunder för vätskekontroll, kisspaus eller bara information om "Hur häftig den där rutschkanan/klätterväggen/labyrinten var!!"
Hela lokalen är fylld av aktiviteter, bus, bollhav, rutschkanor i alla former och höjder, till barnens stora förtjusning.
Efter ett par timmars bus for vi vidare till Max för att inta födelsedagsmiddag innan mina barn for vidare till sin pappa.

Lördagen bjöd inte på mycket mer än jobb för min del: Först till elva, sen hem en sväng på dagen för att fixa och flytta om det sista i barnens rum. Grabbarna får dela och Tove får ett eget, något som verkligen behövs, då hon har förvandlats till en tonåring i miniformat.
Vi tänker kubik istället för kvadrat, och ger grabbarna en våningssäng för mer utrymme till lek på golvet.
Eller ja... Vi ser en våningssäng, de ser en båt/lastbil/koja, whatever som passar leken just då.
Fortsatte jobba kvällen, hem och sov några timmar, sen tillbaka till jobbet till 16 på söndagen. Hämtade upp barnen på vägen hem, och de blev jättenöjda med sina "nya" rum.

Nu är Tove i skolan, grabbarna ute och åker pulka med Peter, och jag har en liten släng av dåligt samvete att jag inte är med.
Men samtidigt är det så skönt (och välbehövligt) att bara få ha det TYST en liten stund, och inte ha någon annan än mig själv att tänka på, speciellt efter en helg på jobbet.
Jag tycker om mitt jobb, det ger mig mycket, och jag lär mig mycket i mötet mellan människor i allmänhet, och mötet med dementa i synnerhet. Jobbarkompisarna är också suveräna, och jag antar att det är de bitarna som gör att jag står ut med pissig lön och knepiga arbetstider.

Plötslig gjutjärnsdöd

Det verkar som att jag har dödat igen.. Den här gången var det gjutjärnsgrytan som stod offer för min killer instinct; Mitt bekräftelsebehov var ganska stort, och för att få det tillfredsställt tänkte jag förbereda mat till kvällen, då jag jobbar och Han är ensam med barnen.
Jovars, började hacka lök, hugga köttfärs i molekyler för att slutligen låta dessa förenas i något som kunde ha blivit en lite god köttfärssås.

Det blev det inte. Det blev hemskt. Riktigt hemskt.
Det var som att hela munnen blev magnetisk när jag provsmakade en sked, fyfan vilken metallsmak!! Så har det aldrig blivit förr, varför nu?
Jag drog mig till minnes, att sist jag använt grythelvetet så såg den så torr ut. Jättetorr. Den fick då en omgång olja av mig, för att bli sådär bra som bara en gjutjärnsgryta är, igen. Något måste ha gått fel där, för den ser bra ut, det gör den. Men denna lukt och smak!!
Så mycket för att vara lite hjälpsam, nu är ett halvkilo köttfärs åt skogen, och mina löktårar gråtna utan anledning.

Ska googla skötselråd nu.

Edit:
Nu har jag googlat mig fram till Skeppshults skötselråd och funnit att jag glömde hetta upp skiten efter inoljning, en tydligen ganska viktig del av processen. Nu är det oljat, uppvärmt och avtorkat enligt konstens alla regler, och vi kan andas ut igen. Eller ja... Jag kan andas ut, för jag äter "pedagogisk måltid" på jobbet, familjen däremot, blir utan middag.

Funkar igen!

Nu är det åtgärdat, fixat och lagat, vad det nu var som var fel. (Eller så var personalen tillbaka från skidsemestern igen.) Med stor glädje och iver satte jag mig vid burken och började energiskt knappa in adresser, följa upp RSS-läsare och kolla vad som hänt i världen i allmänhet och bloggvärlden i synnerhet.

Jaha?.. Nu då? Jag hade som vant mig vid att det tar en kvart per sida , nu hade jag plötsligt gjort ALLT på en kvart.
Märkligt hur lätt det är att ställa om sig ibland.

Detox, dag 5.

Fortfarande den segaste, slöaste uppkoppling man kan tänka sig. Ringde till dom (Tele2) igår, för att undra vad de pysslar med, och som vanligt är det inte killen i kundtjänst som har en aning om vad som händer, han är bara där för att vara företagets ansikte (röst) utåt, ta skit från missnöjda kunder, och erbjuda de missnöjda kunderna "helt unika jättebra produkter", som inte heller de håller måttet och motsvarar förväntningarna.
Allt han kunde göra var att lova avdrag på fakturan eftersom han kunde hålla med om att det är lite dumt att betala för något som sedan inte levereras.
Klen tröst, men vad gör man?

Jag bestämde mig för att kliva i en mental tvångströja och började sortera, riva och slänga bland papper, skåp och lådor, så nu mår jag bra, ur Feng Shui-synvinkel.
Tvångströjan är av för en liten stund, men snart åker den på igen, genom att ställa mig och stryka kalsonger och strumpor.

Detox

Jag är inne i en period av ofrivillig tuff detox.
Det började i lördags klockan 06:34, enligt uppgift; Internetanslutningen pajade, och gick då över från Turbo 3G till nåt annat härke. GPRS står det att det heter, jag har ingen aning om vad det innebär, men jag vet att det är slöare än en sköldpadda i uppförsbacke och motvind.

Gick in på hemsidan och klickade mig fram till driftstörningar och sånt, och jodå, mycket riktigt så är hela området här en enda stor störning. Visst, sånt kan hända, och jag överlåter det till de som kan, eftersom mina tekniska kunskaper inte sträcker sig mycket längre än att sätta på datorn eller tjuvkoppla en 240.
Men det är ändå här min störning kommer in:
I kolumnen bredvid kan man läsa "problemet väntas åtgärdas" följt av ett klockslag. Det började med 10:00 på lördagen. Sedan 12:00. Sedan 14:00. Så har det hållt på sedan dess, med 2 timmars intervall, alltså närmare 2½ dygn!

Snälla, sluta ge mig hopp varannan timme, skriv som det är istället:

"Vi har ingen aning om vad det är som är fel, eller när det förväntas åtgärdas. All vår kompetenta personal har dragit på skidsemester över sportlovet och kvar är ett gäng underbetalda puckon som fortfarande bor hemma hos mamma och inte kunde bry sig mindre om din internetanslutning."

Nackdelen med att vara den långhåriga i förhållandet..

Jag är alltid orsaken till att vattenlåset i duschen kackar igen. Alltid. En gång så till den milda grad att jag var säker på att det var en kloakråtta som hade fastnat där, när det i själva verket var delar av mitt hårsvall som klumpat ihop sig.
Att något man vårdar så ömt kan vara så äckligt...!

Ett med naturen

Idag tar vi en paus från vardagslivet och är back to basics med en tripp till skogen. Likt ett gäng skogsmullar, eller en scoutkår om du så vill, ska vi ut i skog och mark med vandringspinnar (kan även vid behov användas som spjut, att döda skogsmonster med), korv och choklad med skinn på. Kakor och saft är bra att ha, inte bara för att det är gott, utan även som motivation om vägen tillbaka blir längre och jobbigare än vägen dit.
Återkommer sen, om jag inte faller offer för skogsmonstren.

Just an ordinary girl

Min garderob består av enkla plagg, mestadels från H&M. Jag använder ett par skor per säsong som jag sliter tills de faller sönder och samman. (Ett par gummistövlar står i hallen om syndafloden skulle komma).
Jag äger två väskor av den enklaste sort, men som jag aldrig bär med mig (för att jag antagligen bara skulle glömma bort dom någonstans.) Inga Louis Vuitton här inte.
Krogen besöks ungefär en gång om året, min soffa kommer från IKEA, mina naglar och mitt hår får sällan någon som helst uppmärksamhet eller omvårdnad av profissionella yrkesutövare.

Vad jag vill komma till med att hänga ut mitt, till synes, trista och oglamourösa liv, är:

Var i hela friden är alla pengar jag sparar på att leva enkelt??!!

Gravid, fast inte,

Den ekande kylen och 4 nakna, blöta barnfötter tvingade oss ut på en familjetripp till diverse mat- och skohandlare under eftermiddagen.
I skoaffären fann jag mig plötsligt stående med ett par gympadojor i storlek 19, drömskt suckande.
Vidare till nästa affär, där jag i letandet efter strumpor till en 8-åring, hittade ett par strumpor - i storlek 19.
Väl hemma blev det pizza till middag, den gick lätt ner. 2 timmar senare en skål yoghurt och müsli. Och en till. Följt av en chokladboll.

Vad det än är du försöker säga mig, kropp, så vägrar jag lyssna på dig. Inte en chans. Glöm det!

JoSåFin

En gång lovade jag mig själv att inte bli alltför personlig i mitt bloggande. Exakt hur jag tänkte då, är lite oklart, men jag är säker på att jag har tänjt på den gränsen mer än en gång. Detta inlägg är inget undantag, och tillägnas en människa som har haft, och har, stor betydelse för mig.
Hon är delvis en jag ser upp till, och skulle vilja vara mer som.

En dag bestämde hon sig för att hon behövde en förändring i sitt liv, en stor förändring. Istället för att åka till IKEA och köpa nya gardiner eller soffkuddar, sa hon upp lägenhet, el och telefon och drog till Danmark, redo att se det som en språngbräda till USA eller Indien. (En stund senare kom hon på att det kanske var en soffkudde som saknades, och flyttade hem igen. Men hon provade iallafall, det är poängen.)
Sånt imponerar mig:
Att verkligen passa på att leva ut sina drömmar och mål, istället för att bara trampa runt på samma fläck, och undra varför man inte kommer någonvart, utan att vara beredd att bidra med någon form av ansträngning till rörelse framåt.

Vi ses inte speciellt ofta, men när vi väl gör det, är det som att tiden har stått still, och allt tar vid där vi senast slutade.
Hon har ett enormt sinne för humor, är allt från djup, klok och intelligent till flummigt korkad.
Hon har en åsikt om det mesta och vågar stå upp för den, även i lägen där andra hade valt att vända kappan efter vinden. Detta förstärker ytterligare intrycket av att hon är en vän att lita på, och räkna med.

Nu ser jag fram emot våren och sommaren, då ska vi ha picknick i parkerna, göra roadtrips på vägar ingen visste fanns och låta varma kvällar dränkas i kopiösa mängder rödvin.

Alla hjärtans dag on the way...

Jobbar hela sabla helgen. Enda fördelen jag kan komma på nu, är att det genererar i lediga dagar mitt i veckan, när andra åker till sina 7-16-jobb och jag får ligga kvar under täcket och tryna.

När jag kom hem idag, hade Han tvättat och höll just då på att dammsuga, för att sedan laga mat till oss, något som han tycker är självklart när det är han som är hemma. "Lyxigt" är min första tanke.
Men låt oss vända på det:

Ponera att det är HAN som jobbar, och jag är hemma. Är det då "lyx" för honom att komma hem till ett städat hus, tvättad tvätt och lagad mat? I alltför många ögon inte, eftersom vi släpar kvar i det, i mitt tycke, förlegade samhälle där kvinnan förväntas stå vid spisen medan mannen arbetar, meckar eller vilar på soffan.
Samtidigt vill jag poängtera att jag är glad att han gör det, att jag uppskattar det och tar det inte för givet, antagligen mest för att jag inte är van att ha det så.

Om en vecka är det Alla hjärtans dag, den dag vi ska frossa i små söta nallar med små gulliga budskap, hjärtformad choklad och importerade rosor i mängder. Vi förväntas göra det, vi låtsas bli överraskade när vi får det, och kan knappt dölja vår stora besvikelse om vi inte får det.
Handlarna, hand i hand med media, är inte sena med att hjälpa oss att skapa ett behov av cellofan, hjärtformade kort och allehanda krims-krams i rött och rosa, och vi sväljer deras sälj-knep med hull och hår.

Chokladen blir halvt uppäten, nallen hamnar under soffan och rosen i komposten, alltmedan TV visar bilder från krigets Gaza, och vi blir lätt illamående.

Varför kan vi inte bara uppskatta varandra och vara kära året om istället för att krysta ut att krut på en dag?

Det är här dammsugandet och matlagandet kommer in i bilden för min egen del. Det är de små, vardagliga sakerna som gör det. Det spontana, som kommer direkt från hjärtat, inte vad kommersialismen manipulerar oss att göra en dag om året.

Tänk om jag har dödat?

Jag tröttnade på musiken jag har i bilen och brände en skiva innan avfärd till jobbet idag. Hela vägen dit gick det alldeles jättebra, det kom ljud, och allt var i sin ordning.
På vägen hem däremot, hakade den upp sig. På sista låten. Den bästa låten, den jag inte har hört på jättelänge. Just den ville inte alls bli spelad, bara en enstaka ton då och då.
Till slut surnade jag ihop, tryckte ut skivan från spelaren och kastade ut den genom passagerarfönstret. Jävlar vad den flög.

Nu har jag ångest. Tänk om den fick sån fart att den skar halsen av ett stackars rådjur som oskyldigt stod och skrapade fram föda under snön vid vägkanten? Tänk om det blir stora rubriker i den lokala tidningen imorgon, om "en ny våg djurplågare som använder brutala medel för att skära halsen av djuren"?

5-årskontroll

Var på 5-årskontroll med min studsboll idag. Det var en sån där slutbesiktning innan skolan tar vid i höst, om den nu kommer att göra det, det är lite oklart för tillfället.

Det enda han behövde göra under större delen av besöket var att sitta stilla på en stol och lyssna och svara på några frågor.
Bara att sitta stilla är skitjobbigt för honom. Att dessutom behöva lyssna-tänka-svara är i det närmaste outhärdligt, något som märktes ganska snart;
Benen började vifta sporadiskt, blicken for över rummet för att hitta något mer intressant, för att sedan ta fäste på en väggtermometer.
Av med gummistövlarna, skjut stolen intill väggen, upp på stolen, blås på termometern.

- Mamma, kolla, nu blir det varmare!
- Mm..Fint.. Kan du sätta dig ner igen?

Sköterskan tittade på honom och tillade att han verkar vara en uppfinningsrik liten man. Jo, det kan man ju lugnt säga.
Ner på stolen igen, bak-och-fram. Får syn på en kulram. Försöker sitta stilla, men tappar kontrollen över benen. Måste hämta kulramen. Om jag kan räkna? Klart jag kan. Räknar till fyrtiotio, inser att det blir fel, men kan inte fokusera på räkningen längre, för jag har fått upp ögonen för tantens klocka som hänger på bröstfickan. Får jag se på den? Åh, det får jag.

Under tiden pratar vi om och med honom, och konstaterar det uppenbara: Killen har svårt att fokusera och koncentera sig under längre stunder.
På dagis hänger han hellre med de yngre barnen än de andra 5-åringarna, de han förväntas börja skolan tillsammans med i höst.

Nu händer följande: Dagis kontaktar specialpedagog för att få råd om hur vi ska göra; Vänta ett år med att börja skolan, eller tro att han kan fixa det, med hjälp. Barnpsykolog finns också att tillgå för tips, stöd och råd.

Jag tycker det är skitsvårt; Jag vill ju inte att han ska kastas in i något som han inte är redo för, hans hjärna kanske behöver en stund till på sig att mogna och utvecklas. Samtidigt kanske han "växer in i rollen" så att säga, om han bara får det stöd och hjälp han kan behöva för att fixa skolan.

14 dagar närmare anställning...

Jag hade just börjat min indoktrinering, det där med att ställa om hjärnan alltså, när min chef ringde. Hon kom med ett glädjens budskap: Den som var övertalig fick någon tjänst inne i Stora Staden (Norrköping) istället, och ska därför inte längre göra anspråk på den schemarad jag går. Rent konkret innebär det att mitt vikariat förlängs till den sista februari, vilket betyder att det då bara är 10 dagar kvar till fast anställning enligt LAS-listan.

Jag gjorde en liten frivolt i luften och slog ner en blomma på kuppen, tackade henne och la på.
Egentligen suger det, hela systemet, men jag har själv valt att vara en del av det, hade det inte passat, hade jag kunnat söka mig därifrån, till något privat eller byta inriktning helt och hållet.

Det ser ut att bli semester i år.. Och facket behåller jag. Min trygghet, mitt fack.. Haha, fan vad störda vi människor är.

Trygghet och rutin

Nu har jag haft en terapi-session med mig själv och kommit fram till vad som kan vara roten till mina jobb-ångest-tankar:

Trygghet.

Vi utgår från detaljerna som lägger grunden till mitt vemod:
Eget fack - Att få vara någon, att ha min plats. Ett slags bekräftelse på att jag är en i arbetsgruppen, och inte bara "på sidan om". Vilket kan ledas till en trygghet i att vara en del av något större, att ha en plats, att finnas och räknas med.

Semesterdagarna - Att veta med säkerhet innan att få vara ledig några veckor, utan att känna pressen över att "jaga timmar" och stå till förfogande, att platsen finns kvar där när jag kommer tillbaka.

Schemalagd arbetstid - Samma som semestern; Att jag har mina förutbestämda dagar och timmar att göra, allt utöver det är helt frivilligt, och inget jag behöver känna dåligt samvete över att tacka nej till. Vilket är ännu en form av trygghet.

Med det som utgångspunkt och underlag, behöver jag nu bara ställa om min hjärna till att bli lite mer flexibel i sitt tänkande, att se möjligheterna istället för alla hinder.
Den är så inkörd på alla mönster och rutiner, att den har svårt att börja tänka om, vinkla perspektivet och se annorlunda på saker och ting, vad det än må handla om.

Men nu har den förutsättningarna framför sig, nu är det bara att få den att börja jobba efter det. Medvetenhet är det första steget till en förändring, eller hur?

Förresten, använder poliser fartkameror när det är mörkt ute?

Bitter är mitt andranamn

Det här inlägget är inget annat än min patetiska självömkan som måste få komma ut i ord. Jag söker inte ditt medlidande, för det kommer inte att hjälpa mig en tum framåt, utan bara dra ner mig ännu mer, så snälla, tyck inte synd om mig, trots att det är det jag skriker efter.

Egentligen kommer det nog bara att dra ner dig också, så du gör bäst i att sluta läsa nu, och låta mig spy ut min skit, så kanske det är borta sen.

Det är det här med mitt jobb.. Eller snarare icke-jobb kanske.
I sommar är det 3 år sedan jag började, och har sedan dess varit på samma ställe, månad efter månad, på sammanlagt 3 olika vikariat. Det är jag glad och tacksam över, för det är inte alla vikarier som får ha det så bra, det är snarare regel än undantag att få plocka timmar här och där till en början.

Nu kommer mitt bittra jag fram, så om du fortfarande läser; Sluta här.

Jag är kontaktperson för 2 boende, vi går en demensutbildning, och använder då "våra" boende för att kartlägga hur de funkar/inte funkar, vad de behöver för stöd och hjälp i sin vardag för att få ett så bra liv som möjligt.
I måndags när jag satt där flög tanken genom huvudet; "Vad fan gör jag här, när jag, som det ser ut nu, ska lämna över till någon annan om två veckor?"
Tankarna for vidare; Jag ska "lämna ifrån mig" mina boende, och även... ..Tömma mitt fack. En så liten patetisk, sjuk, dum sak som att bryta ihop över att inte längre ha ett eget fack att lägga mina papper och saker i.
När hände det här? När blev såna små detaljer så viktiga?

Loggade in på "mitt konto" idag. När jag tittade i lördags stod det "25 semesterdagar tillgodo". 25 betalda semesterdagar, det är ju en hel sommarsemester det!
Idag var siffran 0. Noll. Nada. Inget.
Börja om från scratch igen. 3 års jobba-året-runt-för-att-jag-inte-har-råd-med-annat. Så nära jag var. 24 dagar till och semestern hade varit min.

Men jag snubblade på målsnöret.

Så. Nu är skiten ute, och vi går vidare, aight?

Moderna barn

Uttalande av 5-åring:

- Du är den bästa av alla pappor jag har i mina familjer!