lördag 30 maj 2009

Semesterstressen

Jag har inte riktigt tid att sitta här nu, det är ju sommar på gång där utanför, vilket innebär att jag varje ledig stund vill vara där ute, känna värmen, dofterna och bara njuta av tillvaron sådär i största allmänhet.

Snart är det semester, min första riktiga semster!
Vet ni vad jag ska göra?
Nej, inte jag heller, och det är det som är det bästa med den. Att inte behöva. Att inte vara tvungen. Att få göra vad jag vill. När jag vill. För att jag vill just det just då.
Omkring mig hör jag hur planerna börjar smidas, varenda sekund ska planeras, in i minsta detalj, inget får lämnas åt slumpen.

Huset ska målas, staketet ska fixas, ungarna ska gå på fotbollsskola, en vecka i husvagnen på Öland, en vecka i Skärgården med båten, alla gamla vänner ska återses över ett glas vin och lite grillat, sen ska det där ridlägret planeras in, hinner vi med allting?

Sen, när semestern är över, är det ömsom tunga suckar över hur kort den har varit och ömsom lättade dito över hur skönt det är att vara tillbaka i vardagens mönster och rutiner igen.

Vart jag vill komma med det? Jag vet inte, det var bara ett konstaterande över hur vi fungerar, rent generellt, och att jag inte har någon vidare lust att vara rent generell.

tisdag 26 maj 2009

Uppryckning

Nu har jag ryckt upp mig från gårdagens infall av depp och grubbel. Jag vill ju vara en sån där spontan människa, en sån som inte ägnar alls mycket tid åt att fundera kring hur saker och ting skulle ha blivit, borde ha varit eller kommer att bli. Men ibland snubblar jag och tappar spontaniteten i fallet. Då vill jag ha kontroll, jag vill veta vad som händer, jag vill sätta olika händelseförlopp i olika perspektiv för att kalkylera potentiella skeenden, allt för att inte bli överraskad den dag det förverkligas. (OM det överhuvudtaget förverkligas)

Ett visst mått av kontroll vill (och kanske måste) vi väl alla ha, men varför vill vi det? För att det ger trygghet? Kan det innebära att ju större kontrollbehovet är, desto mindre är den egna inneboende tryggheten, eller den trygghet som finns i vår omedelbara närhet?

Om det skulle vara så, så antar jag att det är ett steg i rätt riktning att bli medveten om det, sedan är det bara att välja om det är så jag vill ha det, eller om jag önskar en förändring.
Väljer jag det senare alternativet så är det bara jag som kan göra något för att förändra det, eller hur?

("Bara att välja", som om det handlade om valet mellan Fanta och Sprite till dagens lunch. Jag fnyser åt mig själv.)

måndag 25 maj 2009

Grubbel.

Om två barn som är väletablerade i en familj bestående av mamma, mammas sambo och sambos son, de har plats i skola och dagis på orten, har ett välfungerande socialt nätverk med alla de närmaste inom räckhåll, och deras mamma dör, tillfaller då vårdnaden deras biologiska pappa, oavsett vad?

Får pappan vårdanden, även om han har strulat till det lite för sig, och efter en rad omständigheter bor i en husvagn på en camping?
Om det händer, och pappan, med hänvisning till barnens bästa, önskar att barnen får stanna i den nuvarande familjekonstellationen, ja, förutom mamman då, kommer någon att lyssna på hans önskan?
Kan man se klart över vad "barnens bästa" innebär, även om det råkar vara att inte vara tillsammans med den kvarstående biologiska föräldern? Kan myndigheter nöja sig med att pappan har umgängesrätt och därmed fortfarande kan träffa sina barn på regelbunden basis, precis som när mamman levde, eller är lagar och paragrafer formade på annat sätt?

Ja, det är mina barn. Ja, det är deras pappa. Det går inte så bra för honom just nu, men han kommer alltid att vara deras pappa, och det är inget jag tänker ta ifrån varken honom eller dem, men jag kan inte låta bli att tänka alldeles för långt och grubbla alldeles för mycket.
Nej, jag har naturligtvis inte för avsikt att gå och dö, men det skulle stilla mitt grubbel om jag bara visste vad som hände sådär omutifallatt.

söndag 24 maj 2009

Jo då, jag lever.

Jag har dissat bloggen totalt i massa dagar, jag vet det. Men jag känner att om jag inte har något att tillföra, så är det ju dumt att ens försöka. Min värld har just krympt drastiskt, då vi har fått en ny familjemedlem, en Nikon D60. Den har tagit fotandet till helt nya dimensioner, bara att kunna ta massa bilder på samma motiv utan att vara rädd för att batterierna ska ta slut, känns som lyx.
Och att sedan kunna styra över bländare, slutartider, fokuspunkter och allt annat vad fotokonsten innebär, gör det hela så mycket roligare och mer utvecklande.

Idag lever jag livet genom min lins i skogen, tar med barn och ved och hittar förhoppningsvis något bra ställe att slå oss ner vid.

måndag 18 maj 2009

Snigelsamlaren

Följande scenario har just utspelat sig hemma hos undertecknad:
Barnen gick till affären för att införskaffa proviant inför morgondagens skogsutflykt med skolan, och under tiden passade den trötta modern på att lägga sig en liten liten stund på soffan. Barnen var borta länge och väl, trots att den lokala butiken ligger blott två stenkast bort. Detta är inget ovanligt, då vägen hem ofta blir längre och krokigare än vägen dit, så det var inget jag reflekterade över till en början.

Så, precis när modern hade slutit ögonen och var på väg att falla in i något som liknade koma, kom de hem, glada i hågen.
Den yngsta sonen pratade glatt och livfullt om hur många sniglar han hade hittat där ute, det var verkligen JÄTTEMÅNGA, och han lät ovanligt upprymd över det.
Så kom han in i vardagsrummet med kepsen i handen och med mungiporna från det ena örat till det andra och slängde stolt upp kepsen bredvid mig i soffan:
"Titta här, vad många coola sniglar jag hittade!"



Kepsen var fylld till bredden av slemmiga, krälande djur som antagligen undrade vad som i hela friden just hände.
Aldrig har jag vaknat så fort, och aldrig har jag sett så många sniglar på ett och samma ställe. Inombords skrek jag högt hur äckligt, motbjudande och vidrigt det var att ha en slemmig snigelhög i soffan, men så tittade jag på honom och såg hur uppriktigt stolt och glad han var över sin insats.
Vi kom överens om att släppa ut dem i naturen igen, och jag vet inte vem som var lyckligast, sniglarna eller jag....




Tidsfördriv

Regnig dag idag.
Några barn ser på film, en del lägger pussel. Någon annan ritar en detaljrik teckning, somliga spenderar den med att bygga lego.
Så har vi Albin. Han föredrar att skruva sönder saker för att se vad som finns inuti, idag en bandspelare.

fredag 15 maj 2009

Älgjakt

Har de senaste dagarna fått span på ett gäng älgar som håller till några kilometer härifrån. De är på ungefär samma ställe varje kväll och således inte svåra att hitta. Det kanske funkar i skogen så som det gör i stan: Man hittar ett favorithak och håller sedan fast vid det. Bästa björkskotten och renaste kärrvattnet, varför byta liksom?
En av dem kommer inte att få leva länge till om han fortsätter komma fram sådär ogenerat till vem som helst, det är ju ett som är säkert, och det förklarade jag för honom igår, men han är nog mest förvirrad just nu, bortstött av morsan till förmån för en ny.. ...ny.... kull? vad heter det när älgar föder? Eller det som kommer ut alltså? Avkomman.




Ett stycke längre bort, i kanten av ett fält, där skogen tar vid, hittade vi en bäverhög. Det är precis vad det låter som, en hög med bävrar, närmare bestämt två stycken. Plötsligt lät det inte alls så mycket längre, men vet ni hur stora bävrar är, eller?! De är typ skitmycket större än vad jag trodde.
Hur det kommer sig att de ligger döda, prydligt staplade på varandra är lite oklart, men jag skulle tippa på att det är någon som ville ha sitt vatten ifred, utan fördämningar och har således gjort sig av med anledningen till fördämningarna. Ungefär som maffian, fast i skogen.
Jag menar, jagar man på ett "normalt" sätt så ser man väl till att ta reda på det man skjuter? Tycker man bara att det är lattjo att skjuta hejvilt så kan man väl samla ihop ett gäng likasinnade och göra det på varandra istället, och ge fan i djuren.

Jag tycker att det vore en bättre idé att flytta om det inte passar, bävern var där först! Åtminstone gräva en ny sjö till dem , ge ett alternativ istället för avrättning.

Det låter en smula ologiskt att en varg eller annat rovdjur skulle ha gjort det, de borde ju ha ätit upp, och inte hållt med skafferi på det viset?

måndag 11 maj 2009

Frisk!

Provsvaren har kommit, och jag är frisk som en nötkärna, ur ett reumatiskt perspektiv iallafall. Det var väl trevligt att höra, jag hade som ingen lust att få något sånt just nu, det kan få vänta några år om det ens måste komma alls.

Kan även meddela att mitt adoptivbarn, gurkplantan verkar må toppen även den, så till den milda grad att det är dax att köpa längre blompinnar till den.
Eller vänta, behöver den pinnar? Den kanske kommer att vilja växa vågrätt sen? Fan vilken dålig förälder jag är, som inte vet hur mina skötebarn vill ha det...
Jomen, inte kan jag väl stötta upp något som, om jag har tur, kommer att bli 2 meter högt, eller långt, hur man nu ser på det. Näe, det här får vara en liggande sort, så var det med det.
Balkongen är klar, nu fattas bara grönska för att det ska bli ett riktigt trivsamt ställe att vara på. Me like.

Rättvisa

Jag fortsätter på temat föräldraskap, mest för att det är vad som tar upp största delen av min tid just nu. Eller alltså, jag är ju förälder all min tid, men just nu tänker jag (alldeles för mycket) kring det.

Scenario:
En syskonskara växer upp i hemmets trygga vrå. Föräldrarna möter upp deras behov och krav på rättvisa genom att ge lika många godisbitar till alla på lördagen, hälla upp saft på millimetern samma nivå i glasen. Det är alltid exakt lika mycket till alla, så ingen får varken mer eller mindre, och de växer upp i tron om att allt fördelas rättvist mellan dem, som ett resultat av föräldrarnas goda vilja.

Så en dag kommer verkligheten som ett slag i bakhuvudet, då barnen inser att det inte är rättvist där ute i världen, där man får kämpa för att få det man vill ha, om man ska få något alls.

Efter detta kommer barnet hem till föräldrarna/tryggheten, besviken och frustrerad: "Det är inte rättvist!" varpå föräldern klappar det på huvudet, gärna med tillägget "Lilla gumman/gubben" och säger "Nej du, livet är inte rättvist", som om det vore en självklarhet.

Förrvirringen är total.

Går jag för långt här? Kan man ens resonera så?
Jag bara tycker att vi (jag själv inkluderad) ofta är så tvetydiga och fulla av dubbelmoral i våra budskap till barnen emellanåt.

lördag 9 maj 2009

Kritiskt tänkande

Helvete, vad svårt det är att vara förälder!
Det där med cirkusen, jag är glad att de lyssnar och vill veta, men samtidigt inser jag hur lätt det är att lura i dem precis vad som helst, det är klart att de tror på det, föräldrar är väl menade att vara någon form av representanter för sanningen, i synnerhet när man är i den åldern?

Men jag vill ju inte att de sväljer allt jag säger rakt av, jag vill att de ifrågasätter även det, drar egna slutsatser och kollar upp det med någon mer, för även om JAG tycker att det är rätt, så behöver det ju inte vara det i andra perspektiv.

Jag vet inte vad jag menar, mer än att det är inte lätt.

Cirkus

Barnen, alla tre, hade peppat varandra i ämnet cirkus, och gemensamt kommit fram till att det vore ju hur kul som helst att få gå på en sådan tillställning någon gång.
I samlad trupp kom de således och framförde detta till sina föräldrar, fulla av hopp, glädje och förväntan. Jag tittade på dem, och hatade mig själv litegrann för bråkdelen av en sekund, innan jag tog ett djupt andetag för att berätta för dem vad jag tycker om cirkusdjur och på sättet de i de flesta fall blir behandlade.

Det började med en beskrivning av hur zebror och hästar lever i sina stora flockar, hur de vandrar miltals i den takt och form de vill. Hur de sover när de är trötta, äter när de är hungriga, busar när de är busiga, ja ni fattar.

Sedan bytte jag ut savannen mot en alldeles för liten cirkusmanege och mobila stallar, alla de där milen på fyra ben mot en transport på lands- och motorvägar, buset mot träning för att göra konster de inte vill göra, men som människor kommer till cirkusen och betalar för att få se.

De satt tysta och tittade på oss en stund, och jag kände mig som en riktig hjärtekrossare, innan de fortsatte med massor av följdfrågor om varför de gör så mot djuren, vad som händer om djuren inte kan och vill, om de får komma tillbaka till det vilda sen igen. Vi gjorde vårt bästa för att svara så tydligt som möjligt, och det slutade med att de inte alls ville gå på någon cirkus längre.

Efter några timmar kom en av dem och såg sådär fundersam ut igen.
- Men människorna som gör alla konster då, och clownerna, vill de också leva i det fria?

fredag 8 maj 2009

fredagskväll

Det spelar ingen roll hur högt du skriker om ingen lyssnar.

Jag vet inte exakt vad jag hade i åtanke när jag skrev det, men jag hittade det idag på en ihopskrynklad papperslapp när jag kollade igenom gamla anteckningar. Det känns som att det kunde ha utvecklats till något bra, kanske rentav stort och djupt, och det var säkert tanken, men som vanligt stannade det just vid tanken.

Vår familjekväll med saft och popcorn nådde något slags antiklimax när barnen BAD om att få gå och lägga sig redan halv åtta, och han jag bor med for till jobbet för att spendera natten där. Kvar blev jag, datorn och ölen, en sällan lyckad kombination.

Det jobbigaste är inte att sova ensam (mest för att det är en vägg som tar emot när jag i sömnen försöker "rulla intill" honom, och inte ett helvetesstup ner i golvet), det jobbigaste är att jag tvingas hålla tyst en hel förmiddag och lite mer därtill dagen efter. Aldrig kommer jag på så mycket JÄTTEVIKTIGT att dela med mig av som under just de timmarna.

Imorgon tar jag således mitt pick och pack (läs: barnen och kameran) och beger mig till mina gamla hoods, de som kommunen köpte upp för att sälja till Holmen som ska ställa ett pappersbruk just där.
Ja, jag tänker vara bitter en stund till. Vi hade det ju så bra, med alla barnen, djuren, eklandskapen... Men vad är väl det, när landets tillväxt står på spel.

Könsneutralt dryckjom

- Mamma, finns det Drottningöl?
- Nej, det tror jag inte.
- Prinsessöl då?
- Nej...
- Hur menar du då när du säger att öl är lika mycket tjejdricka som killdricka?



Barnen - Mamma
1-0

tisdag 5 maj 2009

Prosit

Jag är, vad jag trodde var allergisk, som sedan visade sig vara förkyld. Detta har lett till att mina sysslor de senaste dagarna har minimerats drastiskt. Jag nyser och snyter mig, ungefär i den ordningen. Om jag en enda sekund fått något som liknar en vettig tanke, har den genast blåsts bort i ännu ett nysmaraton.
Men så kom det en som vägrade flytta på sig, den etsade sig fast och vägrade släppa taget om min enkelspåriga hjärna, varpå jag kände mig manad att bearbeta den. Den handlade helt enkelt om Prosit, en av de små killarna som hängde med hon Snövit, och den är långt ifrån imponerande, vilket antagligen bara bevisar hur illa det är med mig nu. Men tro inte att jag behåller den för mig själv, jag lämnar den till er, och hoppas att på det viset göra plats för nya, friska tankar.

Prosit - Var han förkyld eller allergisk? Var den någonsin någon doktor eller skogshäxa som behärskade läkemedelskonst som lät undersöka honom? Kan det ha varit damm från gruvan som gjort honom sådan? Stenlunga månne?

Toker - Skulle antagligen fått diagnosen damp eller ADHD. Det är honom de andra skickar in i oförutsägbara gångar i gruvan, då han är den enda som saknar förstånd att låta bli att gå in där.

Kloker - Han är den som organiserar arbetet, har koll på gruvritningar och arbetstidsregler. Ser till att alla kommer iväg och hem igen, håller ihop gruppen och medlar i konflikter.

Trötter - Han hade ledarrollen innan Kloker, gick sedan in i (gruv)väggen och blev utbränd. Har svårt att sova på nätterna och att få något gjort på dagarna.

Butter - En melankoliker som pga alldeles för lite dagsljus är sur och tvär. Vill helst bara få dra till ett varmare och ljusare ställe där han kan sörpla paraplydrinkar, men tjänar så pissigt att han inte fått ihop pengar till biljetten.

Blyger - Lider av social fobi, till följd av att jobba i gruvan och bo tillsammans med 6 grabbar och en tjej i en enslig stuga i skogen.

Glader - Den klämkäcka killen som ser möjligheter istället för hinder. Hans krav är inte så höga, han är nöjd med den pissiga lön hans riskfyllda jobb ger. Han är den som håller skenet uppe och peppar de andra i gänget.