2009; någon slags summering

Nyårsafton. Ett år har gått, ett nytt står för dörren.
Tid för reflektion och eftertanke.
2009 har i stort varit ett fantastiskt år. Om 2008 var förvirrat, jobbigt och ganska ensamt, så har 2009 varit resultatet av hur jag tacklade 2008.

Norrlänningen hade just kommit in i mitt liv, och det för att stanna. Aldrig har jag känt mig så villkorslöst älskad som under detta år, och aldrig har jag älskat någon så villkorslöst. Inte heller har vardagen känts så bra som nu, för vi lever den tillsammans. På riktigt tillsammans. Vi hjälps åt. Inte för att "jag lagade maten, nu får du ta disken" eller "Jag har jobbat hela dagen, nu får du tömma tvättkorgen", utan av ren och skär omtanke och kärlek för varandra, och det är SÅ FINT! Och allt går så lätt och smidigt, och vi pratar med varann, och det gör att problemen inte hinner bli så stora att de inte går att hantera, och det är något så sjukt häftigt skönt att det kan vara så!

I mars fick jag min första riktiga fasta anställning, och med den min första betalda semester. För första gången i mitt liv var jag ledig utan att behöva känna press att jaga timmar och ören, en enormt skön känsla!

2010 hoppas jag kommer att fortsätta i samma anda, och den enda punkten på min want-to-do-list jag kan komma på är, förutom att gå upp i tid på jobbet, att ta någon form av fotoutbildning eller -kurs eller vad det kan finnas.

Sista dagen på detta år spenderas på jobbet. Men först ut i skogen med barn och pulkor, för den mulna himmeln skvallrar om att det inte är så satans snorkallt idag. Bäst att passa på.

GOTT NYTT ÅR,
så ses vi på andra sidan.

Dan före dan.

Gårdagen:

Åkte till Lekhuset och turbohandlade de sista julklapparna. Var klar (och nöjd!) på under 45 minuter, kanske mest för att jag inte tycker om folk i flock, speciellt inte i köer i juletid. Vidare till jobbet och turbojobbade mig igenom kvällen, sen hem och turboslåin paketen, turboduscha för att sedan kunna turbosova en sväng innan det var dax att åka till jobbet igen, vilket leder oss in på idag:

Turbojobbade mig igenom förmiddagen, plockade upp Tove hos kompis i Åby på hemvägen, sen försöka hinna hem innan Jonatan kom hem från frita så att han inte skulle komma hem till ett tomt hus och hinna tänka att familjen blivit kidnappad av rymdvarelser eller något annat rimligt.
Det var dock inte så mycket turbo över den färden EFTERSOM VI INTE NÖTER PÅ PLOGBLADEN I ONÖDAN I DE HÄR TRAKTERNA.

Väl hemma sög jag tag i allt det där som inte ligger där det ska (varför har allting en plats, när det ändå aldrig ligger på sin plats?), drog ett turbovarv med dammsugaren för att få hemmet att åtminstone ge skenet av att vara ett respektabelt hem. När jag var klar med det så kom det oundvikliga. Det där som jag hade tänkt dra ut på, kanske till och med slippa, bara Peter kom hem...

"Mamma, när ska vi klä granen??!!"

Granjäveln är fin i år. Tät och fin. Riktigt tät. Och grov. Och tung.
För att ens kunna börja klä den, insåg jag att jag måste skapa en plats åt den, där den ska stå. Där, i hörnet, där datorn står nu, det där hörnet som allt damm samlas i, DÄR ska den stå. Bort med dator och damm, fram med granmattan eller vad det heter, och försöka baxa över det täta tunga eländet på den.
Det gick ju sådär skulle man kunna säga. Granhelvetet attackerade mig. Barnen jublade, ivriga över årets underhållning.
Jag skulle liksom bara tippa den en liten bråkdel av en smula för att baxa över den till mattan, och så FÖLL den bara. Hur jag än vred de där vreden eller skruvarna eller vad det är, så hotade den med att välta.

Vad jag gjorde?
Tryckte upp den i ett hörn, för att få stöd av väggarna, så att den därmed ser stabil ut...

I övrigt tror jag att det blir en mycket stillsam och fridfull jul.

Att andas.

En hobby jag har, är att utforska små skogsvägar. Alltså såna där små vägar som ligger vid sidan av andra små landsvägar. Det får inte finnas postlådor vid vägkanten där de tar slut, för då kan man ge sig på att det snart dyker upp ett hus, och så sitter man där med besvikelsen upp till öronen. Nej, helt anonyma ska de vara, sådär så man undrar om någon ens åkt på dem de senaste åren.
Häromdagen gjorde jag det igen, kanske lite för att det kändes knasigt i bröstet, sådär som ett tryck, kanske som ångest, fast det vet jag inget om, för jag har liksom aldrig haft någon ångest vad jag vet. Inte sådär på riktigt iallafall, bara på hobbynivå.

Men iallafall, det kunde ju inte bli sämre av att komma ut i skogen en sväng, tänkte jag och siktade på en väg jag har spanat in några dagar nu. Det gick bara att åka en liten bit på den, då den snart övergick i traktorspår, som sedan övergick i en stig, som senare kom att bli en körbar grusväg igen. Tät skog ersattes av kalhygge som övergick i skog som slutade vid den vackraste vy jag skådat på länge:

Sjön. Stillheten. Dimman som sakta började lätta. Tystnaden. Det. var. så. jävla. vackert! Med ens hade jag glömt att det gjorde lite ont i bröstet, för helt plötsligt kunde jag andas igen, och jag ville aldrig därifrån!

Hästarna och grisarna

Jag vet, jag är så himla efter, men jag hade tänkt att släppa det här och inte göra en grej av det. Men jag kan inte, det vill inte lossna! Och det är bra, fast inte.

Vad?

Jo, det har ju varit debatt omkring de här travhästarna som har fått utstå en inte så mild behandling för att springa bättre och fortare och sånt, där han som höll i trådarna blev ställd, eller vad det heter, inför rätta.
Jag kollade på något debattprogram eller kanske Aktuellt, men det spelar ingen roll vad det var. Där pratade de naturligtvis om vad som hade hänt.
Det här hade hänt:

Man hade genom att ge hästarna elchocker fått dem att prestera bättre, och det är ju djurplågeriiii!!!! Absolut, håller fullständigt med.
De hade använt såna där grisfösare för att göra det, det är ju hemskt!!!

Vänta lite nu.

Att ge hästar elchocker är djurplågeri, men att göra detsamma mot grisar är helt okej? Det är så okej att till och med redskapet har ett namn för ändamålet: "Grisfösare". För grisar är ju inte lika mycket värda som hästar, de räknas ju knappt till "djur"? Eller?

Människan äcklar mig ibland.

Julkompromiss

Vi har ju inte riktigt kommit överens, julen och jag, av den enkla, men ändå så komplicerade anledningen att jag inte tror ett skvatt på vad alltihopa står för. Ändå finner jag mig själv stå i fönstren, hängandes upp en massa stjärnor som ska symbolisera vägvisare för tre gubbar som påstås ha irrat runt i öknen för dryga 2000 år sedan, jag tänder ljus för att räkna ner till födseln av en kille som jag inte ens tror har funnits, och det är ett sånt hyckleri att göra så, men ändå gör jag det!

Ungefär här inser jag att jag har ett val:
Gör det eller låt bli. Simpelt men ändå inte lätt.
För att det är tradition.
För att så gott som alla andra gör det.
Om de är lyckliga eller inte får stå för dem, men de gör det. Och om man inte hänger med på julfirartåget så står man väldigt ensam, det kan inte hjälpas, för det sitter så djupt rotat.

Efter att ha pratat med kloka människor omkring mig så har jag kommit fram till att så här kan jag inte ha det varje år: Det kommer till slut att bli som att köra i 120km/h mot en bergvägg. Utan bälte.
Därför har vi bestämt oss för att kompromissa, julen och jag. Jag får ha allt det där mysiga pysslandet, jag får låta åtskilliga satser knäck och kola bränna vid, jag får ha röda julgranskulor hänga i fönstren. Lite annat som lyser och skapar stämning och annat mysigt får jag också ha.
Men där räcker det.
Ingen krubba.
Ingen Jesus.
Och definitivt ingen jävla tomte som levererar julklappar. Icke!

Jag tror att vi därmed är ganska nöjda, julen och jag.