Åldersskillnad

Barnen leker. Den ena med sin pappas gamla bössa, en sån där träbössa i Emil-stuk som pappan har meckat ihop under ungdomens glada dagar.
Stolt över sitt verk avslutade han det hela med att skriva in årtalet på sin skapelse: 1982.
Medan han snidade vapen på egen hand som han sedan begav sig ut i skog och mark för att begagna, så stod jag med dreglet hängande ur mungiporna och balanserade mot en bordsskiva.

Det känns som att jag hade klarat mig fint utan den vetskapen.

Människor och deras påverkan på varandra

Jag tycker om människor; de är intressanta. Alla har en historia, och om man bara släpper sig själv för några minuter och tar sig tid att lyssna, så finns det med största sannolikhet något att lära från denna historia.
Men att lyssna det är svårt. Bättre att få prata, eller hur? Alla vill vi bli bekräftade, varje dag, hela tiden. Men för att bli bekräftad så måste vi börja med att bekräfta andra, det funkar inte annars.
Det häftigaste är att det finns ingen åldersgräns; Vi börjar redan på spädbarnsstadiet och fortsätter ända in i ålderdomen. Behovet av bekräftelse finns där genom hela livet.

Vad händer då, om man bara tar, och aldrig ger?
Till att börja med antar jag att man blir betraktad som en ganska tråkig människa att umgås med, för att sedan bli (betraktad som) självupptagen och ointressant.

Och om man bara ger och ger, men aldrig tar eller får tillbaka något?
Jag tror att det är få som klarar det på ett genuint och ärligt sätt; Självförtroendet sjunker, självbilden naggas i kanten och den egna inneboende tron på sig själv blir i det närmaste obefintlig.
Ungefär som ett laddningsbart batteri som aldrig sätts på laddning.
Vilket i sig gör att min första teori slits sönder och samman, för en människa på det stadiet behöver få uppmuntran och bekräftelse innan hon är kapabel att ge något tillbaka.

Ringar och andra förbindelser.

Scenario:
Soffan, tända ljus, något som för många skulle tyckas vara romantiskt, så även för mig. Några öl har slunkit ner och samtalsämnet övergår till den mer allvarliga sorten:

Gifta oss?
Förlova oss?

Ja, jo, kanske det, en förlovning vore ju på sin plats iallafall, giftermål känns inte speciellt viktigt för någon av oss just nu. Vi spånar vidare kring lämpligt datum och form av det hela, när en stjärna faller på den nattsvarta himlen.

Om det var allvarsamt innan så var det rentav skitläskigt efter en sån sak. Nu går jag och lägger mig.
Hej.

Landsbygdsbarn

- Varför har den där tanten med sig påskris till affären?
- Hon har inte med sig det, hon ska köpa det.
- Men.... Varför går hon inte bara ut i skogen och hämtar det istället?

28/3 2009

Ska du ut på krogen ikväll? Kanske i det ständiga sökandet efter den som ska vända uppochner på såväl ditt hjärta som ditt liv? Eller jagar du bara för jaktens skull? Kanske vill du ha någon att ligga sked med, om så bara för en natt?

Vad än dina motiv må vara; om det går åt helvete, se då till att ha kvart-i-tre-ragget vid din sida kvart i två, annars kommer du sitta på en trottoarkant med skägget i brevlådan en kvart senare!

Deklarerat och klart

Är detta inte helt sjukt så säg:
Jag har deklarerat idag. Utan att ha fått deklarationen i postlådan! Jag upphör inte att förvånas och förundras över teknikens under, det är ju hur sjukt häftigt som helst!

Samtidigt blir jag lite besviken, det är ju som att öppna julklapparna innan julafton, för att sedan stänga dem omsorgsfullt igen, så ingen vet att man vet vad man får...
Nu har jag plötsligt ingen lust alls att hämta posten på en vecka, jag vet ju redan vad det står när det gula plastiga dokumentet dimper ner i lådan.
I år står det:

Du kunde köpa den där kameran med gott samvete. Och ta en ordentlig semester när du ändå håller på.*

Faan så sköönt!!!

*Med reservation för att bilhelvetet brakar ihop, katten hamnar i slagsmål och kräver veterinärvård eller nåt annat som snor pengarna rakt framför näsan.

Nu är jag klar.

Nu har jag tänkt färdigt. Han får fortsätta ett år på förskolan. Om det är rätt eller fel vet jag inte, och jag har kommit fram till, att hur jag än gör, så kommer jag att undra om det var rätt, hur det hade blivit om jag gjort annorlunda, om han kanske egentligen bryr sig, fast han inte visar det.
Det och massor av annat snurrar i huvudet och kommer säkert att fortsätta med det, men så här får det bli.

Idag packar vi väskan med kaffe och bullar och tar en tripp till Fäboda.

Beslut

Har varit fram och tillbaka på samtal om min son den senaste tiden. Samtal som har fött en fråga, ett ställningstagande:

Ska han stanna ett år till på förskolan eller ska han börja skolan i år?
Frågan är enkel, svaret är enkelt. Ja eller nej.

Eller ja, svaret är enkelt, bara jag kommer fram till svaret. För det är hos mig bollen ligger i slutändan, det är jag som ska ta beslutet åt honom, att stanna eller fortsätta. Det är ett av de tuffaste beslut jag någonsin haft tror jag. Hur kan man veta? Kan man veta? Jag är ju föräldern, den som ska veta hans bästa, och just nu känner jag att jag har ingen aning! Jo, en liten aning har jag. Men hur vet jag att det är rätt?

Hur vet jag att han inte klarar att börja skolan (6-års) i år? Hur vet jag att det gynnar honom och hans utveckling att stanna på dagis ett år till? Hur vet jag att det inte gör att han snarare stannar i utvecklingen än ger honom tid att mogna, utvecklas?
Och om jag bestämmer mig för att låta honom börja skolan i år, hur vet jag att han kommer att klara det, leva upp till krav och förväntningar?
Jag är ju förälder, jag ska veta sånt! Föräldrar gör det. Vet sitt barns bästa.

Han är inte dum i huvudet, tvärtom, han är smart, ser saker inte andra ser, hittar lösningar på problem och har en enorm fantasi.
Han har lite svårt att sitta stilla och koncentrera sig bara, har ingen lust att sitta och pilla och pyssla, det är tråkigt och ganska skitjobbigt. Alltså väljer han andra aktiviteter, ofta med andra barn. Yngre barn.

Kanske har han redan tagit beslutet själv.

Kamera

Jag kan ha gjort något dumt.
Ganska länge har tankarna snurrat runt en ny kamera, den gamla kompaktkameran är liksom... inget rolig längre. Det känns som att vi har kommit till den fas i vårt förhållande där valet är att utvecklas eller att skiljas. Jag skulle gärna utvecklas tillsammans med den, men den har inte längre vad jag söker, och kan inte erbjuda mig fler utmaningar. Alltså måste vi skiljas till förmån för en mer avancerad förmåga.

Innan jag tog beslutet så gav jag mig ut på marknaden för att se vad som fanns, och hittade en Nikon D40. Den verkade bra tyckte jag, och frågade Helena, som är erfaren och duktig på området. Hon rådde mig att titta på brorsan, D60, eftersom risken med den tidigare skulle vara ytterligare en skilsmässa inom snar framtid, då den inte heller hade så mycket att erbjuda mitt utforskarsinne. Jag klämde och kände, tittade, jämförde och funderade.
Jo, nu hade jag bestämt mig, en D60 skulle det bli. Måste bara få ihop pengarna först, det kan ju vara en bra början.
Planerna lades högt; Dra ner på nikotinet, sluta äta på ett oekonomiskt sätt, jobba mera, allt för att få in pengen så fort som möjligt.



Så hände det där jag visste skulle hända.... I en liten ruta på min skärm stod de magiska orden: Avbetalning.
Jag kunde alltså slå till alldeles nu, och ta den på avbetalning ett år räntefritt. Bara ett musklick borta var den, och vips så försvann all impulskontroll.

"Bekräfta köp"
ok.
"Är du helt säker på detta?"
ja.
"Det var ju precis så här det inte skulle bli något mer, är det inte ganska skönt att inte ha något på avbetalning?"
nej.

Ungefär så gick det till, men vafan då... Jag behöver den, det är den som ska utgöra grunden till min nya hobby, jag ska läsa fakta, fota, lära mig massor om den ädla konsten att leva livet genom en lins.

Jag är dum.

Jag är så DUM!!!! Riktigt dum är jag. Skulle ju bara ha det vanliga; en Catch mini lakrits, för att stilla mitt nikotinjävlaberoende på jobbet där jag inte får röka längre.
Titta vad hon satte upp under näsan på mig; Rundade små dosor i fina mjuka färger. Jag föll direkt. Titta bara, vad fina dom är.
Det är ju för fan som att köpa en bil bara för att den är grön, inte vad det är för sort, vilken motor den har, eller vad syftet med den är. Bara färg. Och form.
Jävla snustillverkare, dom visste det. Och jag då, vart är mitt kritiska sinne när jag behöver det som mest?

Dum.

Tyst!

Idag tränar jag på att vara tyst och ganska stilla.
Det går väl sådär... Det är ju givet att man kommer på alla saker som låter som fan, just när man inte får eller kan utföra dom. Ungefär som att det börjar klia på ryggen just när man inte kommer åt att klia. Eller nåt.

Han jag lever tillsammans med har jobbat natt, och kommer så att göra även kommande natt, vilket innebär en dags tystnad TILL. Det här kan bli riktigt jobbigt. Det är ju när han kommer hem vid halvåtta-snåret som jag har MASSOR att säga, och det bara fortsätter hela tiden. Som nu tillexempel, skulle jag vilja gå ner och väcka honom, för att tala om att jag sköter min bil på ett ypperligt sätt, att det är så jävla skönt på vår altan just nu, att jag vill ha kaffesällskap i vårsolen, ja hela tiden kommer det massa saker och anledningar att väcka honom. Sen, när han väl vaknar, har jag glömt alltihop.

Nu ska jag fortsätta göra nåt tyst. Vet inte vad ännu, för det är riktigt klurigt det här.

Anna

För 19 år sedan gjorde min pappa något som skulle visa sig ha stor betydelse för mig och påverka mitt liv långt därefter.
Han flyttade från sin dåvarande tant, tillbaka till Vingåker. Jag var med honom och tittade på huset han bestämt sig för att hyra: Ett litet rött hus med vita knutar, tillhörande familjen i det stora vita huset på samma tomt.
Det var en solig sommardag, jag var 9 år och vi stod och pratade med pappan i familjen som hyrde ut, då hon kom ut på trappen. Anna hette hon. Hon tittade på mig med avsmak. Jag tittade på henne med förakt.
Under tiden sa våra fäder att vi var lika gamla, och säkert skulle komma att ha mycket kul tillsammans. "I helvete heller" tänkte jag, och jag är säker på att hennes tankar om mig inte var mycket annorlunda.

Jag spenderade varannan helg hos min pappa på den tiden, och kommer inte ihåg exakt när, eller hur det kom sig att vi till sist lite trevande började söka kontakt och leka med varandra. Det tog dock inte lång tid innan vi båda insåg att vi hade en vän för livet i varann, och min pappa frågade till sist om det var för hans eller Annas skull jag kom dit, eftersom jag bara åt och sov hos honom.

En lång period kretsade våra lekar kring vår restaurang; I en gammal ladugårdsbyggnad som nu tjänade till garage, vedbod, förvaring och lekstuga, hade vi vår servering.
Vi skrev menyer, lagade mat och skötte ruljansen med glädje och iver. På hösten klippte vi stubb på åkern som fick vara spagetti, kastanjer blev till köttbullar och vedträn fick vara köttbitar.
Jag vet inte hur länge vi höll på, men det känns som att det var en evighet som vi var uppslukade i vår restaurangvärld.

Ju längre tiden gick, desto mer bundna blev vi till varandra, och jag kommer ihåg hur jag försökte tänka mig ett vuxenliv utan Anna, men det gick inte. Hellre gav jag upp tanken på det där med man och barn än att vara utan henne.
Åren gick, och vi blev alltmer oskiljaktiga. Så fort vi hade tid for vi till varandra, varenda helg och lov var självskrivet att vara med varandra.
Vi spenderade vår tid tillsammans med att göra det barn gör mest: Cyklade, promenerade, hade picknick (De bästa var på Hacksta Ö, långt borta från folk, förpliktelser och krav.)
En hobby vi hade var att ta en gammal cykelkärra och kasta oss nerför en backe, med otaliga blåmärken och skrapsår som följd.

Det gick inte att hålla oss ifrån varandra; När våra föräldrar vägrade skjutsa oss, säkert i all välmening, så tog vi våra cyklar istället. Hon började trampa i Vingåker, jag i Rejmyre, så möttes vi någonstans på vägen för att därifrån ta oss vidare. Vad är väl 3.5 mil på cykel, när alternativet är att vara ifrån varann?

Även under tonåren höll vi ihop, och första fyllan var given att ha tillsammans:
Nervösa och spända stod vi utanför en mack i Katrineholm och väntade på att en random kvinna skulle komma ut med den platta öl som skulle vara vårt verktyg. Mycket mer kommer jag inte ihåg av den kvällen , så jag gissar att vi lyckades rejält.

Många är de mornar vi rullat hem i kundvagnar och mött hennes mamma, på väg till jobbet.
Fontäner har fått sina doser med diskmedel, otaliga timmar har spenderats på ett av samhällets två fik, i väntan på att något ska hända, vi har hamnat i bra sällskap, och i mindre bra, men vi har alltid gjort det tillsammans.

Till slut kom det oundvikliga:
Pojkvänner av det mer seriösa slaget, och hur man än vänder och vrider på det så blir det en stor kontrast när man innan mer eller mindre har levt tillsammans.

Anna har fortfarande en stor plats, om inte längre i mitt liv, så i mitt hjärta. Hon var den syster jag aldrig haft, och jag är glad att vi släppte efter på vår tjurskallighet och skepsism den där sommardagen 1990...

Ett sånt där dagboksinlägg.

16/3 2008

Det har varit en i stort sett bra dag. (Förutom den där incidenten med vatten och diverse produkter med kladdig konsistens.)
En sån där dag som inger hopp om den annalkande våren. Först ut i skogen; Kärr och diken börjar fyllas med vatten från snö och is som sakta får ge hän för solens allt varmare strålar, fåglar sjunger upp sig inför vårens alla lovsånger, och asfalten är mer torr än vad den är blöt. Härligt!

Väl hemma hade barnen inte alls någon större lust att stanna inne, nej, de ville ut och CYKLA!
Föräldraförnuftet sa Nej, inte än, det är fortfarande snö och is på sina håll, och dessutom ligger det sand och grus kvar som kan orsaka oönskade vurpor.
Som väl var kom barnasinnet och övertalade förnuftet: Klart de ska ut och cykla!! Slår de omkull så lär de sig väl att inte ta kurvan så snävt nästa gång, alternativt att lägga ihop isfläck med halka.

Sagt och gjort, på med hjälmarna, ta i och börja trampa!
Den ena la stödhjulen på hyllan redan förra året, då det bara fanns grusvägar att cykla på, så han har full koll på det där med fart och balans.
Den andra, som först på senare tid har börjat att överhuvudtaget intressera sig för cyklandets ädla konst, har gjort enorma framsteg och blir mer och mer säker för varje gång. i sommar räknar vi med att ta bort stödhjulen om han fortsätter på det här viset.
Vuxit har de gjort med, helt plötsligt slår de knäna i hakan när de trampar fram.

Det får bli en loppis-roadtrip och införskaffa större åkdon till gossarna så fort vårsolen värmer lite mera, då det är stor risk för spontanpicknick i det gröna under våra roadtrippar.

Jag hade fel.

En kort sekund trodde jag att det var hennes varma katthjärta som klappade lite extra för sin ömma moder (jag), och att hon på detta sätt ville påminna densamma om sin existens, då datorn tar upp alldeles för mycket tid. Tid som annars hade kunna läggas på att klia bakom örat.
Det visade sig att jag inte kunde ha mer fel.
Det var slut på mat.

Saker som går över mitt förstånd.

Jag får inte ihop det. En stund trodde jag verkligen att jag hade, om inte koll, så iallafall ett hum om hur saker och ting fungerar. Så här trodde jag:
2 barn som är inne en hel dag, gärna framför TV:n, blir efter en stund rastlösa och understimulerade. Kanske inte understimulerade av de visuella intryck som TV-skärmen bringar, men av bristen på kreativa handlingar utförda av de själva. Följden av denna understimulans kan ofta ta sig i uttryck som att utföra mindre önskade handlingar, ur ett föräldraperspektiv sett, såsom att hälla ut hårshampo, klippa katten, rita på väggarna och liknande saker.

Idag har mina teorier blivit så motbevisade som bara går:
Morgon, 09:00:
Solen skiner, himlen är blå, barnen pigga och glada. Overaller, vantar, mössor, stövlar på. Nya batterier i kameran, nu går vi mot skogen.
Sagt och gjort, vi utforskar stenar, tallar, hålor i marken, en och en annan stenmur, fäktar skogstroll med pinnar och allt annat man kan tänkas göra på en skogspromenad.
Det håller vi på med i 2 timmar innan magarna säger att det är hög tid att inta lunch, varpå vi går hem. På vägen hem provar vi om den där stora ispölen håller att gå på. Det gör den. Håller den att stampa på? Det gör den... ....Inte. Tur att vi är på hemväg då.

Väl hemma går barnen ner på sitt rum i väntan på att maten ska bli klar, något som räknas ta ungefär en kvart.
På den tiden hinner de fylla handfatet med vatten, leta upp några båtar och en haj, tömma en tub hårborttagningsmedel, en halv flaska solkräm, en tub mjukgörande salva och en halv flaska badskum, som sedan hajen och båten får samsas att simma runt i.

Jag blir alldeles matt och vet inte riktigt vilka medel jag ska ta till. Det är tredje dagen i rad liknande saker händer, och vi har provat med det mesta: Att bli arga, att tjata, att förklara, men inget tycks gå in, eftersom de gör om det gång på gång!

Okej om de vore 3 år.
Okej om de vore uttråkade.
Men 6 år gamla, och efter 2 timmar i skogen?
Jag fattar inte.

Tid för högre förväntningar och krav

Jag upphör aldrig att förvånas över min son, han studsbollen, som tycker att sitta stilla är bland det värsta som finns.
Att sitta stilla och dessutom göra något kreativt som att rita en teckning är, om möjligt, ännu värre. Såvida det inte handlar om kladdiga färger som man kan smeta med, då är det helt okej.

Hursomhelst, han är intresserad av bokstäver, och undrar ofta kring ord och hur de är sammansatta, hur de stavas, och ljudar gärna orden själv.
Igår satte jag honom vid bordet med papper och penna, bad honom skriva sitt namn (Albin). Det gjorde han utan problem, och bad därefter om ett nytt namn att skriva. vi fortsatte med mamma, Tove, Peter, Jonatan, mormor och Roijne.
Några gånger blev han osäker på vilken bokstav det var, men i stort sett klarade han det galant och blev naturligtvis glad och stolt över sin insats.

Jag blev förvånad att han klarade det, och samtidigt förbannad och besviken på mig själv, att jag inte tidigare låtit honom visa vad han kan, att mina tankar om honom inte varit högre än så. Jag menar, om ingen tror på dig, om ingen förväntar sig att du ska klara en uppgift, så kommer ju det med stor sannolikhet att påverka din egen bild av dig själv.
"Varför ska jag ens försöka anstränga mig, det är ju ingen som tror att jag klarar det ändå."

Nä, skärpning i föräldraskapet här!
Dax att börja tro på barnen.

Gubbar och vår

Idag ska jag visa uppskattning till en man jag har alldeles för dåligt samvete för att jag inte oftare uppmärksammar. Morfar fyller 80 år, börjar bli till åren kommen, gubben... Men någon uppvaktning vill han inte ha, sån har han alltid varit, mormor likaså på den tiden hon levde. Vill inte vara till besvär, krångla inte till det för min skull, se nu till att du har det bra i första hand, tänk inte på mig, jag klarar mig alltid...
Klart som fan gubben ska föräras av ett besök av barnbarn och barnbarnsbarn, barnbarnets nya "kompis" som morfar kallar det, och sitt nya... hmm.. låtsasbarnbarnsbarn? Undrar om han hänger med på det, min morfar, att han får nya titlar vartefter familjesammansättningarna förändras.

I övrigt har jag ett sjukt sug efter våren och sommaren alldeles just nu. Dels för den där semestern jag aldrig tycks tjata mig trött på, och dels för att kunna fixa till balkong och altan till lite mer trivsamma ställen att vara på. Blommor ska dit. Massa blomsterprakt ska pryda väggar, golv och tak.
Ja, skratta ni bara, men jag tror verkligen på det i år. Att hålla växtjävlarna vid liv alltså. Finns ju massa böcker om sånt där, och jag menar, hur svårt kan det vara? Lite vatten här, lite skugga där, och en glimt solljus där, så slår det ut i full blom!
Dessutom har jag ju tiden i år, att umgås med mina växter, för det ska man ju göra har jag hört. Prata med dom och sånt där.

Oj, sidospår.
Jo, mitt sjuka sug är även att kunna ta en enkel kopp kaffe på morgonen, på altanen eller balkongen, luta mig tillbaka och värmas av solens första strålar, samtidigt som en fågel kvittrar nånstans i fjärran.

JAG VILL NU! VÅR!

Saker jag inte visste att jag hade..

Kollade mitt semestersaldo idag, och höll på att trilla av stolen av glädje och förtjusning. Det var inte längre 26 dagar. Inte riktigt ens i närheten av 26 dagar. Nej, det finns

46 dagar

att ta ut för att promenera på en sandstrand i solnedgången, ha picknink i parken, åka åt helvete fel på en roadtrip, ligga under en stor ek och fundera på livet, eller varför inte ligga och läsa en bok i hängmattan?
Möjligheterna är oändliga, och jag ska njuta av varenda en!!!

Och ja jävlar, jag har semester i påsk.
Why?
Because I can!

Vilat öronen.

Efter en dag ensam hemma, utan gubbe och barn, börjar krafterna sakta komma tillbaka. Kanske var det just lite ensamhet som behövdes, kanske var min intrycksbank full. Ni vet, den där man stoppar in alla intryck man tar in, genom hörsel, smak, syn, känsel och doft.
I mitt fall handlar det mest om hörsel. Att på jobbet vara "på alerten" och aktivt lyssna, där man gärna kastas mellan olika årtionden, där "Jag vill gå hem" lika gärna kan betyda "Jag måste gå på toa, hjälp mig!"
Eller att hela tiden ligga i bredskap med svar på frågor som :

"Var är mina föräldrar?"
"Hur hamnade jag här?"
"Säljer de fortfarande sylta billigt nere i handelsboden?"

Efter en knapp timmes musiklyssnande i bilen är jag sedan hemma och möts av tre barn, som alla har något att säga. Till mig, till varandra, i leken till varandra.
Någonstans där vill jag också etablera någon sorts kontakt med min sambo, om det så bara är en kram och ett enkelt hej.

Vid matbordet kan det, om det är en sådan dag, uppstå små fragment av tystnad, men det händer ganska sällan.
Diskussionerna kan handla om allt från hur mjölken kommer från kossan till paketet, vad som hände på frukostrasten i skolan, till hur fort jorden snurrar eller hur varmt det är på solen.

Missförstå mig rätt nu, jag tycker om det, och jag har valt det här livet helt på egen hand, och skulle inte vilja byta bort det.
Jag vill bara försöka förstå varför det är som det är, varför jag reagerar som jag gör.
I min lilla värld låter det rimligt att öron, kropp och själ kan må bra av att få vila emellanåt, för att sortera, sålla bort och bereda plats för nytt.

Var är min energi?

Har just raderat ett alldeles för långt inlägg som handlade om att jag har slut på bränsle, drivkraft, ork och energi. Vart den tar vägen är lite oklart, men jag skulle tippa på lika delar jobbet och barnen, vilket ibland kan te sig som samma sak, förutom det faktum att jag förväntas vara professionell på det ena stället, vilket gör att jag emellanåt är alldeles för oprofessionell på det andra.
Jag känner mig inte tillräcklig helt enkelt, dels för att mina krav på mig själv inte vägs upp av vad jag utför, främst på jobbet, och dels för att jag vill vara på alldeles för många ställen på samma gång.

Till viss del handlar det om mig själv, och till viss del om brist på resurser i en hårt hållen kommunal budget, men det är skitsamma, jag måste hitta en väg att komma förbi den känslan, för den äter upp mig, och i längden folket i min omgivning då den gör mig till en tjurskallig folkilsken rabiat individ som jag inte alls trivs med att vara.

Vet inte om det är sviterna efter en jobbhelg eller något annat som gör att jag inte har ett skit att tillföra här heller.
Ska ta reda på det under morgondagen, som landar i facket "ledig tisdag".

btw

Jag fortsätter på temat min son..
Han har alltid haft en stor fascination över tvättmaskiner; Hur de funkar, varför, hur, vad händer och så vidare.
En del i den fascinationen är att helt enkelt sitta framför den och titta på hur det snurrar, det är snäppet bättre än TV ibland, och ja, det oroar mig ibland...

Idag tog han det till nästa nivå:
Väntade på att den skulle börja centrifugera, och när det var dax körde han in rumpan i den inåtbuktande luckan, vibrerade och skrattade:
- Kolla, jag skakar!!!

Morgonpigg..

Det visade sig vara en engångsföreteelse, det där med att sova länge på morgonen, imorse var han vaken, pigg och glad vid halv sex-sex -som vanligt...

Efter att ha intagit grötfrukost, packat väskan han ska ha med till sin pappa i helgen, ritat en teckning, kollat Bolibompa och myst lite, är han nu i full färd med att åka skidor på vardagsrumsgolvet. Skidorna består av sulorna som han med stort tålamod pillat ur sina gummistövlar...

Jag blir inte klok på det, för när han har ett eget mål kan han ju koncentrera sig på utan större problem, men ber man honom göra något som han inte har tänkt sig just då, är det lögn i helvete att få honom att sitta stilla någon längre stund.
Nu när jag tittar på det i skrift är det kanske logiskt... Varför i helvete ska jag göra något jag inte är intresserad av?

Det kommer att bli en intressant och svettig höst... Fast å andra sidan kan det hända mycket under sommaren, vilket jag hoppas på, för hans skull.

sovtankar

Grabbarna har fått eget rum nu, med tillhörande våningssäng att dela på. Jonatan bestämde ganska tidigt att han skulle sova överst, något som Albin inte reflekterade nämnvärt över. Sagt och gjort, Jonte intog överslafen, Albin den undre, och allt var frid och fröjd. Tills igår, då kom Albin på att han inte alls hade någon lust att sova där nere, nu var det minsann hans tur att få byta perspektiv och sova där uppe.

Jag förstår honom, samtidigt som jag försöker sträva efter att hålla struktur och rutin, framför allt vid sänggåendet, av den enkla anledning att jag tror att de mår bra av det. Därför satte vi oss ner och slog våra kloka huvuden ihop, gossen och jag, för att komma på ett sätt att göra hans sovplats till ett mer attraktivt ställe.

Med hjälp av ett gammalt påslakan, hammare och småspik gick vi lös på sängskrället och "byggde" en i allra högsta grad provisorisk koja, mest som nödlösning för att göra honom nöjd för stunden, innan jag kommer på en lösning som är mer hållbar i längden. Och nöjd blev han, redan vid fem på eftermiddagen bad han om att få gå och lägga sig.

Nu kommer själva poängen av det hela, och för att förstå den måste man veta hur han fungerar:
Han är otroligt morgonpigg, vaknar sällan efter klockan sex på morgonen, och är redan då på gott humör och fylld av energi.
Flera gånger har jag försökt att "styra om" honom genom att, förutom att hålla honom aktiverad på dagen, även låta honom vara vaken längre på kvällen.
I normala fall lägger han sig vid sju-halv åtta, så fortfarande vaken vid halv nio är han således ett vrak. Inte har han sovit längre för det heller, likförbannat är han pigg och glad vid sextiden.
Jag har därmed gett upp alla såna idéer, och konstaterar att han helt enkelt är en morgonmänniska.

Till sak:
"Kojan" klar, dax att sova, somnar utan problem och vaknar nästa morgon... ...klockan7? Sist av alla, Jonatan har alltså vaknat och gått upp utan att Albin vaknat, något som aldrig hänt tidigare.

Min undran är då om kojan gjort att han har sovit tryggare, mer avskärmad från yttre intryck och störningar, vilket gjort att han har kunnat slappna av och sova längre?
Eller har han fått syrebrist där inne och svimmat av?

Ta en kaka!

Min hemmaman läser boken "7 sorters kakor". Han pratar om att göra 'Nödchokladrutor', och jag tänker mig ett hastigt påkommet sötsug som måste stillas å det omedelbaraste, alternativt ett oväntat besök som är värdigt en kaka till kaffet.
Sen kopplar jag på hörseln och inser att han säger 'Nötchokladrutor'.
Skitsamma vilket, jag har gett upp mina faste-tankar för en stund, och välkomnar helt klart lite nybakade kakor.
Nej, det funkade inte; Blotta tanken på att avstå fast föda fick magen att slå bakut av hunger, och den känslan är inte att leka med.

Torsdag.

Idag leker vi hemmaman och hemmafru, fast samtidigt. Min hemmaman ligger och vilar, eftersom han saknar förmågan att somna så fort han lagt huvudet på kudden, till skillnad från en del andra här i familjen. En del andra är alltså jag. Synd för honom är att "en del andra" allt som oftast snarkar som fan, vilket nästintill omöjliggör somna-in-processen..
Funderar på att lägga upp ett sänggående-schema vi kan använda oss av, där han får lägga sig först, somna in, och SEN kommer jag, lägger huvudet på kudden och börjar snarka. Det skulle kanske kunna funka. Fast å andra sidan är det ju knappast mitt problem, jag sover ju.

Jag skulle lätt kunna tänka mig att ha honom som hemmaman jämt, det är ju hur lyxigt som helst att komma hem till färdig middag, tvättad tvätt och andra fix i hemmet. Den lilla lilla haken är försörjningsbiten...
Om vi dubblar min månadsinkomst kanske det skulle funka, men jag tror ju inte att det är några sådana summor vi har att vänta på kommande lönesamtal...

Varför är undersköterska inom äldreomsorgen ett lågstatusyrke?

Vi blir allt äldre, och med det kommer sjukdomar och krämpor, vilket kräver omvårdnads- och omsorgspersonal.
Hur vore det att satsa lite på denna personal?

Ny dag, ny skog

Var ute i skogen idag, ett återkommande inslag under våra lediga dagar med bra väder. Idag var det en ny skog och en ny sjö som skulle falla offer för tre barns energi och upptäckarlusta. Det visade sig vara ett bra val, ur många perspektiv; Marken var sådär porös, och säkert svampig under varmare årstider, vilket gjorde att vi verkligen fick jobba oss fram, och se efter vart vi satte fötterna.

Inte helt osökt kom jag att dra paralleller till den tiden jag var engagerad i hästarna, hur vi gick ut i skogen till häst eller till fots, för att arbeta djuren: Att hålla sig på stigar var inte så viktigt, hellre ut i terrängen för att träna både muskler och koordination, ungefär samma sak som jag "utsätter" mina barn för idag.
Det ger mycket att se dem använda sin kreativitet och ta för sig av vad naturen har att erbjuda, att få dem att komma tillbaka till det enkla, där bara den egna fantasin sätter gränser för vad som är möjligt.