Jag upphör aldrig att förvånas över min son, han studsbollen, som tycker att sitta stilla är bland det värsta som finns.
Att sitta stilla och dessutom göra något kreativt som att rita en teckning är, om möjligt, ännu värre. Såvida det inte handlar om kladdiga färger som man kan smeta med, då är det helt okej.
Hursomhelst, han är intresserad av bokstäver, och undrar ofta kring ord och hur de är sammansatta, hur de stavas, och ljudar gärna orden själv.
Igår satte jag honom vid bordet med papper och penna, bad honom skriva sitt namn (Albin). Det gjorde han utan problem, och bad därefter om ett nytt namn att skriva. vi fortsatte med mamma, Tove, Peter, Jonatan, mormor och Roijne.
Några gånger blev han osäker på vilken bokstav det var, men i stort sett klarade han det galant och blev naturligtvis glad och stolt över sin insats.
Jag blev förvånad att han klarade det, och samtidigt förbannad och besviken på mig själv, att jag inte tidigare låtit honom visa vad han kan, att mina tankar om honom inte varit högre än så. Jag menar, om ingen tror på dig, om ingen förväntar sig att du ska klara en uppgift, så kommer ju det med stor sannolikhet att påverka din egen bild av dig själv.
"Varför ska jag ens försöka anstränga mig, det är ju ingen som tror att jag klarar det ändå."
Nä, skärpning i föräldraskapet här!
Dax att börja tro på barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar