lördag 31 januari 2009

En dag på jobbet

För det mesta reflekterar jag inte så mycket över vad jag gör, utan bara gör det, utan närmare eftertanke.
Det är allt från att stötta och hjälpa rent praktiskt, till att samtala med, trösta, förklara för och vägleda dementa, förvirrade, glada, ledsna, arga boende i deras vardag.

Idag är en sån där dag som får mig att stanna upp och tänka efter.

Ena stunden satt jag och höll handen medan en boende tog sina sista andetag; Det var en vacker, lugn och fridfull process, ett stilla insomnande efter ett långt och innehållsrikt liv.

I nästa stund, när jag inte längre tillförde något där, satt jag i matsalen tillsammans med de andra boende och fortsatte med det vardagliga arbetet, som om ingenting hade hänt.

Ibland är det tvära kast mellan olika sinnesstämningar...

fredag 30 januari 2009

Note to self

Stå upp för dig själv, ha en åsikt!
Ifrågasätt,
Ställ frågor, kräv svar!
Lyssna, var lojal och ödmjuk, men låt det inte kosta dig din värdighet..

Stå inte och trampa på samma fläck och undra varför du inte kommer någonvart.

onsdag 28 januari 2009

Det mest underhållande idag...

Jobbade extra i hemtjänsten idag, dels för att jag är världens sämsta på att säga nej, när jag vet att det kommer leda till att andra får det skitjobbigt, och dels för att jag har ett mål. Mitt mål är, förutom att överleva, en ny kamera. För att få en sån krävs pengar. Kontanter. Kosing.
Det enda sättet jag för tillfället kan få in pengar på, är just att sälja mig till min arbetsgivare, att springa lite fortare i ekorrhjulet så att säga.
Ungefär som att hora, fast lagligt. Och utan sex. Med kollektivavtal. Och en del andra detaljer.

En av mina arbetsuppgifter för dagen var att handla åt några brukare. (Dom heter så, människorna som får hjälp.)
Alltmedan jag kryssade fram mellan hyllorna så kände jag mig iakttagen, ja rentav lite smått förföljd. Jag kikade över axeln, och mina misstankar bekräftades: En äldre dam med ett förstoringsglas i ena handen, och en flaska Desivon i den andra, tittade misstänksamt ner i mina korgar. Jag tittade frågande på henne, och hon detsamma på mig:

- Har du kollat datumet på den där syltan du har? Du tog den sista förpackningen på hyllan, de kan ha legat sen i julas!
- Eeh.. Va? Jo... De går ut i mars, så det är lugnt...
- Har du kollat alla fyra? Kolla här! (Sträcker fram Desivonflaskan under näsan på mig.) Den gick ut i december 2008! Jag tycker det är skamligt att de inte kan hålla mer ordning än så. Det här tvättar man ju sår med!
- Ja.. Jo... det går väl inte åt så mycket här i byn antar jag... fortsätter jag, och ser mig om efter bästa flyktväg.
- Det är inte bara den, fortsätter hon. Förra veckan hade de utgånget fläsk låg framme.... Hon fortsätter prata, och jag försvinner därifrån, utan att hon egentligen märker det.

För något år sen, i samma butik, under samma omständigheter, blev jag förföljd av ett butiksbiträde, som sedan kom fram och bad om ursäkt att hon varit så misstänksam, med årets märkligaste motivering:

- Jag trodde du var en sån där zigenare.

Ursäkta, men vad är det för fel på mig?!

måndag 26 januari 2009

Frisk!

Mår bra igen.
Eller ja.. Huvudet mår bra, men kroppen är lite sen med att fatta det. Kan ha att göra med gårdagens i det närmaste obefintliga intag av fast föda.
Aptiten är fortfarande inte på topp, håller mig till filmjölk och ProViva. Inte tillsammans dock, tror att det skulle skära sig. Eller? Skulle det? Nu blev jag nyfiken.

Dagen är fullspäckad och bjuder på:
  • Posten - Ska den komma före eller efter 13:00? Spännande värre.
  • Tvätt - Både att hänga och vika, jo minsann, jag har många järn i elden.
  • Intervju med 5-åring inför utvecklingssamtal på dagis. Han ska svara med glad eller ledsen gubbe på 10 frågor rörande hans dagissituation.
Jahopp.. Det var allt. Suck..

"Jamen, hitta på något att göra då! Det är väl knappast upp till andra att göra det åt dig?!"

Nej, det är det inte. Men nu är vi tillbaka på ruta ett igen: Huvudet är uttråkat, men kroppen orkar inte svara upp på huvudets krav.

Update:
Nu har vi gjort intervjun.. Eller ja, delar av den. Han pallade att sitta stilla och svara på 3 frågor, det tog ungefär 7 minuter. Sen började det krypa i kroppen på honom, och han sprang iväg.
Tanken är alltså att den mannen ska in i 6-årsverksamhet till hösten... Hoppas det hinner hända mycket med hans kropp och huvud tills dess.

söndag 25 januari 2009

Sjuk!

Jag jobbar ju, som bekant, på ett boende för dementa. I fredags började det... Årets maginfluensa.

Inom loppet av några timmar hade 5 stycken trillat dit, och fler skulle det bli under dagen.
Utan att gå in på detaljer, så var det en riktig skitdag, och natten till lördag hade jag psykisk magsjuka hela natten. Det var dock inget annat än mina hjärnspöken.
Så lördag morgon var det bara att ta nya tag och fortsätta jobba..

Rutinerna är att vi ska isolera den sjuka till sitt rum, för att undvika att smittan sprider sig mer än nödvändigt, och bara det är ju en utmaning, när människan inte alls kommer ihåg vad som hände för en kvart sen..

Hur som helst så gick det ganska bra, jobbade även lördagskvällen, och tänkte att om jag inte har fått det nu, så kommer jag inte att få det.

Jo hej du... Tidig söndagmorgon var det kört så att säga. Kom dock lindrigt undan, det blev inte så mycket.

Men vilken kärring jag är!! Hela dagen har jag legat och nött på soffan eller sängen och tyckt synd om mig själv. Hela kroppen värker, och aptiten är som bortblåst.
Men... men... Kaffet då? Nej, inte ens kaffet, idag är jag riktigt tragisk.

Nä, har inte tid med det här, ska kolla om jag inte börjar få liggsår...

fredag 23 januari 2009

Dessa alla ord!!!

Alltmedan nya presidenter tillträder, barn svälter, folk krigar och slåss, nya lagar stiftas så hakar jag upp mig på ord... Igen!

Den här gången är det koffein, amfetamin, heroin, kokain, ja helt enkelt ord med ändelsen "-in". Vad står det för? Står det för något alls?
Tänker på tex olika former av alkoholer, som slutar med "-ol", etanol, alsol, och så vidare. Eller socker; sackaros, fruktos, glukos, fruktos, där ändelsen beskriver vad det är som menas.

Finns det en sån gemensam nämnare för dessa -in-ord eller har jag för mycket fritid igen?...

torsdag 22 januari 2009

Inget vatten....

Igår ringde det på dörren, och utanför stod en liten rund farbror med en lapp i handen. På den stod att läsa:

VARMVATTNET KOMMER ATT VARA AVSTÄNGT TORSDAGEN DEN 22 JANUARI MELLAN 8:00 - 16:00

Jag skrattade inombords och tänkte att det behöver ni ju inte annonsera om, det jävla varmvattnet, om det alls finns, är ju oftast bara fesljummet. Men låt gå då, ni kanske kommer att fixa till det så det blir bättre.

Idag, torsdag, kan jag konstatera att varmvattnet är avstängt, så som planerat. Även kallvattnet. Det finns inget jävla vatten alls! Till klockan 16?!
Men... men... Mitt kaffe då??!!

onsdag 21 januari 2009

Las-listor och sånt...

Jag vet inte om det är resultatet av en rad tillfälligheter, ren ironi, eller noga uträknat, så jag gör mitt bästa för att inte fundera så ingående på det, och utgår därför från fakta:

Jag går på ett vikariat som kommer att sträcka sig fram till hösten, och har gjort det sedan i maj. (Innan det kom jag från andra vikariat som sträckt sig från juni året innan.)
Den 14:e februari kommer mitt vikariat lämnas i områdeschefens händer, då hon har anställda inom kommunen som är övertaliga. (Det har till och från varit övertalighet innan också, men inget jag har behövt stå tillbaka för).

Jag vet alltså inte om hon redan har en tilltänkt till min plats, eller om jag kommer få gå kvar tills det kommer någon, men beskedet just nu är att det då är bye bye månadslön, och tillbaka till att jaga timmar igen.

Nu kommer själva poängen:
Normalt sett, speciellt dagar och tider som dessa, når man fast anställning inom kommunen genom LAS-listan. (Lagen om Anställningsskydd)
721 dagar ska man ha skrapat ihop (på vilken tid?), sedan är kommunen skyldig att anställa dig. Vid månadslön får du tillgodoräkna alla dagar i månaden, vid timlön endast de dagar du arbetar.

Jag har den 14/2, när vikariatet upphör, avverkat 697 dagar, och har således 24 dagar kvar till fast anställning. 24 dagar. Inte ens en månad.

Tillfällighet, ironi eller uträknat, jag vet inte. Jag väljer dock att tro på min chef när hon säger att hon har gjort sitt bästa för att hålla mig kvar så länge som möjligt.

Men finns det NÅGON annan arbetsgivare som tillämpar den här metoden?

söndag 18 januari 2009

En dag på sjön


Är det nån mer som ser hunden i isen? En Golden Retriever tror jag bestämt.







lördag 17 januari 2009

Skön dag

Idag har vi haft en sån där Lyckliga-familjen-lördag, och varit... ptja.. Familjära.
Vi gick ut hårt och körde söderut i 55 minuter. (Det är norrlandsräkning. de mäter i tid, inte i mil.) Hamnade då på IKEA i Linköping. Målmedvetet kryssade vi mellan Klippan-soffor och Billy-hyllor fram till barnavdelningen. Dagens inköp var hyllor och backar till barnen, för hur fan kan man begära att de ska hålla ordning på sitt överflöd av grejer, när det inte finns någonstans att lägga allt?
Nu är det slut på det, jag har tillochmed tagit bort deras tankeförmåga helt, genom att sätta bilder på backarna. (Lego, tågbana, klossar...)
När jag väl anstränger mig så blir jag överpedagogisk, varför vara lagom?...

Dagen fortsatte i sann SkogsMulle-anda med skridsoåkning på sjön. Barnen var inte helt överväldigade, men de gör framsteg (och har en grym fall- och ta-sig-upp-igen-teknik!)





Imorgon tar vi en repris på det och tar med varm choklad och korv att grilla.

onsdag 14 januari 2009

Slutvikarierat

Mitt vikariat tar slut i mitten av februari, till förmån för de fast anställda i kommunen som är övertaliga. Alltså: Det finns för mycket folk som är fast anställda, mot vad det finns tjänster för dessa människor. Men de måste ju ändå ha någonstans att vara, eftersom de är just fast anställda. Det är vid de tillfällena såna som jag (långtidsvikarierande folk) får maka på sig, så det blir rätt i ordningen.

Jag reagerade förvånansvärt lugnt på beskedet, tänkte att det löser sig alltid, ingen idé att måla fan på väggen, och alla andra klyschor man kan tänka sig.

Sen, efteråt, i bilen på vägen hem, slog det mig:
Jag har ju sparat ihop 25 semesterdagar!!
Det här skulle ju vara den första sommaren i mitt 28-åriga liv som JAG skulle ha semster, och andra få jobba!!
Åt helvete med den tanken, bara att ta ut semesterersättningen och börja om från början igen... När ska jag få bli vuxen?

Den tanken gödde ytterligare en tanke, av den mer skrämmande sorten:
Är det en sån jag vill bli? En sån där vanlig människa, med vanlig semester 4 veckor i juli, varken mer eller mindre?
En vanlig människa som sitter vid sin dator eller i sitt hörn i soffan och har åsikter om vad som händer i världen, men aldrig ens varit i Bromölla?

Nu menar jag inte att det på något sätt skulle vara dåligt att leva ett sånt liv, för uppenbarligen gör ju merparten av oss det. Jag bara undrar, och måste komma underfund med om det är vad JAG vill.

tisdag 13 januari 2009

Torka

Jag är tacksam för de gånger jag finns i åtanke när det gäller att nominera, utmana och skicka vidare diverse bloggrelaterade saker till varandra.

Jag har flera gånger tänkt anta era utmaningar, men det är något som tar emot.. Det är helt enkelt inte jag, det vore att ljuga för mig själv.
Kan inte säga att jag har funnit min nisch ännu, om jag någonsin kommer att göra det, men jag vet vad jag inte vill. Trots det är jag som sagt tacksam att ni tänker på mig, för även om jag använder bloggen som ventil för mig själv i första hand, så är det ju alltid trevligt att andra ser en.

I övrigt händer det inte ett skit just nu.

Jo, visst, det händer massor där ute; Gaza är en hel roman för sig, Volvo varslar ännu fler och gasens varande eller icke varande oroar. Men det finns så många andra som skildrar det så mycket bättre, och jag överlåter det till dem.

Det mest spännande som hänt i mitt liv idag, är att katten har fått p-piller.. Ni ser, det här går ju inte... Återkommer.

söndag 11 januari 2009

Lycklig?

Jag har en vän. Vi kan kalla honom Matz, mest för att han heter så.
Medan andra frågar "Hur är det?" eller "Läget?", utan att egentligen förvänta sig ett svar, så gör Matz samma sak, men lägger till frasen "Är du lycklig?"
Matz är bra, han får mig att tvingas tänka.

"Är du lycklig?"....

Jag gillar frasen, samtidigt som jag hatar den. Om jag svarar Ja, så borde det ju innebära att mitt liv är fullbordat, att det inte finns mer att sträva efter eller tillägga, eller hur? För den som är lycklig är ju nöjd, eller? Och om man är nöjd, ja då är det ju bara att flyta på i tillvaron utan att vilja mer eller annat.

Och om jag svarar Nej, då är det ju rimligtvis något som saknas eller finns för mycket av. Detta "något" kan bara jag lokalisera och identifiera, för att sedan förrsöka förändra, vilket skapar press på mig själv. Det är skitjobbigt, jag hatar press. Varför? För att det kräver att hittar lösningar, att jag tänker. Och det är bra. Men jag tycker inte om det.

För några år sedan var den frågan bara frustrerande, just för att jag egentligen visste att jag inte var genuint lycklig, men inte ville erkänna det för mig själv.
Anledningarna var många, men i grunden var jag fast i ett dåligt förhållande (Jag ansåg mig vara fast, för då kunde inga krav och förväntningar läggas på mig. Total förnekelse.) och försökte därför fokusera på någon slags materiell lycka, vilket också misslyckades totalt.

Skulle han ställa frågan idag så skulle svaret bli Ja.
Men vad är det som gör mig lycklig då?
För mig ligger lyckan på flera plan. På det stora;
Jag har sambo, barnen och jobbet. Trygghet helt enkelt. Svensson-liv.

Bryter jag ner lyckan i det lilla, kan det vara

Doften av nyklippt gräs
Att borra in näsan i Hans nacke och känna Hans lukt
En slapp kväll i soffan med en bok
Att vara tillsammans med nära och kära
Att vara ensam
En skogspromenad.

Men jag tror, att om jag inte är lycklig i stort, så är det svårare att uppleva och uppskatta lyckan i smått.

Så... Jag är alltså nöjd nu? Alla mål är uppnådda, inget mer att sträva efter?
Nej, inte just nu, men säkert sedan. Om en månad. Eller ett år.

Men måste man vara nöjd för att vara lycklig då?

torsdag 8 januari 2009

Feber

Så har även den lilla studsbollen trillat dit i feberträsket.
Vid halv två vaknade jag av att han låg och grät i sin säng (varför blir barn så gott som alltid sjuka halv två på natten, för övrigt?)
Jag frågade varför han var ledsen, och han svarade att det var för att lejonen attackerade honom. Tog tempen, och mycket riktigt; kvicksilvret sköt i höjden.
Kunde inte låta bli att fundera: Var lejonen en symbolik för feber/sjukdom, eller bara en vanlig mardröm?
Kan tro att han i vanliga fall är hjälten i sina drömmar, som besegrar monster och rovdjur på löpande band, men nu inte hade ork och kraft att göra det?

Han har varit hemma idag, med en temp runt 39-39.5c. Själv är jag så gott som död då, men han har varit relativt opåverkad... Jösses.

onsdag 7 januari 2009

Nu vet jag!

Svaret var närmare än jag trodde, det visade sig att någon mossig lärare på KomVux hade försökt banka in det där i mitt huvud en gång för länge sen.

Så här är det:
Infektion:
Massa skadliga mikroorganismer får fäste i vävnad, och börjar föröka sig där. (Det är inte bra, men det hörs ju på namnet. De är skadliga.)
Även såna som är normala på ett ställe på kroppen kan sätta sig på ett annat, och det är inte bra. Tex kolibakterier från ändtarmen kan skapa urinvägsinfektion, om de hamnar där.

SEN, alltså EFTER att en infektion har uppstått, så skickar kroppen ut attackerare mot det som inte ska vara där. Det är DÅ det blir en inflammationsreaktion med svullnad, rodnad, värme och smärta som följd.
Blodtillströmningen ökar, och de vita blodcellerna kommer till undsättning, blablabla.....

SåDÄRja. Nu känns det bättre.

Hakat upp mig igen..

Det är som med det där ordet, med tiden, ni vet.. Vad det kallas när klockan är 22:22 eller 11:11 för all del.

Idag har jag hakat upp mig på skillnaden mellan inflammation och infektion. Vilket är vad? Vad innebär det? Varför heter det olika?
Jag går ju för bövelen runt och kallar mig för undersköterska, då ska man ha koll på såna saker! Så mycket onödigt trams jag stoppar in i min hjärna för övrigt, även om jag visste vad skillnaden var, så skulle jag antagligen inte ha användning av det. Eller?.. Gaaaah!

tisdag 6 januari 2009

Min studsboll

Dagen fortsatte i samma anda som den börjat; 3 hostiga, snoriga och febriga familjemedlemmar och en studsboll.
En stund gick det att sysselsätta honom med tågbana, lego, ritblock och ett pussel, men snart insåg jag, att om jag inte gör något mer drastiskt med honom, så kommer någon annan att göra det. Risken är då att det blir i form av en rak höger.

Han kan liksom inte behärska sin kropp, det är som att varje kroppsdel lever sitt eget liv. Fötterna springer iväg, händerna måste pilla med något, armarna flaxar och far helt okontrollerat. I det läget funkar det inte att säga till honom, be honom sluta eller göra något annat. Det enda är att helt enkelt leda honom in på något annat, handgripligen.

Så, efter maten klädde vi på oss vintemunderingen. Även om det idag är 15c varmare än igår, så är det fortfarande på minusskalan.
Hand i hand gick vi mot skolan, och de öppna fält som finns där för lösa hundar och andra kreatur, och likt en kalv på grönbete pulsade, hoppade och sprang han genom snön.
Med ficklampan i högsta hugg letade vi djurspår, och även mammaspår... Lyckan var total när han, genom att följa spåren, fann mig bakom en sten.

Ibland är det så enkelt....

Sjuka

Min familj är sjuk idag..
Jonte tog med sig en hostig förkylning hem från sin mamma redan i lördags, och har hållt ett hårt tag i den sedan dess.
Igår var det Peters tur. Varm som en kamin var han när vi la oss igår kväll. Mysigt, sa jag, som vägrar tro annat än att världen kretsar runt mig och mina frusna kroppsdelar.
Efter en stund var det inte så mysigt längre, bara svettigt, klibbigt och varmt, så jag puttade varsamt bort honom. (Hade ju ingen användning av karln längre..)

Vid fyra vaknade jag av att Tove stod bredvid sängen och petade mig på axeln;
- Mamma!! Jag mår illa!!
Det är konstigt (eller inte) hur den meningen kan få den allra tröttaste människa klarvaken på en sekund.
Det blev dock inget med det, så hon gick och la sig igen, med en kroppstemperatur långt över 37c.

När jag en timme senare gick upp för att åka till jobbet, möttes jag av Albin som hade kurat upp i fåtöljen, med den piggaste blick man kan tänka sig:
- Hej mamma! Är det morgon nu?!
- Mm.. Jo, tekniskt sett så är det väl så..

Sedan jag åkte till jobbet har alltså familjen bestått av tre febriga, trötta och snoriga barn och pappa, och en superpigg klarvaken studsboll....
Men det hade gått bra ändå, rapporterade den trötta sambon innan han stupade i säng vid skiftbytet när jag kom hem.

måndag 5 januari 2009

Saker jag skulle kunna skärpa mig med...

Jag vet inte hur mycket min omgivning störs av det, men jag har kommit på massa saker som jag skulle störa mig på, om det var jag som levde med mig.. Eller alltså.. vad invecklat det DÄR blev.

  • Hårsnoddar - överallt ligger dom, högt som lågt över hela lägenheten.
  • Kaffe -Jag dricker aldrig eller sällan ur kaffet, även om jag ska ta mera. Varför vet jag inte, jag försöker verkligen, men det är svårt. Det är alltid någon centimeter kvar i muggen. (Som jag alltså sedan häller ut om jag ämnar att ta mer kaffe. Helt stört.)
  • Bröd - Samma syndrom som kaffet: Jag lämnar alltid sista biten, ungefär en tugga, oavsett om jag tar en macka till efteråt. Samma med sån där fräänch hot dog, sista biten är som omöjlig att få i mig.
  • Sitta som folk - Jag kan verkligen inte sitta normalt, rak i ryggen med fötterna på golvet. Var och hur jag än sitter, så far benen upp på ett eller annat sätt. För att det är bekvämt helt enkelt.
  • Komma för tidigt - Att vara i tid är ju i grunden en bra egenskap. Men jag är alltid för tidig. Så till den milda grad att när jag är 10 minuter innan avtalad tid, känns det som att jag är sen.

Vartefter jag gör min lista, inser jag att det är ju allt det där som gör att det är jag som är jag, så det vore nog bra dumt att ändra på det. Jag menar, det är ju främst jag som ska leva med mig, min omgivning har ju möjligheten att välja.

Kallt


Köksfönstret, lika isigt på insidan som utsidan...


Dagar som dessa är jag glad att värme ingår i hyran..
Dra åt helvete vad kallt det har varit ett par dagar! Men det är bra, det är just vad jag har efterlyst; Lite kontrast mellan årstiderna, "sådär som det var förr, när jag var barn"... Men hyresvärden kanske skulle ta sig en funderare på om det inte är dax att göra något åt våra fönster, jag tror inte att de är helt som de ska när det ser ut sådär.. Eller så är jag bara känslig.

söndag 4 januari 2009

Dödshjälp

Debatten om dödshjälp har blossat upp igen. Bra det, tycker jag, som är för rätten till att själv bestämma över sitt eget liv.

Vi är så fokuserade på att rädda liv, hålla vid liv, förlänga liv, att vi glömmer bort, eller negligerar att det faktiskt finns de som inte vill annat än att få avsluta det.

Det behöver inte vara till följd av sjukdom; Varför är det betraktat som skamligt, eller tabu, att känna att man helt enkelt levt färdigt, att man inte har något mer att bidra med till denna värld?
Att man vill kunna välja att lämna in, innan krämporna kommer, att få känna att man efter att ha levt ett värdigt liv, också får välja att dö en värdig död?

Självklart bör varje önskan följas upp av sakkunniga, för en försäkran om att det inte finns några tvivel om beslutet.

Idag har vi i Sverige passiv dödshjälp, något jag tycker är värre än den aktiva. Det innebär att all medicinering är frivillig, så om en patient/vårdtagare/boende nekar att ta mediciner så kan vi inte tvinga denne.

Ett fall av detta skulle kunna se ut så här:

X behöver hjälp i all sin vardagliga livsföring pga förlamning. Kroppen är slut, men huvudet är det inga fel på, tvärtom.
X bestämmer sig för att nu är det bra. Jag vill inte vara med längre, varpå denne ber personalen att inte längre ge några mediciner, inte heller mat. Enbart den grundläggande omvårdnaden, i sängen.

Personalen rådgör med sjuksköterskan, som bekräftar att det är den boendes rätt att bestämma, vi kan inte tvinga till något.
Under 1-2 veckor svälter således X sig själv och tynar sakta bort innan denne slutligen somnar in.

Det är alltså helt okej, men att få ge en spruta eller annat medel för att skynda på processen och fylla en stilla önskan om att få dö, det är inte acceptabelt.

lördag 3 januari 2009

Barnen och katten

Lyssnar på våra tre barn som har en udda konversation som börjar med att Albin vill dela med sig av sitt godis till katten.

- Sluta mata katten med godis!
- Ja, hon kan faktiskt bli sjuk av det!
- Och dö!! Vill du att katten ska dö eller?
- Ja...
- Men fattar du inte, då kommer ju alla råttorna fram. Katten äter faktiskt råttorna.
- Och råttorna äter ost! Då kan du inte få någon ostsmörgås, vill du ha det så?
- Och ingen ostrulle får du!
- Men då går jag bara till affären och köper ny ost...
- Meh, då kommer ju råttorna och tar den osten också!

Summa summarum: Vi har katt för att för att få ost på mackan.

Vinterdag, fast med snö

Hela dagen har spenderats i sann vinteranda, med ett snöfall utan dess like (i sydsvenska mått mätt) på morgonen. Det tog vi tillvara på, och begav oss ut med overaller, mössor och vantar från topp till tå.
Pulkaåkningar och snögubbebyggande avlöste varandra innan det var dax att inta lunch.

Efter lunchen rotade vi fram skridskorna och gick till den nyspolade rinken vid skolan. Jag kände mig som allt annat än en isprinsessa, men hade förvånansvärd god koll på alla delar av kroppen. (Har ju inte stått på ett par skridskor sedan sist jag blev tvingad på någon friluftsdag för säkert 10 år sedan.)

Tove var vid gott mod och höll stenhårt i sargen en bra stund innan hon vågade släppa och börja träna på fallteknik...


Albin däremot, gav upp efter att ha ramlat två gånger. Då kröp han upp till en bänk och satte sig och tjurade medan han kollade på oss andra.



Efter mycket lirkande kom han dock ner igen, och jag lovade att hålla i honom. Det gjorde jag, och medan vi susade (Det är egentligen helt fel ord i sammanhanget, men jag tycker det låter fint) fram så sa han plötsligt:
- Mamma, vi är som Stjärnor på is!!

undrar.

Om jag har ett barn, som inte är mitt, men som spenderar den största delen av sin vakna tid hos mig, förväntas jag då uppfostra det barnet?
En normal dag kan, för detta barn, se ut så här:

Vaknar hemma, går till frita/skolan.
Spenderar dagen i skolan, eventuellt en stund på frita.
Kommer hit, är här tills det ska hem och äta
Äter hemma, kommer tillbaka hit, kollar Bolibompa, går hem för att sova.

Det krävs ju knappast några avancerade diagram för att räkna ut hur mycket tid hon spenderar hemma, kontra tiden hon spenderar här och i skolan.

Jag har inte tidigare tänkt på det, men nu funderar jag på hur mycket ansvar som förväntas av mig i hennes uppfostran eller vad man väljer att kalla det. Det gör mig inte speciellt mycket, tvärtom är jag glad att de är här, så att det inte är min dotter som bara kommer hem och vänder vid måltiderna.

Kanske ska ha kvartsamtal med föräldrarna för att komma fram till en bra lösning?...

Besynnerligt det där.