tisdag 6 januari 2009

Min studsboll

Dagen fortsatte i samma anda som den börjat; 3 hostiga, snoriga och febriga familjemedlemmar och en studsboll.
En stund gick det att sysselsätta honom med tågbana, lego, ritblock och ett pussel, men snart insåg jag, att om jag inte gör något mer drastiskt med honom, så kommer någon annan att göra det. Risken är då att det blir i form av en rak höger.

Han kan liksom inte behärska sin kropp, det är som att varje kroppsdel lever sitt eget liv. Fötterna springer iväg, händerna måste pilla med något, armarna flaxar och far helt okontrollerat. I det läget funkar det inte att säga till honom, be honom sluta eller göra något annat. Det enda är att helt enkelt leda honom in på något annat, handgripligen.

Så, efter maten klädde vi på oss vintemunderingen. Även om det idag är 15c varmare än igår, så är det fortfarande på minusskalan.
Hand i hand gick vi mot skolan, och de öppna fält som finns där för lösa hundar och andra kreatur, och likt en kalv på grönbete pulsade, hoppade och sprang han genom snön.
Med ficklampan i högsta hugg letade vi djurspår, och även mammaspår... Lyckan var total när han, genom att följa spåren, fann mig bakom en sten.

Ibland är det så enkelt....

2 kommentarer:

Helen sa...

Hejsan. Måste bara få säga att jag älskar att läsa din blogg. Du skriver så himla roligt och klokt. Hoppas familjen kryar på sig . Och du... håller med dig. Du skulle inte vara du om du inte hade alla dessa fåter för dig. Så va som du är för då gillar vi dig bäst. Kram

Karin sa...

Tack Helen, det värmer!