torsdag 31 december 2009

2009; någon slags summering

Nyårsafton. Ett år har gått, ett nytt står för dörren.
Tid för reflektion och eftertanke.
2009 har i stort varit ett fantastiskt år. Om 2008 var förvirrat, jobbigt och ganska ensamt, så har 2009 varit resultatet av hur jag tacklade 2008.

Norrlänningen hade just kommit in i mitt liv, och det för att stanna. Aldrig har jag känt mig så villkorslöst älskad som under detta år, och aldrig har jag älskat någon så villkorslöst. Inte heller har vardagen känts så bra som nu, för vi lever den tillsammans. På riktigt tillsammans. Vi hjälps åt. Inte för att "jag lagade maten, nu får du ta disken" eller "Jag har jobbat hela dagen, nu får du tömma tvättkorgen", utan av ren och skär omtanke och kärlek för varandra, och det är SÅ FINT! Och allt går så lätt och smidigt, och vi pratar med varann, och det gör att problemen inte hinner bli så stora att de inte går att hantera, och det är något så sjukt häftigt skönt att det kan vara så!

I mars fick jag min första riktiga fasta anställning, och med den min första betalda semester. För första gången i mitt liv var jag ledig utan att behöva känna press att jaga timmar och ören, en enormt skön känsla!

2010 hoppas jag kommer att fortsätta i samma anda, och den enda punkten på min want-to-do-list jag kan komma på är, förutom att gå upp i tid på jobbet, att ta någon form av fotoutbildning eller -kurs eller vad det kan finnas.

Sista dagen på detta år spenderas på jobbet. Men först ut i skogen med barn och pulkor, för den mulna himmeln skvallrar om att det inte är så satans snorkallt idag. Bäst att passa på.



GOTT NYTT ÅR
,
så ses vi på andra sidan.





onsdag 23 december 2009

Dan före dan.

Gårdagen:

Åkte till Lekhuset och turbohandlade de sista julklapparna. Var klar (och nöjd!) på under 45 minuter, kanske mest för att jag inte tycker om folk i flock, speciellt inte i köer i juletid. Vidare till jobbet och turbojobbade mig igenom kvällen, sen hem och turboslåin paketen, turboduscha för att sedan kunna turbosova en sväng innan det var dax att åka till jobbet igen, vilket leder oss in på idag:

Turbojobbade mig igenom förmiddagen, plockade upp Tove hos kompis i Åby på hemvägen, sen försöka hinna hem innan Jonatan kom hem från frita så att han inte skulle komma hem till ett tomt hus och hinna tänka att familjen blivit kidnappad av rymdvarelser eller något annat rimligt.
Det var dock inte så mycket turbo över den färden EFTERSOM VI INTE NÖTER PÅ PLOGBLADEN I ONÖDAN I DE HÄR TRAKTERNA.

Väl hemma sög jag tag i allt det där som inte ligger där det ska (varför har allting en plats, när det ändå aldrig ligger på sin plats?), drog ett turbovarv med dammsugaren för att få hemmet att åtminstone ge skenet av att vara ett respektabelt hem. När jag var klar med det så kom det oundvikliga. Det där som jag hade tänkt dra ut på, kanske till och med slippa, bara Peter kom hem...

"Mamma, när ska vi klä granen??!!"

Granjäveln är fin i år. Tät och fin. Riktigt tät. Och grov. Och tung.
För att ens kunna börja klä den, insåg jag att jag måste skapa en plats åt den, där den ska stå. Där, i hörnet, där datorn står nu, det där hörnet som allt damm samlas i, DÄR ska den stå. Bort med dator och damm, fram med granmattan eller vad det heter, och försöka baxa över det täta tunga eländet på den.
Det gick ju sådär skulle man kunna säga. Granhelvetet attackerade mig. Barnen jublade, ivriga över årets underhållning.
Jag skulle liksom bara tippa den en liten bråkdel av en smula för att baxa över den till mattan, och så FÖLL den bara. Hur jag än vred de där vreden eller skruvarna eller vad det är, så hotade den med att välta.

Vad jag gjorde?
Tryckte upp den i ett hörn, för att få stöd av väggarna, så att den därmed ser stabil ut...

I övrigt tror jag att det blir en mycket stillsam och fridfull jul.

lördag 12 december 2009

Att andas.

En hobby jag har, är att utforska små skogsvägar. Alltså såna där små vägar som ligger vid sidan av andra små landsvägar. Det får inte finnas postlådor vid vägkanten där de tar slut, för då kan man ge sig på att det snart dyker upp ett hus, och så sitter man där med besvikelsen upp till öronen. Nej, helt anonyma ska de vara, sådär så man undrar om någon ens åkt på dem de senaste åren.
Häromdagen gjorde jag det igen, kanske lite för att det kändes knasigt i bröstet, sådär som ett tryck, kanske som ångest, fast det vet jag inget om, för jag har liksom aldrig haft någon ångest vad jag vet. Inte sådär på riktigt iallafall, bara på hobbynivå.

Men iallafall, det kunde ju inte bli sämre av att komma ut i skogen en sväng, tänkte jag och siktade på en väg jag har spanat in några dagar nu. Det gick bara att åka en liten bit på den, då den snart övergick i traktorspår, som sedan övergick i en stig, som senare kom att bli en körbar grusväg igen. Tät skog ersattes av kalhygge som övergick i skog som slutade vid den vackraste vy jag skådat på länge:

Sjön. Stillheten. Dimman som sakta började lätta. Tystnaden. Det. var. så. jävla. vackert! Med ens hade jag glömt att det gjorde lite ont i bröstet, för helt plötsligt kunde jag andas igen, och jag ville aldrig därifrån!






























fredag 4 december 2009

Hästarna och grisarna

Jag vet, jag är så himla efter, men jag hade tänkt att släppa det här och inte göra en grej av det. Men jag kan inte, det vill inte lossna! Och det är bra, fast inte.

Vad?

Jo, det har ju varit debatt omkring de här travhästarna som har fått utstå en inte så mild behandling för att springa bättre och fortare och sånt, där han som höll i trådarna blev ställd, eller vad det heter, inför rätta.
Jag kollade på något debattprogram eller kanske Aktuellt, men det spelar ingen roll vad det var. Där pratade de naturligtvis om vad som hade hänt.
Det här hade hänt:

Man hade genom att ge hästarna elchocker fått dem att prestera bättre, och det är ju djurplågeriiii!!!! Absolut, håller fullständigt med.
De hade använt såna där grisfösare för att göra det, det är ju hemskt!!!

Vänta lite nu.

Att ge hästar elchocker är djurplågeri, men att göra detsamma mot grisar är helt okej? Det är så okej att till och med redskapet har ett namn för ändamålet: "Grisfösare". För grisar är ju inte lika mycket värda som hästar, de räknas ju knappt till "djur"? Eller?

Människan äcklar mig ibland.

Julkompromiss

Vi har ju inte riktigt kommit överens, julen och jag, av den enkla, men ändå så komplicerade anledningen att jag inte tror ett skvatt på vad alltihopa står för. Ändå finner jag mig själv stå i fönstren, hängandes upp en massa stjärnor som ska symbolisera vägvisare för tre gubbar som påstås ha irrat runt i öknen för dryga 2000 år sedan, jag tänder ljus för att räkna ner till födseln av en kille som jag inte ens tror har funnits, och det är ett sånt hyckleri att göra så, men ändå gör jag det!

Ungefär här inser jag att jag har ett val:
Gör det eller låt bli. Simpelt men ändå inte lätt.
För att det är tradition.
För att så gott som alla andra gör det.
Om de är lyckliga eller inte får stå för dem, men de gör det. Och om man inte hänger med på julfirartåget så står man väldigt ensam, det kan inte hjälpas, för det sitter så djupt rotat.

Efter att ha pratat med kloka människor omkring mig så har jag kommit fram till att så här kan jag inte ha det varje år: Det kommer till slut att bli som att köra i 120km/h mot en bergvägg. Utan bälte.
Därför har vi bestämt oss för att kompromissa, julen och jag. Jag får ha allt det där mysiga pysslandet, jag får låta åtskilliga satser knäck och kola bränna vid, jag får ha röda julgranskulor hänga i fönstren. Lite annat som lyser och skapar stämning och annat mysigt får jag också ha.
Men där räcker det.
Ingen krubba.
Ingen Jesus.
Och definitivt ingen jävla tomte som levererar julklappar. Icke!

Jag tror att vi därmed är ganska nöjda, julen och jag.

söndag 29 november 2009

Juligen

Granne 1 sätter upp en ljusslinga på trappräcket.
Granne 2 gör detsamma, lägger dessutom ett ljusnät över den där fula busken bredvid äppelträdet, den busken de skulle ha tagit bort i somras, men inte hann för att sommaren är ju så kort.
Granne 3 hänger upp blinkande ljusslingor i varenda träd och buske som finns på tomten så till den milda grad att granne 1 måste öka dosen epilepsimedicin fram till trettonhelgen.

Någonstans mitt i detta kommer en 6-åring och undrar om vi inte kan ha en julkrubba, nu när julen närmar sig.
Nej, jag vill inte ha någon julkrubba, för jag tror inte på någon gud, Jesus, Maria eller åsna heller för den delen. Samtidigt tänder jag det första i raden av adventsljus och hänger upp en julstjärna och känner mig därmed som den största hycklaren genom tiderna.
Tänk om jag bara kunde tro på allt det där, så lätt det skulle vara då. Inget ifrågasättande, ingen dubbelmoral.
Jesus i ena hörnet, tomten i det andra, inga konstigheter. Hur enkelt som helst.

Kolakoket

Redan efter frukosten i morse påminde barnen mig om att vi skulle koka kola idag, för jag hade "faktiskt LOVAT det!" Och har man "faktiskt LOVAT" något, så är det bara att ta sig i kragen och sätta igång, så är det.
Jag hyser en enorm hatkärlek till julen, och det här med att pyssla och baka tillsammans hamnar på plussidan, så vi kavlade upp alla våra ärmar och satte igång. Ingredienser mättes upp och hälldes ner i kastrullen, omslagspapper klipptes på löpande band.

"Koka kraftigt" läste jag, och lät det koka så kraftigt som det var möjligt medan jag satte mig vid datorn "för att bara..." När jag var klar med "för att bara.." hade det hänt grejer. Alldeles för mycket grejer. När vi hällde upp smeten såg vi att kastrullbottnen var kolsvart. Ganska tjockt var det kolsvarta. När allt sedan hade svalnat kunde vi konstatera att det hade lika gärna kunnat vara materialet till tunga skjutvapen, så hårt var det.
Albin gick omkring och sög på en bit i en kvart innan han gav upp. Det måste ha varit som att suga på en sten ungefär. (Fast jag hoppas ju att han ger upp fortare om det skulle vara så att han får för sig att suga på en riktig sten.)

Men nu var det ju så att jag "faktiskt LOVAT", och det här var ju inte i närheten av vad som kan kallas kola. Fram med allting igen, en ny kastrull den här gången, eftersom den andra hade fått sätta livet till.
Naturligtvis fegade jag alldeles för mycket den här gången, och smeten ville liksom aldrig stelna. SKIT sa jag. HURRA sa barnen och gick lös på sörjan med varsin sked.

Vid det här laget började jag bli irriterad -Jag menar hur svårt kan det vara att få ihop tre sketna ingredienser till lagom konsistens?!
Tredje gången gick det dock som det var tänkt redan för närmare tre timmar sedan, det blev kola!
Och det här är en av anledningarna till att vi ser till att ha en heldag på oss för att göra något som beräknas ta en halvtimme.

torsdag 12 november 2009

Vi köpte en pepparkaksdeg......








I år blir det älgar, hajar, hästar och fladdermöss.






Det är nog ingen som ser mig...



Mycket glasyr ska det vara.





"En Alienälg!"




tisdag 10 november 2009

Det kom ett paket....

För ett tag sedan beställde jag kläder till mina snart byx- och strumplösa barn. Det var som att de passade på att växa ungefär en decimeter över en natt, varpå ALLA byxor plötsligt slutade långt innan fotknölarna. Vad som händer med strumporna är fortfarande lite oklart; en del går ett okänt öde till mötes i tvättmaskinen, andra verkar leva ett eget liv och bara försvinner. Men aldrig, aldrig ett helt par åt gången, nej, bara en strumpa.

Naturligtvis skulle inte paketet levereras komplett, utan en del saker låter sig dröjas. Då är det ju smidigt att ha en sån där sms-aviseringsfunktion; ett pip i mobilen, så vet man att det är dax.
Tillexempel igår: Det pep till, jag kollade, läste igenom löpnummer och pinkoder och raderade sedan meddelandet.
Med tom blick stirrade jag sedan på mobilen och undrade vad fan det var jag just gjorde?

Radera?
Ja.
Är du säker på att du vill radera?
Ja.

Jag menar, det är ju inget man "råkar" göra, det borde ju ha krävts en liiten tanke någonstans i handlingen, men icke.

På kvällen ringde jag kundtjänst, presenterade mig som DumDum och förklarade läget. Damen i andra änden sa att det räcker med löpnummer. Sedan sa hon min adress och frågade om den stämde? Jo, det gjorde den allt, men hur visste hon? Jag hade inte lämnat några personuppgifter, kundnummer eller whatsoever. Googlade hon DumDum medan vi pratade och fick upp mig i detalj? Är jag märkt för livet nu?

Hursomhelst, jag begav mig till byns utlämningsställe, kiosken, med löpnumret tydligt skrivet på en lapp, säker på att snart ha paketet i handen.

-Legitimation?
-Ja, jo, just det. Leg.
Gräver i ficka ett: Tomt.
Ficka två: Tändare.
Ficka tre: Nycklar.
Ficka fyra: Det finns ingen ficka fyra.
Alla är genomgågna. Ingen plånbok, inget leg.
-Eh, det verkar som att den ligger hemma, jag kommer tillbaka senare, ljög jag.
Fan heller, nu kan det ligga där.
Att det ska vara så svårt att få ut ett par brallor?!

lördag 31 oktober 2009

Döden på besök

Döden, eller ja, Liemannen, kom förbi förut. Med sig hade han, passande nog, ett vandrande skelett. Väl inrepeterat drog de den vanliga ramsan "Bus eller godis", och just som jag tänkte säga "Bus" bara för att kolla om de hade några ruttna ägg i bakfickan, så ringde Liemannens mamma och sa att han var sen hem till middagen. Molokna, och utan vare sig bus eller godis, lommade de hem, och jag undrar fortfarande om de verkligen hade någon backup, någon arsenal av bus, omutifallatt de kom till en sån som jag.

Tidigare under dagen åkte Dumfan till Systembolaget för att inhandla rödvin att imundiga under eftermiddagens besök av bästa vännen och hennes två huliganer. Pizzabakning stod på schemat, barnen skulle få välja själva vad de skulle ha på sina pizzor, och på det viset skulle alla bli nöjda och belåtna. Allt detta medan mammorna sippade på varsitt glas vin och hade en allmänt trevlig stund tillsammans.
Om Dumfan ägnade lite mer av sin tid att titta i sin kalender (ja, hon har faktiskt en) så skulle hon veta att Alla helgons dag är en röd dag, och på röda dagar får vi ju inte köpa starka dryckesvaror i det här landet.
Så jävla dumt.

måndag 19 oktober 2009

En helt vanlig eftermiddag.....

En av fördelarna med att båda i ett förhållande jobbar med människor, och de tider det innbär, är att få vara lediga tillsammans mitt i veckorna, eller delar av dagar. För barnen är det en stor fördel att oftast inte behöva vara på frita mer än någon dag i veckan, eftersom vi ofta "går om" varandra, jobbar korta dagar, eller har en mormor som ställer upp om båda jobbar kväll.

En del dagar är det dock bara en stor nackdel att vi har det på det sättet. Idag är "en del dagar". Peter jobbar kväll, jag är hemma med barnen.

Tove och Jonatan kom hem från skolan, båda glada i hågen. Tove informerade att hon minsann skulle räkna matte, och slog sig ner vid sitt skrivbord med matteboken i högsta hugg. Jag blev minst sagt förvånad, då matten är något som orskar kraftiga diskussioner och meningsskiljaktigheter varje gång det kommer på tal. Förvånad, men glad och lättad, bör tilläggas.

På golvet i rummet bredvid satte sig Jonatan med två böcker han hade lånat på biblioteket tidigare under dagen: En om flyg och en om vulkaner, jordskalv och liknande.
Fylld av spänning och förväntan började han bläddra i båda böckerna på en gång, och jag fortsatte att vika tvätten strax utanför.
"Åh, så skönt, såhär efter en jobbhelg med alldeles för många timmar på schemat, att de är glada, nöjda och tillfreds".
Det dröjde dock inte så länge innan känslan av total otillräcklighet kom smygande:

Hon räknar på så gott hon kan, och undrar hur hon ska göra här?
Han tittar i böckerna, och eftersom han inte kan läsa än, så undrar han vad flygplanet gör där?
Vad är 2x8?
Hur funkar ett vulkanutbrott? Hur går det till?
Om två barn ska dela på 6 kulor, hur många får de var? Är det glaskulor eller järndankar?
Vad är det där som sitter ovanpå rymdskeppet?
Kolla, jag har räknat en sida!
Kolla, ett jordskalv!
Men ååååh, jag kan inte treans tabell! Hjälp!
Vad händer med ett flygplan som åker ovanför en vulkan som får ett utbrott?

Någonstans här önskar jag innerligt att vi båda hade ett 7-16-jobb, alternativt att jag kunde klona mig, för att kunna ge dem båda den tid som de vill ha. Önskan förstärks ytterligare när jag hör barn nr 3 komma in i hallen från sin cykeltur:
- När är det mat??!! Jag är hungrig!!!

lördag 5 september 2009

090905

Satt och funderade i bilen på vägen hem från jobbet idag, och tänkte på bland de värsta sakerna som kan hända när man kör bil. Det är naturligtvis en hel radda med grejer, men något jag fastnade vid, var detta scenario:

Landsväg, en ganska öde sådan, inte många bilar per timme som passerar där, inte. (Mest för att det var just en sådan jag åkte på just då.) Av någon anledning far bilen åt helvete, jag blir fastklämd, men är vid fullt medvetande, blir inte speciellt skadad, rent fysiskt, men sitter riktigt jävla fast. Mobilen hamnar (naturligtvis) på ett sådant ställe att jag ser den, men det är en teknisk omöjlighet att nå den. Antagligen ringer den också, bara för att jävlas.

Medan jag sitter där och funderar på hur lång tid det ska ta innan någon hittar mig, varför jag inte kissade innan jag åkte, varför jag inte drack eller åt innan jag åkte, och alla andra frågor som hinner komma upp när man ändå inte har mycket annat för sig, så hakar skivjäveln upp sig. Det är dessutom ett sistahandsval i skivhögen, inget jag egentligen lyssnar på, förutom när allt annat är uttjatat.

En riktigt dålig skiva, som hakar upp sig, utan att jag kan göra något åt det, telefonen som ligger där utan att jag kan nå den. Kissblåsan som bara blir större och större. Magen som kurrar högre och högre. Men aldrig tillräckligt högt för att överrösta den usla upphakade skivan.
DET vore bland det värsta som kunde hända.

Tänkte att man kunde hitta på en sån där Dödmansgrepp som finns på diverse anordningar, fast den här skulle vara runt foten, kopplad till gaspedalen eller något, för att undvika situationer av ovan skådat slag.

torsdag 27 augusti 2009

Drömmer mig bort en stund.

Om det här vore min dagbok, så skulle det vara en ensamhetsdagbok, för det verkar som att det är när jag är ensam som den åker fram. Eller ja, helt ensam är jag ju inte, barnen är ju hemma. Det är sällskap av den vuxna sorten jag syftar på.
Men det är väl lite så som det ska vara, med dagboksskrivande; Något man gör tyst för sig själv i ett hörn?

Någon gång i framtiden ska jag ha en alldeles speciell plats för mina skriverier, i det där alldeles speciella huset i vilket jag ska bo:
Huset är gammalt, av trä, med stora spröjsade fönster. Färgen är ljus, antagligen vit, och det är allt annat än fyrkantigt. Överallt finns det vinklar och vrår, takhöjden är generös, ensisådär dryga tre meter, vilket gör möjligheterna oändliga.
Det finns åtminstone ett torn på huset, och där - Där sitter jag. Oftast vid fönstret som vetter mot vattnet, det stora oändliga vattnet. Om kvällarna njuter jag av solnedgången långt där borta i horisonten, och om det blåser upp till regn och storm så sveper jag den stora pläden ett extra varv runt mig.

Tornet är min fristad, här finns bara jag och mina tankar, det är hit jag flyr när de blir för många i huvudet och måste sorteras. En del är rent trams och tar bara massa onödig plats, så de rensas bort med en gång. Andra är bara en början på något djupare, och de behöver få ljus och luft från flera olika håll för att komma fram i sin rätta form.
Några kräver ett ställningstagande från min sida. Vad tycker jag om dem, och dess eventuella följder? Och varför tycker jag så? Här kommer ljuset och luften in i bilden igen.
När jag väl har bestämt mig för vad jag tycker och vart jag står i frågan, så måste jag vara medveten om att det är okej att ändra sig, det gör inget. Bara jag gör det för att jag vill det, inte för att någon annan tycker så. För det är inte bara korkat, det är extremt tråkigt. Att tycka som alla andra. För att passa in. För att slippa tänka själv...

Runt huset förresten, är en väl tilltagen trädgård, inramad av en stor lummig häck. Längst ner i ena hörnet är hönsgården. Hönsen går och sprätter lite som de vill i trädgården om dagarna, och när mörkret faller så motar vi in dem och lägger haspen på.
Hela trädgården är full av klättervänliga fruktträd och bärbuskar som är som gjorda för att bygga koja i. En del träd och buskar är det ingen som har en aning om vad det egentligen är, men de får stå kvar där, för de har sin "charm", som man brukar säga om saker som egentligen är ganska fula och inte fyller någon större funktion.

Där nere bredvid den gamla boden som är fylld till bredden av trädgårdsredskap, fiskegrejor och sånt som "är bra å ha", där står den vedeldade bastun, redo att värma frusna själar i sommarnatten eller höstrusket. När man har suttit där sådär länge så att man tror att blodet kokar i kroppen på en, då är det bara att springa ut på bryggan och hoppa i.

Tills dess sitter jag kvar här på min pinnstol och fortsätter skapa bilden av min framtid...

tisdag 11 augusti 2009

Livet, döden och det som finns däremellan.

Första arbetsdagen efter 4 veckors välbehövd semester började på allt annat än bästa tänkbara sätt. Med två man kort och 13 boende att ta hand om, var det bara att kavla upp ärmarna och bita ihop. Planera, prioritera, göra det så enkelt och smidigt som möjligt, för oss, men framförallt för dem.

Ungefär här händer det något med mig. Jag ska plötsligt vara så jävla duktig, jag vill helst göra allt på en gång, vara på tre ställen samtidigt, allt för att de boende inte ska märka att vi egentligen inte räcker till. Det är ju jag som är där för deras skull, inte de för min. De har inte bett om att få lägga sitt liv i någon annans händer, om de fick välja så skulle de vara pigga, friska och hemma med sina närmaste, precis som du och jag.

Några skulle helst bara vilja dö. Ja, på riktigt. Dö. De hade önskat att få avsluta sitt liv för länge sedan, allra helst sedan ensamheten kom krypande allt närmare, i takt med att människorna omkring dem försvunnit. Men i det här landet är vi så skräckslagna inför tanken på att vi en dag faktiskt kommer att dö, att det är fruktansvärt ångestfyllt att bara ens prata om det.
Och nu är det ju så att vi inte pysslar med att ta livet av folk. Nej, vi håller vid liv. Ibland "förlänger" vi liv också, och vi är väldigt duktiga på det. Men vilket slags liv är det då, i en del fall?

Ensam.

Nyckelordet är ofta "ensam". Att du, som boende, har fullt med folk omkring dig, räknas liksom inte, de har du ju knappast valt att ha där, även om du inte finner ord för din tacksamhet över att de nu är där. Hur man än vrider på det, så är dessa människor bara en bieffekt av att bli gammal, orkeslös och.... ensam.
För inte länge sedan frågade jag en dam varför hon var så nedstämd, och fick ett svar som bland annat innefattade en bortgången make, upptagna barn och just ensamhet.
Vartenda svar jag försökte klura ut, skulle för henne framstå som rena lögner, så jag höll tyst.

Vi är jätteduktiga på att vårda och läka bensår, vi ger näringsdryck till de undernärda, vi motar influensan i dörren med strikta hygiendirektiv. Vi erbjuder promenader (för alla gamla människor vill komma ut, står att läsa i tidningarna). De gråa hårtestarna läggs på spolar för att värna om värdigheten och det allmänna välbefinnandet. Vi väcker gamla minnen till liv i det vardagliga samtalet, vi ser till det som fungerar och hakar inte upp oss på det som inte riktigt är vad det än gång var. Och vi gör det förbaskat bra.

Men jag kommer aldrig att bli fullärd när det kommer att om inte läka, så lindra, de sår som finns i själen. Och, som det känns, kommer jag aldrig att hitta något bra svar till den som undrar varför den inte bara kan få dö, istället för att fortsätta leva så ensam.

Naturligtvis är det i grunden bra att vi gör allt det här, och har kommit så långt i forskning och kunskaper kring det naturliga åldrandet. Jag kanske låter bitter, men jag gillar mitt jobb, och tror, hoppas, att jag kan göra en, om än liten, förändring till det bättre, för dessa människor.

torsdag 30 juli 2009

090730

Det här med att visa sin kärlek till varandra, när man har en varandra att visa den till, alltså någon man lever i någon slags symbios med, det är fint. Men samtidigt är det, för mig, en tunn linje mellan det fina och det äcklande. Ni vet, såna där nykära människor som inte kan släppa varandra, vare sig med blicken eller rent fysiskt, som tittar djupt in i varandras ögon och säger den ena sockersötdrypande frasen efter den andra och bara ler... Det är lite smått uttråkande, så det är ju tur att jag inte lever på det sättet.

Så, på den andra sidan om den där linjen, den sidan jag befinner mig, där visar vi kärleken till varandra på ett lite annorlunda sätt. Till exempel genom att få raka halva hans bringa med hyvel. Jag fick även göra en stig från naveln upp till halsen om jag ville.
Endera är han kär, eller så är det en mildare form av utvecklingsstörning. Jag gillar't vad det än må vara.

Åh, förresten, kolla in det här: sex is not the enemy
Men gör det inte på jobbet, det är inte säkert det uppskattas av din omedelbara omgivning. Kalla det porr, erotik eller vad du vill, själv har jag fallit för bilderna, som till stor del håller hög kvalité, och den totala blandningen av kön och sexualiteter i alla dess former.

onsdag 29 juli 2009

090729

Följ min blogg med bloglovin

På något som skulle kunna kallas allmän begäran, finns jag nu att beskåda och följa på bloglovin'. (Räknas det som "allmän begäran" när det handlar om en människa? Ja, jag vet inte, men nu är det gjort.)

Jag kände det i morse. Jag känner det nu, såhär på kvällskvisten. Att snart är hösten på intågande. Jag gillar det. Det här med struktur och ordning på tillvaron, jag hatar att vara en sån, men jag tycker det är skönt.
Och luften blir sådär hög och klar. Färgerna flödar, solen kryper allt längre ner på himlen, filtar och stearinljus åker fram från sina gömmor.

Vi åkte och fiskade idag. Norrlänningens lite smått tjurskalliga inställning till fisket ändrades efter 4 abborrar, även om de var alldeles för små för att tjäna till middag. Barnen visade sig vara storfiskare även de, kul!

måndag 27 juli 2009

Vi tog båten....


....till Visingsö.








Kollade ruinen.






Åkte remmalag, så som sig bör.

fredag 24 juli 2009

Livet i min bubbla..

Det är inte så att det inte händer något, för det gör det, hela tiden. Men det är sånt där som ni inte kunde bry er mindre om, sånt som händer i min lilla semesterbubbla jag just nu befinner mig i. Sånt där som mycket väl kunde vara inlindat i rosa bomull, trams helt enkelt. Trams för betraktaren, den mest värdefulla tid, om man nu kan värdesätta tiden, för mig.
Mig och familjen.

Förresten, jag har, genom att lyssna med ett halvt öra på min omgivning, fått reda på en, för mig ny, semesterstress: Den sorten som uppkommer vid solens absoluta frånvaro. BRÄNNAN! Har man semester så måste man tydligen få någon form av solbränna, jag vet inte om färgen på den spelar roll, men jävlar om du återvänder till jobbet utan en uns av solbränna! Det går bara inte, vad det verkar.
Sista utvägen, om det bara är en vecka kvar, och du inte kan se mer än en liten kontur av var linnet har suttit över axlarna, ja då är det bara att boka en sista-minuten-biljett till ett ställe med en massa garanterade soltimmar och ligga på beachen och pressa i en vecka.
Det verkar vara någon form av status i det där med brännan. Jag har inte fattat det, och gör det fortfarande inte.

lördag 11 juli 2009

semester!!

Imorgon 19:30 lämnar jag jobbet och kommer tillbaka 4 veckor senare. I FYRA VECKOR ska jag vara hemma och göra vad som faller mig in, och få betalt för det! Betalt! För att bara gå hemma och vara ledig!
Det har hittills inte funnits på kartan i mitt 28-åriga liv, där jag, innan detta, jagat timmar här och där, ibland på 4 ställen samtidigt och med högst bristfällig framförhållning vad gäller arbete, då det inte sällan varit med några timmars varsel.
Men nu har jag alltså på en höft 672 timmar till mitt förfogande. I 672 timmar behöver jag inte ägna en tanke åt arbete, för det finns kvar där när jag kommer tillbaka pigg och utvilad i augusti. Är det inte skithäftigt, så säg?
Jag ska göra inte ett dugg förutom en planerad tripp till Varberg med omnejd, och det är snudd på det bästa med det hela, att inte planera, utan ta det som det kommer.

Det absolut bästa är att det finns mer att ta ut när jag är klar med den här!

lördag 4 juli 2009

Hur vi hamnade där vi är idag, del 2

Så dök han upp, den där norrlänningen. Han skulle komma förbi på kaffe när han var på genomresa. Det blev dock inte som det var tänkt från början: Istället för att komma under dagen, då normalt folk dricker kaffe, så dök han upp vid tretiden på morgonkröken.
Några korta meningar utbyttes, blickar talade mer än orden just då. Jaha, ska vi börja med att sova då kanske? Jomenvisst.
Så en kvart efter vi träffats kryper vi ner, håller om, och har en gemensam tanke, förutom den uppenbara; att det mycket väl kan vara en kallblodig mördare, eller varför inte psykopat, som jag ligger och kramar om.

Aldrig har det känts så naturligt att nykter dela säng, det första jag gör, med någon jag aldrig tidigare träffat.

Det är vad som har genomsyrat vårt förhållande sedan dess: Att kunna vara naturlig, sig själv. Att inte känna press från den andra att duga till, utan att kunna uppskatta varandra för vad vi är, utan konstigheter. Att kritisera och ifrågasätta varandra och ur det få en kreativ diskussion, utan låga personliga påhopp, att ha så många lika värderingar, men respektera varandras olikheter.. Listan kan göras lång.

Ett år har gått, och många till hoppas jag att det blir.

Hur vi hamnade där vi är idag, del1

För två år sedan bestämde jag och barnens pappa oss för att gå skilda vägar. Vi hade kommit till den punkt där vi levde två separata liv under samma tak, med barnen som enda gemensamma nämnare. Flera gånger hade vi försökt att hitta tillbaka, komma på rätt spår igen, vilket resulterade i det ena magplasket efter det andra.
Att hålla ihop "för barnens skull" tycker jag är bland det mest korkade man kan göra, jag tror att de fattar vad som händer långt innan man själv gör det, även om de inte kan sätta ord på det.
Ändå hade jag känslan av att en separation var ett nederlag, ett slags bevis på att vi som par hade misslyckats på ett sätt eller annat. Jag vet inte om det hade med taskig självkänsla att göra, men med tiden ändrade jag uppfattning och såg det som något utvecklande istället. Hade vi stannat kvar och fortsatt kämpa febrilt så hade vi antagligen bara grävt oss djupare ner innan vi insåg att det här var punkten där våra vägar skildes åt.

Han flyttade, jag och barnen stannade kvar, och om jag tidigare haft den minsta gnutta av romantiker i mig, så var den nu stendöd.
Nu gällde det att komma på fötter, få upp styrfart och hålla den. Mest av allt ville jag bevisa för mig själv och omvärlden att jag klarade mig fint på egen hand, såväl praktiskt som ekonomiskt. Varför vet jag inte, antar att den inneboende tron på mig själv inte var så stor, vilket gjorde att jag förutsatte att alla andra trodde likadant.

Det gick fint i ungefär ett år. Jag fnös åt nykära äckliga par, suckade över romantiska noveller med lyckliga slut och gav upp alla tankar på det där med äkta genuin kärlek som aldrig rostar. Allt var bara en bluff, man kan inte vara sådär fånigt kär och lycklig i evighet fastslog jag för mig själv.
(Jag minns ändå den här tiden som väldigt lugn och harmonisk, min aggressivt bittra inställning till trots.)

söndag 28 juni 2009

Minnen.



Den här bilden tog jag med mig till jobbet idag.

En taggtråd.
Växtlighet.
Varken mer eller mindre.

Jag gjorde det som något slags experiment, som visade sig vara ganska lyckat. Vet ni hur länge man kan prata runt en bild på en taggtråd och lite växtlighet, och vet ni hur många minnen det väcker hos en dement som vuxit upp på landet bland kor, ängar, hagar och betesmarker? MASSOR! Jag blev ganska förvånad, men genast väcktes nästa tanke:
Hur kan jag ta det vidare? Vad kan jag göra för att hitta fler vägar till att väcka minnen?

Helst vill jag ju ta med dem ut och sätta dem näsa mot näsa med kor, hundkex och maskrosor, men eftersom det är en teknisk omöjlighet så får jag ta det på andra sätt. Genom fotandet.
På det sättet lär jag mig hur mycket information som är lagom att ta med i bilden, jag får ett mål med det hela, och de får en upplevelse. En win-win-situation helt enkelt.

Exakt hur jag ska göra, vet jag inte ännu, men det var häftigt att se hur mycket den här simpla bilden kunde åstadkomma.

torsdag 25 juni 2009

Dagboksinlägg.

Det allt högre ekot i kylen i kombination med en lite torftig frukost påminde mig om att det inte går att hålla på det längre. Det är dax nu. Dax att åka och handla, trots den klarblå himlen som skvallrade om att det här kommer att bli en i raden av dagar med sommarvärme. Lika bra att få det överstökat på en gång, tänkte jag, och stuvade in mig själv och barnen i bilen för att styra kosan mot närmaste stormarknad. Väl framme tog det inte mer än fem minuter innan barnen hade hittat något för dem alldeles livsnödvändigt: Cyklop med tillhörande snorkel. Jamen, okej då, ta var sitt. Förhoppningen är ju ändå att vi kommer att tillbringa många timmar vid sjön, så varför inte.

I bilen på vägen hem skulle naturligtvis de nya prylarna testas, vilket gjorde att hela hemresan lät som tagen ur en random Star-Warsfilm. Till en början högt väsande, för att mot slutet av färden övergå till ett mer gurglande ljud från baksätet, allteftersom snorklarna fylldes av slem och saliv.

På stranden sprang de runt i sina cyklop längs strandkanten och liknade mest tre aliens. Att använda det på rätt sätt? Med huvudet under vattnet? Nej, då blir vi ju blöta i håret!
Samtidigt kämpade ett annat barn febrilt för att försöka ta sig ner och undersöka vad som fanns under vattnet, bakom sina simglasögon. Det gick inte jättebra, eftersom föräldrarna tänkte "säkerheten i första hand" och stoppade på kraken den ena flytanordningen efter den andra.

onsdag 24 juni 2009

I nöd och lust...

En man och en kvinna möts, de fattar tycke för varandra och bestämmer sig för att fortsätta ses regelbundet. Livet har så sin gilla gång, de investerar i villa, Volvo och vovve, och de är lyckligare än någonsin.
Vartefter tiden går så kommer frågan smygande och växer sig starkare för var dag, tills den till slut kräver ett ställningstagande:

Giftemål. Ska vi?

Den ena håller stenhårt på att ha ett traditionellt bröllop, med kyrka, präst, släkt, vänner och bekantas bekanta. Det ska kostas på i en stor ceremoni inför Gud och denna församling. Om man lever tillsammans med den man älskar så ska det vara med ring på fingret och äktenskapsbevis i bankfacket, annars räknas det liksom inte, då är det inte "på riktigt".

Den andra i förhållandet anser att äktenskapet inte kunde vara mer oviktigt, och finner inga andra anledningar att gifta sig än de rent praktiska, och då de kan lösas på andra sätt, så kan det "lika gärna vara".
Det där med att visa sin kärlek för varandra är något man gör varje dag och varken behöver ringar, präster, församling, och än mindre Gud, som hjälp till.

En vild gissning från min sida är att dessa två ungefär nu får problem av den allvarligare sorten, även om jag själv inte tycker att det egentligen är något riktigt problem. Skit i att gifta er, så är den saken ur världen. Men vad är det som säger att min åsikt är den rätta, eller mer värd än dess motsats?
Båda har ju en stark tro, eller icke-tro om du så vill, en varsin stark ståndpunkt, vilket gör att vad de än väljer så kommer en av dem att få ge efter något den verkligen håller hårt på.

Ska det här vara en anledning för ett, i övrigt, lyckligt par att gå isär? Ja, jag vet inte.

måndag 22 juni 2009

Den finaste av komplimanger

När man är singel och på jakt efter någon, för en natt eller för livet, så är det ju för de flesta bara att ge sig ut i jaktmarkerna, oavsett det utspelar sig på krogen, nätet eller i grönsaksdisken i den lokala ICA-butiken. Man chansar, blir överraskad, lycklig, bränd, ger upp, tar nya tag, dissar, bränner och så där håller det på, tills man hittar vad man tror är rätt, eller ger upp.

Jag hade för ett år sedan inte en tanke på att hitta någon, och i och med att jag jobbade varannan helg och hade barnen all tid däremellan så fanns krogen inte ens med på kartan.
Nej, nu var det barnen och jag, vi var mitt uppe i att hitta tillbaka till vad som passade oss bäst vad gällde rutiner och det allmänna familjelivet. Och det klarade vi bra på egen hand tyckte vi.

Så dök han upp som från ingenstans, på någon applikation på Facebook. Han såg ut som.... Ja, han såg ut som någon jag skulle kunna falla pladask för. Så började vi prata med varandra, och jag försökte att inte verka för intresserad, för det var ju inte en sån vi skulle ha nu. En man. Det var ju vi, jag och barnen. dessutom bodde han i Kalix, om jag bodde i världens ände, så var det den andra änden, och det gååår ju inte!
Men det gjorde det, han flyttade ner, omvärlden rasade: "Tänk om han är en sån där galning, hur vågar ni, tänk om det inte funkar, tänk om..."
Jag vet inte varför, ibland är det bara känslan som styr. Och den här gången skrek känslan att inte släppa taget, det här är precis vad du vill ha, ta chansen!

Jag är glad att jag, att VI tog chansen, för det var ju precis vad vi behövde. Varandra.
Tove sov hos en gammal kompis i helgen, och när jag pratade med hennes mamma igår, fick han (och jag väljer att ta åt mig lite också) en jättekomplimang:

- När Tove berättar om Peter lyser det igenom hur bra han är. Hon är så mycket lugnare och tryggare nu, sedan han kom in i ert liv. Det märks att han bryr sig om, och har tagit till sig dina barn, som om de vore hans.

Vi fortsatte prata om nu och då, hon har varit med de senaste fyra åren, och kan således jämföra med hur det har varit under alla faser av familjekonstellationen. Det känns fint att höra det, även om jag redan vet det. Att han är rätt, inte bara för mig, utan för dem, och det är det viktigaste just nu.

Midsommarhelgen

Midsommarfirandet utspelades på byns fotbollsplan, där ett gäng eldsjälar årligen styr upp dans runt stången, ponnyridning, hästskokastning, bågskytte, fiskdamm och en massa annat.
Det är omöjligtvis från mig som barnen har fått sin vilja att fira midsommar på ett traditionsenligt sätt, då jag själv helst av allt hade velat fara någonstans där inte en människa fanns i sikte. Men nu är det inte mig det handlar om, det är dem, och vill de fira midsommar så måste de få göra det.

På midsommardagen däremot, gick vi upp i ottan och trotsade regnmolnen som hotade, åkte ut i skogen och vandrade genom densamma, varvat med betesmarker, tills vi nådde vårt mål: Torekullagrottorna.
Det var med skräckblandad förtjusning som barnen äntrade grottan: Det var ömsom häftigt och coolt, samtidigt som tankar kring spindlar, troll och fladdermöss dök upp. Efter att ha undersökt stället grundligt med ficklampa kunde de konstatera att det inte var någon fara på taket, och kunde således slappna av.
Samtidigt som regnet började smattra mot stenarna där utanför så tände vi grillen och avnjöt korv med bröd alltmedan regnet sipprade och droppade ner på olika ställen i grottan. Mysigt!
Enligt en sägen så skulle det ha bott en jätte i grottan, och naturligtvis var en skatt inblandad på ett hörn med. Den var alltså 10x15 meter, och som högst 2 meter. Det där med källkritik och eget tänkande kan inte ha varit människors starkaste sida...

Söndagen bestod av en tripp till Söderköping för att spana på slussar, båtar och fåglar. Efter en stund fick grabbarna syn på en trappa som ledde till Ramunderbergets topp. Deras ben gick som trumpinnar ungefär en miljon trappsteg upp, och jag dog efter 10.


onsdag 17 juni 2009

En sån där ledig dag.

Är ledig, men har trots det lämnat grabbarna på dagis. De skulle ha någon sammanslagning av midsommarfirande och avslutningsfest för 6-åringarna som slutar. Därmed är jag och Tove ensamma hemma idag. Antar att vi har vad som i folkmun kallas "kvalitetstid". Varför säger man så? Varför skulle det vara olika kvalité på olika sätt och tid att umgås? Varför inte värdesätta all tid lika högt? Från nyss plockar jag bort det ordet från mitt vokabulär, jag gillar det inte.

Vad vi ska göra?
Till att börja med ska vi ge oss ut i elljusspåret och komma på hur man går där för att inte komma vilse, något hon har lyckats med två gånger. Jag fattar inte riktigt hur man kan gå vilse i ett elljusspår, men hon kan det tydligen. Antar att det har med hennes drömmargener att göra; hon fastnar endera med näsan i backen, eller i en annan värld, och vips så har hon kommit in på en sidostig och står där i skogen utan att veta hur hon kom dit.

Sen åker vi och handlar det allra mest nödvändiga i matväg, och... det var nåt mer... Men vad? Äsch, det var nog inte så viktigt.

Jo, just det, hämtar förlovningsringarna var det ja.

måndag 15 juni 2009

Midsommarstången....

Vaknar efter osedvanligt många timmars sömn, och tänker att nu måste ju det där halvfabrikatet till förkylning som jag dragits med hela helgen vara borta. Sträcker på mig, tar en ansats till att svälja, men lyckas inte. Munnen är kruttorr, till skillnad från kudden som är dyngsur efter en natt med munnen på vid gavel, då näsan varit igenkorkad. Fräscht. Verkligen.
Stryker "Frisk som en nötkärna" från dagens hälsostatus.
Men vädret då? Efter två evigheters ihärdigt regnande måste det väl vara slut på allt vatten uppifrån? Nähä, inte det heller. -Allvarligt, nu börjar det bli lite töntigt det här.
Jag kräver inte strålande sol och 30 graders värme, men uppehåll en dag kan väl inte vara för mycket begärt?

Barnen trotsar iallafall regnet och har varit ute större delen av dagen.
Tove kom in, och gick med taktfasta steg mot balkongen.
- Vad gör du?
- Jag ska bara hämta en sån där blomspade som man gräver i jorden med.
- Jaha... Vad ska ni ha den till då?
- Vi ska gräva ett hål i gräsmattan till midsommarstången.
- Men vi har ju ingen midsommarstång?
- Jo, nu har vi det.

Jag fick den där välbekanta känslan av att det här kan vara något jag inte stödjer till fullo, och gick ut för att kolla vad det var för midsommarstång hon pratade om.
Det visade sig vara ett regelrätt träd som de hade släpat långväga för att sedan låta pryda vår baksida.
Jag är an ganska tråkig midsommarmorsa, har aldrig, ens när jag var liten, fattat poängen med att leka groda runt en blombeklädd stång, vilket gör att jag inte är alltför entusiastisk när jag pratar om det med barnen. Knappt vågar jag tänka på vad de hade dragit till med om jag var en sån där klämkäck hurtig midsommarförespråkare....


Rikedom

De hade varit yrkesverksamma hela livet, och såg nu fram emot att få leva tillsammans som pensionärer. Så när dagen äntligen kom, blev de lika delar förvånade som besvikna, när de snart insåg att de knappt kände varandra; De hade ju bara träffats några timmar om dagen, förutom på helgerna, och nu satt de där mitt emot varandra vid frukostbordet, med all tid i världen, och stirrade på varandra med tomma blickar.

De insåg att de hade kommit till ett vägskäl, där valet stod mellan att gå skilda vägar eller lära känna varandra på nytt. De valde det senare, och gjorde det med besked: De sålde inte bara huset, utan även det mesta av möblemanget och prylarna, köpte sig sedan en husbil som nu skulle tjänstgöra som deras enda fasta punkt.
Hela vinterhalvåret spenderas på resande fot på sydligare breddgrader, och på sommaren tar de husbilen och åker runt i Sverige.
Aldrig har de ångrat sig, och aldrig har de känt sig så rika som nu.

"Det handlar inte om siffrorna på bankkontot eller hur bred och platt din TV är", säger mannen. "Min rikedom finns här inne", fortsätter han och pekar mot tinningen och hjärtat.

onsdag 10 juni 2009

..och en doft av kaprifol...

Knappt hade kaprifolerna kommit ner i jorden, så fick jag den på hjärnan. Sången. Sången från barnprogrammet. Kommer ni ihåg Hajk? Bengt Alsterlind? Tjipp Tjipp, ni vet?
Varje morgon den sommaren stod barnen och Sven-Ingvars-mannen där, med gitarren i högsta hugg och mungiporna upp till öronen och sjöng den där sången sommar och sol [...]doft av kaprifol[...]. Den har etsat sig fast i huvudet och vägrar släppa och jag tror jag blir knasig för det ska ju vara en bra sak att ha en lummig lund av växter men det är det inte om det ska fortsätta så här, så jag gör som jag brukar: Jag lämnar det till er och springer sedan ifrån det.

Jag gillade aldrig det programmet riktigt. Det var alldeles för klämkäckt för min smak, men ändå satt jag där varje morgon... Antagligen för att jag inte fick åka till någon kompis innan det var slut.
Kommer ni ihåg den där gången han gjorde en skål av en LP-skiva? Haha, så många barn det var som hade utegångsförbud veckan efter det...
Han sa säkert att man skulle fråga en vuxen innan, men vilket barn gör det? "Nu ska vi göra något jättekul som kan vara liiite förbjudet, så fråga mamma eller pappa först." Skulle inte tro det.
Kan tänka mig föräldrarnas reaktion när de kom upp yrvakna och barnet stolt visar att de gjort en skål av den där Elvisskivan som bara gjordes i ett fåtal exemplar.

Blomlåda

Jag har sedan jag flyttade hit, försökt att få min gråsvarta betongklump till balkong, till ett trivsammare ställe att vara på. Efter att ha lagt trall på golvet, fixat en hylla till örterna och satt rullgardin längs räcket, så kom jag på att det skulle vara himla trevligt med några kaprifoler på ena kortsidan.
Kaprifol och balkong kändes inte som en given kombination, så jag frågade Norrlänningen lite försiktigt om han trodde det var möjligt. "Jomenvisst", sa han, och så for vi till Bauhaus. Testosteronet låg som en tjock dimma över butiken, men det avskräckte mig inte. Vi plockade på oss några löpmetrar trallvirke och en regel, for sedan hem och började förvandlingen till någon form av blomlåda.
Och tänka sig, det blev preciiiis som jag hade föreställt mig!







söndag 7 juni 2009

Inkörsporten till tvångstankar?

"Jag måste se till att vara mätt innan jag sätter mig i bilen och åker, för om det händer något så kommer det ju ta hur lång tid som helst innan jag får mat igen."

"Jag ser till att använda vänsterhanden i vardagssysslorna, trots att jag är högerhänt, så är den tränad om min högerhand skulle bli obrukbar av en eller annan anledning."

Vad är nästa grej? Att skaffa rullstol och åka omkring med, omutifallatt en skulle bli rullstolsbunden?

fredag 5 juni 2009

Förgiftad katt och fredagsmys

Tove kom hem med en bukett liljekonvaljer, och berättade för familjen att de är giftiga, varpå hon gick till badrummet för att tvätta händerna ordentligt för att inte råka förgifta sig. Lite senare satt katten på köksbordet och tuggade i sig en av blommorna.
Var hon suicid? Trivs hon inte längre? Är hon besviken på mig för att jag stoppar i henne p-piller så hon inte längre får ta del av livets goda? Jag är förbryllad och lite oroad för henne.
Samtidigt antar att jag ska vara glad att det var katten, och inte Tove, som åt av den...

Alldeles nyss har barnen ätit popcorn som bekräftelse på att det är fredagskväll, och en av dem undrade hur det fungerar, det där med förvandlingen från liten hård kärna till fluffigt popcorn. Jag berättade med inlevelse hur jag har fått det förklarat en gång i tiden; att det är en liiiiten vattendroppe i mitten av kärnan, alldeles instängd. Och SEN när den blir varm i kastrullen, eller micron, vad händer då? Jo, vattnet börjar koka..... Det vill bubbla och fräsa, men det kan inte komma någonstans.... POFF så vänder kärnan ut-och-in på sig själv, och blir alldeles vitfluffig.

De lyssnade med lika stora öron som ögon, följde med i varenda rörelse jag gjorde för att förstå hur det funkar, det där med popcornförvandlingen. Nu ska jag bara omsätta den tekniken till saker som jag VILL att de ska lyssna på...

lördag 30 maj 2009

Semesterstressen

Jag har inte riktigt tid att sitta här nu, det är ju sommar på gång där utanför, vilket innebär att jag varje ledig stund vill vara där ute, känna värmen, dofterna och bara njuta av tillvaron sådär i största allmänhet.

Snart är det semester, min första riktiga semster!
Vet ni vad jag ska göra?
Nej, inte jag heller, och det är det som är det bästa med den. Att inte behöva. Att inte vara tvungen. Att få göra vad jag vill. När jag vill. För att jag vill just det just då.
Omkring mig hör jag hur planerna börjar smidas, varenda sekund ska planeras, in i minsta detalj, inget får lämnas åt slumpen.

Huset ska målas, staketet ska fixas, ungarna ska gå på fotbollsskola, en vecka i husvagnen på Öland, en vecka i Skärgården med båten, alla gamla vänner ska återses över ett glas vin och lite grillat, sen ska det där ridlägret planeras in, hinner vi med allting?

Sen, när semestern är över, är det ömsom tunga suckar över hur kort den har varit och ömsom lättade dito över hur skönt det är att vara tillbaka i vardagens mönster och rutiner igen.

Vart jag vill komma med det? Jag vet inte, det var bara ett konstaterande över hur vi fungerar, rent generellt, och att jag inte har någon vidare lust att vara rent generell.

tisdag 26 maj 2009

Uppryckning

Nu har jag ryckt upp mig från gårdagens infall av depp och grubbel. Jag vill ju vara en sån där spontan människa, en sån som inte ägnar alls mycket tid åt att fundera kring hur saker och ting skulle ha blivit, borde ha varit eller kommer att bli. Men ibland snubblar jag och tappar spontaniteten i fallet. Då vill jag ha kontroll, jag vill veta vad som händer, jag vill sätta olika händelseförlopp i olika perspektiv för att kalkylera potentiella skeenden, allt för att inte bli överraskad den dag det förverkligas. (OM det överhuvudtaget förverkligas)

Ett visst mått av kontroll vill (och kanske måste) vi väl alla ha, men varför vill vi det? För att det ger trygghet? Kan det innebära att ju större kontrollbehovet är, desto mindre är den egna inneboende tryggheten, eller den trygghet som finns i vår omedelbara närhet?

Om det skulle vara så, så antar jag att det är ett steg i rätt riktning att bli medveten om det, sedan är det bara att välja om det är så jag vill ha det, eller om jag önskar en förändring.
Väljer jag det senare alternativet så är det bara jag som kan göra något för att förändra det, eller hur?

("Bara att välja", som om det handlade om valet mellan Fanta och Sprite till dagens lunch. Jag fnyser åt mig själv.)

måndag 25 maj 2009

Grubbel.

Om två barn som är väletablerade i en familj bestående av mamma, mammas sambo och sambos son, de har plats i skola och dagis på orten, har ett välfungerande socialt nätverk med alla de närmaste inom räckhåll, och deras mamma dör, tillfaller då vårdnaden deras biologiska pappa, oavsett vad?

Får pappan vårdanden, även om han har strulat till det lite för sig, och efter en rad omständigheter bor i en husvagn på en camping?
Om det händer, och pappan, med hänvisning till barnens bästa, önskar att barnen får stanna i den nuvarande familjekonstellationen, ja, förutom mamman då, kommer någon att lyssna på hans önskan?
Kan man se klart över vad "barnens bästa" innebär, även om det råkar vara att inte vara tillsammans med den kvarstående biologiska föräldern? Kan myndigheter nöja sig med att pappan har umgängesrätt och därmed fortfarande kan träffa sina barn på regelbunden basis, precis som när mamman levde, eller är lagar och paragrafer formade på annat sätt?

Ja, det är mina barn. Ja, det är deras pappa. Det går inte så bra för honom just nu, men han kommer alltid att vara deras pappa, och det är inget jag tänker ta ifrån varken honom eller dem, men jag kan inte låta bli att tänka alldeles för långt och grubbla alldeles för mycket.
Nej, jag har naturligtvis inte för avsikt att gå och dö, men det skulle stilla mitt grubbel om jag bara visste vad som hände sådär omutifallatt.

söndag 24 maj 2009

Jo då, jag lever.

Jag har dissat bloggen totalt i massa dagar, jag vet det. Men jag känner att om jag inte har något att tillföra, så är det ju dumt att ens försöka. Min värld har just krympt drastiskt, då vi har fått en ny familjemedlem, en Nikon D60. Den har tagit fotandet till helt nya dimensioner, bara att kunna ta massa bilder på samma motiv utan att vara rädd för att batterierna ska ta slut, känns som lyx.
Och att sedan kunna styra över bländare, slutartider, fokuspunkter och allt annat vad fotokonsten innebär, gör det hela så mycket roligare och mer utvecklande.

Idag lever jag livet genom min lins i skogen, tar med barn och ved och hittar förhoppningsvis något bra ställe att slå oss ner vid.

måndag 18 maj 2009

Snigelsamlaren

Följande scenario har just utspelat sig hemma hos undertecknad:
Barnen gick till affären för att införskaffa proviant inför morgondagens skogsutflykt med skolan, och under tiden passade den trötta modern på att lägga sig en liten liten stund på soffan. Barnen var borta länge och väl, trots att den lokala butiken ligger blott två stenkast bort. Detta är inget ovanligt, då vägen hem ofta blir längre och krokigare än vägen dit, så det var inget jag reflekterade över till en början.

Så, precis när modern hade slutit ögonen och var på väg att falla in i något som liknade koma, kom de hem, glada i hågen.
Den yngsta sonen pratade glatt och livfullt om hur många sniglar han hade hittat där ute, det var verkligen JÄTTEMÅNGA, och han lät ovanligt upprymd över det.
Så kom han in i vardagsrummet med kepsen i handen och med mungiporna från det ena örat till det andra och slängde stolt upp kepsen bredvid mig i soffan:
"Titta här, vad många coola sniglar jag hittade!"



Kepsen var fylld till bredden av slemmiga, krälande djur som antagligen undrade vad som i hela friden just hände.
Aldrig har jag vaknat så fort, och aldrig har jag sett så många sniglar på ett och samma ställe. Inombords skrek jag högt hur äckligt, motbjudande och vidrigt det var att ha en slemmig snigelhög i soffan, men så tittade jag på honom och såg hur uppriktigt stolt och glad han var över sin insats.
Vi kom överens om att släppa ut dem i naturen igen, och jag vet inte vem som var lyckligast, sniglarna eller jag....




Tidsfördriv

Regnig dag idag.
Några barn ser på film, en del lägger pussel. Någon annan ritar en detaljrik teckning, somliga spenderar den med att bygga lego.
Så har vi Albin. Han föredrar att skruva sönder saker för att se vad som finns inuti, idag en bandspelare.

fredag 15 maj 2009

Älgjakt

Har de senaste dagarna fått span på ett gäng älgar som håller till några kilometer härifrån. De är på ungefär samma ställe varje kväll och således inte svåra att hitta. Det kanske funkar i skogen så som det gör i stan: Man hittar ett favorithak och håller sedan fast vid det. Bästa björkskotten och renaste kärrvattnet, varför byta liksom?
En av dem kommer inte att få leva länge till om han fortsätter komma fram sådär ogenerat till vem som helst, det är ju ett som är säkert, och det förklarade jag för honom igår, men han är nog mest förvirrad just nu, bortstött av morsan till förmån för en ny.. ...ny.... kull? vad heter det när älgar föder? Eller det som kommer ut alltså? Avkomman.




Ett stycke längre bort, i kanten av ett fält, där skogen tar vid, hittade vi en bäverhög. Det är precis vad det låter som, en hög med bävrar, närmare bestämt två stycken. Plötsligt lät det inte alls så mycket längre, men vet ni hur stora bävrar är, eller?! De är typ skitmycket större än vad jag trodde.
Hur det kommer sig att de ligger döda, prydligt staplade på varandra är lite oklart, men jag skulle tippa på att det är någon som ville ha sitt vatten ifred, utan fördämningar och har således gjort sig av med anledningen till fördämningarna. Ungefär som maffian, fast i skogen.
Jag menar, jagar man på ett "normalt" sätt så ser man väl till att ta reda på det man skjuter? Tycker man bara att det är lattjo att skjuta hejvilt så kan man väl samla ihop ett gäng likasinnade och göra det på varandra istället, och ge fan i djuren.

Jag tycker att det vore en bättre idé att flytta om det inte passar, bävern var där först! Åtminstone gräva en ny sjö till dem , ge ett alternativ istället för avrättning.

Det låter en smula ologiskt att en varg eller annat rovdjur skulle ha gjort det, de borde ju ha ätit upp, och inte hållt med skafferi på det viset?

måndag 11 maj 2009

Frisk!

Provsvaren har kommit, och jag är frisk som en nötkärna, ur ett reumatiskt perspektiv iallafall. Det var väl trevligt att höra, jag hade som ingen lust att få något sånt just nu, det kan få vänta några år om det ens måste komma alls.

Kan även meddela att mitt adoptivbarn, gurkplantan verkar må toppen även den, så till den milda grad att det är dax att köpa längre blompinnar till den.
Eller vänta, behöver den pinnar? Den kanske kommer att vilja växa vågrätt sen? Fan vilken dålig förälder jag är, som inte vet hur mina skötebarn vill ha det...
Jomen, inte kan jag väl stötta upp något som, om jag har tur, kommer att bli 2 meter högt, eller långt, hur man nu ser på det. Näe, det här får vara en liggande sort, så var det med det.
Balkongen är klar, nu fattas bara grönska för att det ska bli ett riktigt trivsamt ställe att vara på. Me like.

Rättvisa

Jag fortsätter på temat föräldraskap, mest för att det är vad som tar upp största delen av min tid just nu. Eller alltså, jag är ju förälder all min tid, men just nu tänker jag (alldeles för mycket) kring det.

Scenario:
En syskonskara växer upp i hemmets trygga vrå. Föräldrarna möter upp deras behov och krav på rättvisa genom att ge lika många godisbitar till alla på lördagen, hälla upp saft på millimetern samma nivå i glasen. Det är alltid exakt lika mycket till alla, så ingen får varken mer eller mindre, och de växer upp i tron om att allt fördelas rättvist mellan dem, som ett resultat av föräldrarnas goda vilja.

Så en dag kommer verkligheten som ett slag i bakhuvudet, då barnen inser att det inte är rättvist där ute i världen, där man får kämpa för att få det man vill ha, om man ska få något alls.

Efter detta kommer barnet hem till föräldrarna/tryggheten, besviken och frustrerad: "Det är inte rättvist!" varpå föräldern klappar det på huvudet, gärna med tillägget "Lilla gumman/gubben" och säger "Nej du, livet är inte rättvist", som om det vore en självklarhet.

Förrvirringen är total.

Går jag för långt här? Kan man ens resonera så?
Jag bara tycker att vi (jag själv inkluderad) ofta är så tvetydiga och fulla av dubbelmoral i våra budskap till barnen emellanåt.

lördag 9 maj 2009

Kritiskt tänkande

Helvete, vad svårt det är att vara förälder!
Det där med cirkusen, jag är glad att de lyssnar och vill veta, men samtidigt inser jag hur lätt det är att lura i dem precis vad som helst, det är klart att de tror på det, föräldrar är väl menade att vara någon form av representanter för sanningen, i synnerhet när man är i den åldern?

Men jag vill ju inte att de sväljer allt jag säger rakt av, jag vill att de ifrågasätter även det, drar egna slutsatser och kollar upp det med någon mer, för även om JAG tycker att det är rätt, så behöver det ju inte vara det i andra perspektiv.

Jag vet inte vad jag menar, mer än att det är inte lätt.

Cirkus

Barnen, alla tre, hade peppat varandra i ämnet cirkus, och gemensamt kommit fram till att det vore ju hur kul som helst att få gå på en sådan tillställning någon gång.
I samlad trupp kom de således och framförde detta till sina föräldrar, fulla av hopp, glädje och förväntan. Jag tittade på dem, och hatade mig själv litegrann för bråkdelen av en sekund, innan jag tog ett djupt andetag för att berätta för dem vad jag tycker om cirkusdjur och på sättet de i de flesta fall blir behandlade.

Det började med en beskrivning av hur zebror och hästar lever i sina stora flockar, hur de vandrar miltals i den takt och form de vill. Hur de sover när de är trötta, äter när de är hungriga, busar när de är busiga, ja ni fattar.

Sedan bytte jag ut savannen mot en alldeles för liten cirkusmanege och mobila stallar, alla de där milen på fyra ben mot en transport på lands- och motorvägar, buset mot träning för att göra konster de inte vill göra, men som människor kommer till cirkusen och betalar för att få se.

De satt tysta och tittade på oss en stund, och jag kände mig som en riktig hjärtekrossare, innan de fortsatte med massor av följdfrågor om varför de gör så mot djuren, vad som händer om djuren inte kan och vill, om de får komma tillbaka till det vilda sen igen. Vi gjorde vårt bästa för att svara så tydligt som möjligt, och det slutade med att de inte alls ville gå på någon cirkus längre.

Efter några timmar kom en av dem och såg sådär fundersam ut igen.
- Men människorna som gör alla konster då, och clownerna, vill de också leva i det fria?

fredag 8 maj 2009

fredagskväll

Det spelar ingen roll hur högt du skriker om ingen lyssnar.

Jag vet inte exakt vad jag hade i åtanke när jag skrev det, men jag hittade det idag på en ihopskrynklad papperslapp när jag kollade igenom gamla anteckningar. Det känns som att det kunde ha utvecklats till något bra, kanske rentav stort och djupt, och det var säkert tanken, men som vanligt stannade det just vid tanken.

Vår familjekväll med saft och popcorn nådde något slags antiklimax när barnen BAD om att få gå och lägga sig redan halv åtta, och han jag bor med for till jobbet för att spendera natten där. Kvar blev jag, datorn och ölen, en sällan lyckad kombination.

Det jobbigaste är inte att sova ensam (mest för att det är en vägg som tar emot när jag i sömnen försöker "rulla intill" honom, och inte ett helvetesstup ner i golvet), det jobbigaste är att jag tvingas hålla tyst en hel förmiddag och lite mer därtill dagen efter. Aldrig kommer jag på så mycket JÄTTEVIKTIGT att dela med mig av som under just de timmarna.

Imorgon tar jag således mitt pick och pack (läs: barnen och kameran) och beger mig till mina gamla hoods, de som kommunen köpte upp för att sälja till Holmen som ska ställa ett pappersbruk just där.
Ja, jag tänker vara bitter en stund till. Vi hade det ju så bra, med alla barnen, djuren, eklandskapen... Men vad är väl det, när landets tillväxt står på spel.

Könsneutralt dryckjom

- Mamma, finns det Drottningöl?
- Nej, det tror jag inte.
- Prinsessöl då?
- Nej...
- Hur menar du då när du säger att öl är lika mycket tjejdricka som killdricka?



Barnen - Mamma
1-0

tisdag 5 maj 2009

Prosit

Jag är, vad jag trodde var allergisk, som sedan visade sig vara förkyld. Detta har lett till att mina sysslor de senaste dagarna har minimerats drastiskt. Jag nyser och snyter mig, ungefär i den ordningen. Om jag en enda sekund fått något som liknar en vettig tanke, har den genast blåsts bort i ännu ett nysmaraton.
Men så kom det en som vägrade flytta på sig, den etsade sig fast och vägrade släppa taget om min enkelspåriga hjärna, varpå jag kände mig manad att bearbeta den. Den handlade helt enkelt om Prosit, en av de små killarna som hängde med hon Snövit, och den är långt ifrån imponerande, vilket antagligen bara bevisar hur illa det är med mig nu. Men tro inte att jag behåller den för mig själv, jag lämnar den till er, och hoppas att på det viset göra plats för nya, friska tankar.

Prosit - Var han förkyld eller allergisk? Var den någonsin någon doktor eller skogshäxa som behärskade läkemedelskonst som lät undersöka honom? Kan det ha varit damm från gruvan som gjort honom sådan? Stenlunga månne?

Toker - Skulle antagligen fått diagnosen damp eller ADHD. Det är honom de andra skickar in i oförutsägbara gångar i gruvan, då han är den enda som saknar förstånd att låta bli att gå in där.

Kloker - Han är den som organiserar arbetet, har koll på gruvritningar och arbetstidsregler. Ser till att alla kommer iväg och hem igen, håller ihop gruppen och medlar i konflikter.

Trötter - Han hade ledarrollen innan Kloker, gick sedan in i (gruv)väggen och blev utbränd. Har svårt att sova på nätterna och att få något gjort på dagarna.

Butter - En melankoliker som pga alldeles för lite dagsljus är sur och tvär. Vill helst bara få dra till ett varmare och ljusare ställe där han kan sörpla paraplydrinkar, men tjänar så pissigt att han inte fått ihop pengar till biljetten.

Blyger - Lider av social fobi, till följd av att jobba i gruvan och bo tillsammans med 6 grabbar och en tjej i en enslig stuga i skogen.

Glader - Den klämkäcka killen som ser möjligheter istället för hinder. Hans krav är inte så höga, han är nöjd med den pissiga lön hans riskfyllda jobb ger. Han är den som håller skenet uppe och peppar de andra i gänget.

onsdag 29 april 2009

Det här med föräldraskap.

Jag är ingen förespråkare av gnäll, tvärtom så försöker jag se det som att varje individs situation är resultatet av en rad medvetna och omedvetna val, och att individen därmed har möjligheten att välja hur hon ska förhålla sig till sin situation. Eget ansvar helt enkelt.

Risken är dock att detta inlägg kan komma att tolkas som rent gnäll från min sida, men det får jag ta.

Det är det här med föräldraskap och barnuppfostran, något som tar upp stor del av min tid. Jag är själv långt ifrån perfekt, och lever inte alltid som jag lär, men en del föräldrar gör mig så förbannad!

En 2-barnsmor åkte tåg med sina barn, en resa som tog ca 4 timmar. Destinationen var mammas nya kille, en helt ny människa och situation för dessa barn.
Själva tågresan hade gått bra, de skötte sig och var snälla, men när de kom fram var de SÅ jobbiga! På vilket sätt var de jobbiga då? Jo, det mest störande var att de hade tjatat och tjatat på mammas nya kille, ställt massa frågor och varit allmänt jobbiga.
Tågresan hem hade sedan varit en pärs för den stackars mamman, på vilket sätt vet jag inte.
Nu skulle de iallafall minsann få lära sig att respektera henne, något som de, enligt henne, inte gör nu för fem öre. Hur det skulle gå till vet jag inte, men det var tydligt att det gick ut på att hon minsann skulle sätta ner foten och visa var skåpet ska stå.

Jag kan inte annat än tycka synd om dessa barn: Hur i hela helvete ska de förstå innebörden av förståelse och respekt när de aldrig fått någon?

Jag fattar inte hur man kan häva ur sig ovanstående utan att för en sekund sätta sig in barnens situation för att försöka förstå varför de agerar som de gör.
Klart de var "skitjobbiga" efter att ha suttit på ett tåg i fyra timmar, fulla av förväntan, inte bara över stället, utan även personen de skulle träffa.

Jag är absolut ingen expert på området, blott en simpel förälder, men min erfarenhet är att om du sätter dig in i barnens värld så är det lättare att få med dem i din. Om du lyssnar på och respekterar dem, så har du större chans att de lyssnar på och respekterar dig.

De gör inte som du säger, de gör som du gör i de flesta fall.

tisdag 28 april 2009

Huliganerna.

Är hemma med de två huliganerna, och kan inte låta bli att förundras och imponeras av dom.

Den ena är eftertänksam, har massor av tankar, en del som en 6-åring egentligen inte ens ska behöva ha. Han ser konsekvenserna av sitt handlande, kan räkna ut följderna av potentiella beteenden och skeden. Teckningarna han ritar är detaljrika, och har ofta en handling som han sedan berättar som en historia och han kan sitta stilla hur länge som helst med pyssel och måleri utan att tröttna.

Den andra i duon är den impulsiva, den som gör utan att reflektera eller tänka efter. Han är envis och uthållig i det han företar sig, och inte rädd för att hugga i. Han hjälper gärna till när det kommer till att byta däck eller skruva ihop en hylla, och deppar inte ihop om han skulle misslyckas. Han å andra sidan, får knappt till en streckgubbe på papper, för att han helt enkelt avskyr att sitta stilla. Det måste röra sig, hända något, annars blir han uttråkad och tar saken i egna händer.

De här två människorna kompletterar ju naturligtvis varandra väldigt bra, ibland för bra. Den ena tänker, och den andra gör, ibland saker som är mindre uppskattat av deras föräldrar, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av deras samarbete, även de gånger det innefattar en djup ursäkt från min sida när räddningstjänsten ringer upp och undrar om det stämmer att det brinner på den här adressen, när två pojkar har slagit sina handlingar samman och ringt.

måndag 27 april 2009

HLR

Idag har jag haft en annorlunda, och lite intressant dag.
Det började med att jag tog mig i kragen och släpade mig i densamma till vårdcentralen för att ta det där blodprovet som ska berätta om jag har reumatism eller inte. "Det där blodprovet" visade sig vara inte mindre än fem rör av olika storlek och färgkod. Efteråt frågade blodsugartanten, med en allvarlig min, om jag inte ville lägga mig ner en liten stund. Jag tackade för gästfriheten, och förklarade att jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet med detsamma. Sen slog det mig att jag kan mycket väl ha varit likblek, men jag hade inte tid med det just då.

På eftermiddagen var det dax för Hjärt- lungräddning, vår arbetsgivare tycker inte bara att vi ska kunna det, vi måste tydligen repetera det med jämna mellanrum. Lika bra det kanske, det är ju inte var dag man springer på livlösa människor på stan, inte bokstavligt talat iallafall.
En grej jag inte hade testat förut, var defibrillator, men den lämnade mig djupt besviken. Det var inte ens i närheten av vad jag har sett att det skulle vara, genom filmer och serier, där de kommer springande i slow-motion mot patienten med de där grejorna i händerna och ropar CLEAR! som följs av ett Bzz zapp!

Nej, det här var en liten låda med två tåtar, som i var ände hade plattor med tydliga instruktioner om var de skulle fästas på den livlöses kropp.
Sen bestämde MASKINEN, inte jag, när det skulle defibrilleras eller inte, och sa den "inte" så gick det verkligen inte. Ibland är verkligheten trist. Säker, men trist.

När jag hade räddat livet på dockan tillräckligt många gånger, började jag undersöka hur den var uppbyggd, varpå jag tog livet av den igen, genom att råka punktera en lunga.

söndag 26 april 2009

Frågor och svar

Barnen satt som vanligt och konverserade i baksätet, när vi var ute och åkte häromdagen, då Albin sa att han var kär i Chad, en tjej på dagis. Jonatan tyckte inte alls att det gick, vilket han sa högt. Vi blev nyfikna på hur han menade och tänkte, varpå han uttryckte att det går ju inte. Hon har ju mörkt hår, brun hud och bruna ögon, medan Albin är ljus i hyn, har blåa ögon och blont hår, kan det verkligen passa ihop?
Närmare än så kunde han inte förklara det, antagligen för att han helt enkelt inte hade mer ord för det än så.

Vi svarade att det är inget som hindrar, varken hudfärg eller kön spelar någon roll om man är kär, eller tycker om någon. Förhoppningsvis tog vi det på en sådan nivå att han förstod, och ändå fick tillräckligt med information för att bli nöjd med svaret.

Jag märker hur svårt det är att svara på alla dessa frågor, för även om frågorna är av ungefär samma slag som tidigare, så nöjer de sig inte längre med ett enkelt svar, de hungrar efter fakta, och ämnena tycks (lyckligtvis) aldrig ta slut.

Svårigheten ligger inte i att presentera denna fakta för dem. Det svåra är att svara på ett sätt som gör att de aldrig känner sig dumma eller nervärderade.
För även om jag tycker att det är det naturligaste i världen, så kan det vara första gången 6-åringen ens har börjat fundera kring det , och skapat sig en uppfattning om saken. Kommer jag då med min allting-är-möjligt-propaganda och råkar träffa alldeles för hårt i hans bakhuvud, är ju risken att han inte yppar en tanke högt på väldigt lång tid framöver, för att det helt enkelt inte är värt risken att bli attackerad igen. Och det vore väldigt tråkigt, för de lär mig så mycket när de delar med sig av sina funderingar.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det uppfattas som något onaturligt, när det handlar om saker de själva aldrig upplevt och sett, såsom homosexualitet eller parbildningar över våra kulturella och etniska gränser.
Där någonstans ser jag det som min skyldighet att upplysa, förklara och väcka tankar som jag förhoppningsvis sedan kan svara på.

Att ha två uppsättningar föräldrar som man pendlar emellan är ju däremot vardagsmat för dom, något som inte ens finns i fantasin hos granntjejen som lever med sin biologiska mamma och pappa, och en bror som även han har tidigare nämnda föräldrar.

torsdag 23 april 2009

Har oljat in min hylla.

Så där ja.
Nu är hyllskrället inhandlat, oljat och ihopskruvat. Fröna har åkt ner i jorden, och om det blir något av dom återstår att se.
Några av dom ville ha "mullhaltig", andra "mullrik" och ytterligare en annan "kalkhaltig" jord. Ingen av dem fick vad de vill, de får nöja sig med samma sort rakt av, för det är ungefär den behandlingen de har att vänta, om de nu behagar titta upp.

Vad är skillnaden på "mullrik" och "mullhaltig" för övrigt? Finns det några procentsatser att gå efter, eller kör man på känn, ungefär som kocken när den saltar och kryddar?
Jag ställs inför samma dilemma på jobbet när det vankas tre-kaffe: Någon vill ha en svälj, en annan en halv kopp och den tredje några droppar. Ingen vet dock riktigt de rätta måtten där, så där har jag ryggen fri.

Nu undrar jag varför jag hade så förskräckligt bråttom med att få ihop hyllan, som för övrigt är av den enklaste lagersort. Det går ju inte att ställa ut några odlingar på den innan de har kommit upp, då dör de ju på tre minuter i stekande sol och söderläge.
Åh, denna väntan!!! Det är ju värre än julafton.

onsdag 22 april 2009

Nostalgi

Ordböcker är bra att ha, men ibland förvirrar de mig, och ibland lämnar de mig inte bara med den korrekta betydelsen av ett ord, utan även med en stor portion besvikelse och konfusion.

För mig har ordet nostalgi och att vara nostalgisk alltid haft en positiv klang; det är något som är trivsamt och behagligt när man tar en walk down the memory lane. Bonniers svenska ordbok var dock av en annan uppfattning:

Nostalgi - Melankolisk längtan hem eller tillbaka (till gågna tider)
Nostalgiker - Person som lider av nostalgi.

"Melankolisk längtan".... Det är ju där, i det melankoliska tillståndet, många manodepressiva befinner sig när de är i sin depressiva del av sjukodomen, och säkert många andra deprimerade för den delen. Det är den djupaste botten av sinnesstämningar, naturligtvis beroende på graden av melankoli.
En melankoliker är alltifrån vardagligt pessimistiskt lagd till att vara helt instängd i känslan av total hopplöshet, ofta med självmordstankar som följd.
Tankebanorna är mörka: Allt från att inte känna sig tillräcklig och lika bra som andra till rent självhat med självanklagelser som följd.
Hela kroppen påverkas naturligtvis av detta, vilket inte sällan leder till att man tappar såväl vikt som aptit och sexlust, ja rubbet.

Är det något i närheten av det här som Bonniers menar med en person som "lider av nostalgi"? I så fall har jag haft helt fel om ordets rätta innebörd.

måndag 20 april 2009

Pojkar slåss, flickor håller tyst?

Det har skrivits många kloka ord i ämnet, de senast lästa för min egen del är Marias. Jag har läst, nickat medhållande och tänkt hur sjukt det är hur vi ser på saker och ting, vad det är vi förmedlar till våra barn. Tills häromdagen, då det kom alldeles för nära inpå mig, och krävde således någon form av handling och engagemang från min sida:

"Busiga pojkar"ger sig i samförstånd in i boxnings- och brottningsmatcher med varandra, de slåss och fäktas, för det är ju vad grabbar gör, eller hur?
Det ligger ju i deras gener sedan vi bodde i grottor?

Så, häromdagen sa Tove 8 år att "den busiga pojken" hade bråkat med henne; Han höll fast hennes armar bakom hennes rygg och tvingade henne att springa, varpå hon föll handlöst framåt. Han slog henne och var allmänt jävlig.

Hennes kommentar till det hela var:
"Men han kanske gör det för att han är kär i mig"...

Vart i hela helvete kommer det ifrån? Av vilken anledning ska man behöva växa upp i tron att den som älskar, han slår?
Jag kan inte minnas att jag någonsin har sagt något sådant till mina barn, och jag fattar inte hur man kan vara så förtappad på hjärnceller att man förmedlar en sådan åsikt till någon som håller på att skapa sin identitet, som lotsas fram genom denna djungel av sociala spelregler, tillhandahållna av oss vuxna.

Jag vänder på det i mitt huvud, och låter min dotter vara den som ger sig på grabben. Jag tänker mig vidare hur dessa axelryckningar, småleenden och klappar på huvudet över pojkarnas oskyldiga slagsmål förvandlas till krissamtal och möten, hur det ska grävas i vem som är skyldig till att det gått så snett och blivit så fel.
För då är det plötsligt inte alls acceptabelt att slå någon annan.
Varför? Är det för att pojken som slår är norm, och flickan med samma beteende avviker från normen?

Hur kan vi sedan begära att dessa pojkar ska veta att det i vuxenlivet plötsligt är olagligt att behandla sina närmaste på det sättet?
Det som igår ansågs vara lekfullt och oskyldigt kan imorgon ge fällande dom.

Det är ju vi vuxna som ska föreställa förebilder för barnen! Det är ju vi som måste ändra inställning, börja tänka efter själva, informera dem om vad som gäller och tänka långsiktigt!

Det är aldrig okej att slåss!

söndag 19 april 2009

Dåtiden och framtiden.

Är inne i något jag inte vet vad man skulle etikettera det som. Vårdepp kanske. Känner mig helt stört känslosam emellanåt, även över saker som inte ens rör mig.
Introt till Alla vi barn i Bullerbyn fick ögonen att tåras och minnena att flyga iväg till barndomens glada dagar, även om min barndom inte var så glad alla gånger, men det där minnet är ju bra på att stoppa undan de obahagliga sakerna och sätta rosaludd runt det som är mer trivsamt, och tur är väl det.

Kom sedan att tänka på det där pappret jag ska lämna till en vitrockare om jag bara får häcken ur och beställer tid på nån vårdcentral. Pappret har legat flera månader, jag har dragit mig för att ta tag i det, men nu är det dags. Alldeles snart..
När det är klart kommer jag, efter ungefär en evighets väntan, få veta om jag har reumatism eller inte.

Reumatism? Det är ju bara gamla människor som har, tyckte jag i min enfald. Så fel jag hade.

onsdag 15 april 2009

Hämtar posten.

Mamma har dragit till Amsterdam för att röka braj. Själva säger de att de åker för att gömma sambon på hans 50-årsdag, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Inte för att hon någonsin rökt något rökbart, förutom ett bloss på en cigarr under ungdomens glada dagar, men ändå, någon gång ska ju vara den första.

Jag har fått hennes fulla förtroende att, med anledning av detta, ta in posten de kommande tre dagarna. Det kommer att visa sig vara ett mindre bra val av henne då jag redan första dagen har lagt beslag på en flaska Martini och två öl när jag av en händelse snubblade in i deras barskåp, aka skafferi.
Hade velat ha Sprite att blanda ut den med, men SodaStreamern och jag hade en del meningsskiljaktigheter, så det får bli rent istället.

"Varför i hela helvete tar du av din mamma när du har så många vuxenpoäng att du kunde ha såväl middagsbjudningar som en välfylld vinkyl?" undrar ni nu.

Jamen jag vet inte.... Antar att det var ett infall av tonårsmentalitet blandat med ett hastigt påkommet alkoholsug efter en solig och kreativ dag.
Måste det vara mer komplicerat än så?