söndag 29 november 2009

Kolakoket

Redan efter frukosten i morse påminde barnen mig om att vi skulle koka kola idag, för jag hade "faktiskt LOVAT det!" Och har man "faktiskt LOVAT" något, så är det bara att ta sig i kragen och sätta igång, så är det.
Jag hyser en enorm hatkärlek till julen, och det här med att pyssla och baka tillsammans hamnar på plussidan, så vi kavlade upp alla våra ärmar och satte igång. Ingredienser mättes upp och hälldes ner i kastrullen, omslagspapper klipptes på löpande band.

"Koka kraftigt" läste jag, och lät det koka så kraftigt som det var möjligt medan jag satte mig vid datorn "för att bara..." När jag var klar med "för att bara.." hade det hänt grejer. Alldeles för mycket grejer. När vi hällde upp smeten såg vi att kastrullbottnen var kolsvart. Ganska tjockt var det kolsvarta. När allt sedan hade svalnat kunde vi konstatera att det hade lika gärna kunnat vara materialet till tunga skjutvapen, så hårt var det.
Albin gick omkring och sög på en bit i en kvart innan han gav upp. Det måste ha varit som att suga på en sten ungefär. (Fast jag hoppas ju att han ger upp fortare om det skulle vara så att han får för sig att suga på en riktig sten.)

Men nu var det ju så att jag "faktiskt LOVAT", och det här var ju inte i närheten av vad som kan kallas kola. Fram med allting igen, en ny kastrull den här gången, eftersom den andra hade fått sätta livet till.
Naturligtvis fegade jag alldeles för mycket den här gången, och smeten ville liksom aldrig stelna. SKIT sa jag. HURRA sa barnen och gick lös på sörjan med varsin sked.

Vid det här laget började jag bli irriterad -Jag menar hur svårt kan det vara att få ihop tre sketna ingredienser till lagom konsistens?!
Tredje gången gick det dock som det var tänkt redan för närmare tre timmar sedan, det blev kola!
Och det här är en av anledningarna till att vi ser till att ha en heldag på oss för att göra något som beräknas ta en halvtimme.

Inga kommentarer: