onsdag 24 februari 2010

Sjukt.

02:57:
Absolut tystnad, sånär som på knäppandet i det där elementet som alltid knäpper.
Tillstånd: Näst intill medvetslöshet.

Så bryts tystnaden. Någon ropar. Är det i drömmen eller den verkliga världen? Lättar huvudet något från kudden för att lokalisera, bedöma. Det är bestämt Albin. Vad vill han?

"MAMMA!!!! Jag kan inte andas!!!!" tjuter han.

Jag vet inte något som kan få mig så klarvaken så fort som sjuka barn klockan tre på morgonen. Där sitter han i sin säng, förtvivlad och panikslagen över känslan att plötsligt inte kunna andas. Krupphostan har hängt med honom i flera år nu, och dyker upp som på beställning vid varje närmande av förkylning, men den här gången låter det värre än vanligt. Varje andetag är en kraftansträngning; det piper och väser om honom.

Ringer sjukvårdsrådgivningen - får några konkreta råd - luftrörsvidgande? Nej, det är slut.. -avvakta- blir det värre-åk in akut. Under samtalet lugnar det ner sig betydligt, även om han fortfarande låter illa. Somnar om bredvid tröskverket till son, vaknar någon timme senare när det är dax att gå upp, konstaterar att det blir vab idag.

Ringer vårdcentralen i Finspång i hopp om att samtalet ska generera i ett inringt recept på luftrörsvidgande att hämta ut och ha i beredskap nästa gång 02:58. Det gör det inte. Den ansvariga läkaren är i Rejmyre under dagen.
"Vad bra då, eftersom jag bor i Rejmyre! Himla smidigt!" Nejnej, det gäller endast bokade besök, varför göra det enkelt?

Nej, det blir läkarbesök i Finspång kl. 14:00. En väsentlig skillnad med pojken klockan 14:00 jämfört med 02:58, är att han då andas relativt normalt. Och medicinen jag vill ha är ju mot hur han andas tre på natten, men så dags har jag ju ingen större lust att släpa ut honom för att åka till akuten och vänta i massa timmar för att sedan på två minuter få utskrivet recept på luftrörsvidgande som jag ändå inte kan hämta ut före nästkommande morgon.

Knasigt.

måndag 1 februari 2010

Flickan och bekräftelsehoran




Jag är en sån där tjej med en kamera va. Mm, jag gillar det där med att se världen genom en lins, att hitta motiv, nya perspektiv, att få samma gamla saker att bli som nya genom att vrida, vända, trixa med vidvinkel och makro om och om igen. Samtidigt som jag inte vågar vara mer än en tjej med en kamera så bor det en liten bekräftelsehora inom mig, precis som inom dig. (Johoo, erkänn! Litegrann iallafall?...) och hon vill höra att det är så fint och vackert och kreativt och allt det där, och jag försöker kväva henne när hon tar över alltför mycket, för man ska inte tro att man är något, nej för då kan man bli märkvärdig, och det går inte för sig.

Så en dag kom frågan som bekräftelsehoran väntat på så länge:
Skulle hon kunna tänka sig att ställa upp på ett projekt, som en sån där fotograf som tar såna där bilder? Motiv och syfte är redan bestämt, allt som behövdes var en tjej med en kamera och en egen stil. Min stil.

Jag?
Har en stil?
Fotografera?
För ett syfte?

Nu, när bekräftelsehoran har chansen att sträcka på sig, dunka sig på bröstet, då är hon som bortblåst, darrandes i ett hörn.
Nejmennej, inte kan väl jag? Egen stil? Jag är ju bara en tjej med en kamera? Jag kan inte sånt där heller, det är ju såna där fotografer som pysslar med sånt?

Efter en lång betänketid (15 minuter, allt är relativt) så bestämde vi oss för att iallafall åka och prova. Inga garantier. Blir det bra så är det ju jättebra. Bilder till projektet, en enorm erfarenhet i bagaget.
Så ofantligt skitläskigt och jättekul!!

Jag vet inte vad som hände i den här svängen, men några dagar efter detta blev dessa beställda för att hänga i vardags- eller sovrum hemma hos såna där folk som är mina kompisar. KUL!