söndag 29 november 2009

Juligen

Granne 1 sätter upp en ljusslinga på trappräcket.
Granne 2 gör detsamma, lägger dessutom ett ljusnät över den där fula busken bredvid äppelträdet, den busken de skulle ha tagit bort i somras, men inte hann för att sommaren är ju så kort.
Granne 3 hänger upp blinkande ljusslingor i varenda träd och buske som finns på tomten så till den milda grad att granne 1 måste öka dosen epilepsimedicin fram till trettonhelgen.

Någonstans mitt i detta kommer en 6-åring och undrar om vi inte kan ha en julkrubba, nu när julen närmar sig.
Nej, jag vill inte ha någon julkrubba, för jag tror inte på någon gud, Jesus, Maria eller åsna heller för den delen. Samtidigt tänder jag det första i raden av adventsljus och hänger upp en julstjärna och känner mig därmed som den största hycklaren genom tiderna.
Tänk om jag bara kunde tro på allt det där, så lätt det skulle vara då. Inget ifrågasättande, ingen dubbelmoral.
Jesus i ena hörnet, tomten i det andra, inga konstigheter. Hur enkelt som helst.

Kolakoket

Redan efter frukosten i morse påminde barnen mig om att vi skulle koka kola idag, för jag hade "faktiskt LOVAT det!" Och har man "faktiskt LOVAT" något, så är det bara att ta sig i kragen och sätta igång, så är det.
Jag hyser en enorm hatkärlek till julen, och det här med att pyssla och baka tillsammans hamnar på plussidan, så vi kavlade upp alla våra ärmar och satte igång. Ingredienser mättes upp och hälldes ner i kastrullen, omslagspapper klipptes på löpande band.

"Koka kraftigt" läste jag, och lät det koka så kraftigt som det var möjligt medan jag satte mig vid datorn "för att bara..." När jag var klar med "för att bara.." hade det hänt grejer. Alldeles för mycket grejer. När vi hällde upp smeten såg vi att kastrullbottnen var kolsvart. Ganska tjockt var det kolsvarta. När allt sedan hade svalnat kunde vi konstatera att det hade lika gärna kunnat vara materialet till tunga skjutvapen, så hårt var det.
Albin gick omkring och sög på en bit i en kvart innan han gav upp. Det måste ha varit som att suga på en sten ungefär. (Fast jag hoppas ju att han ger upp fortare om det skulle vara så att han får för sig att suga på en riktig sten.)

Men nu var det ju så att jag "faktiskt LOVAT", och det här var ju inte i närheten av vad som kan kallas kola. Fram med allting igen, en ny kastrull den här gången, eftersom den andra hade fått sätta livet till.
Naturligtvis fegade jag alldeles för mycket den här gången, och smeten ville liksom aldrig stelna. SKIT sa jag. HURRA sa barnen och gick lös på sörjan med varsin sked.

Vid det här laget började jag bli irriterad -Jag menar hur svårt kan det vara att få ihop tre sketna ingredienser till lagom konsistens?!
Tredje gången gick det dock som det var tänkt redan för närmare tre timmar sedan, det blev kola!
Och det här är en av anledningarna till att vi ser till att ha en heldag på oss för att göra något som beräknas ta en halvtimme.

torsdag 12 november 2009

Vi köpte en pepparkaksdeg......








I år blir det älgar, hajar, hästar och fladdermöss.






Det är nog ingen som ser mig...



Mycket glasyr ska det vara.





"En Alienälg!"




tisdag 10 november 2009

Det kom ett paket....

För ett tag sedan beställde jag kläder till mina snart byx- och strumplösa barn. Det var som att de passade på att växa ungefär en decimeter över en natt, varpå ALLA byxor plötsligt slutade långt innan fotknölarna. Vad som händer med strumporna är fortfarande lite oklart; en del går ett okänt öde till mötes i tvättmaskinen, andra verkar leva ett eget liv och bara försvinner. Men aldrig, aldrig ett helt par åt gången, nej, bara en strumpa.

Naturligtvis skulle inte paketet levereras komplett, utan en del saker låter sig dröjas. Då är det ju smidigt att ha en sån där sms-aviseringsfunktion; ett pip i mobilen, så vet man att det är dax.
Tillexempel igår: Det pep till, jag kollade, läste igenom löpnummer och pinkoder och raderade sedan meddelandet.
Med tom blick stirrade jag sedan på mobilen och undrade vad fan det var jag just gjorde?

Radera?
Ja.
Är du säker på att du vill radera?
Ja.

Jag menar, det är ju inget man "råkar" göra, det borde ju ha krävts en liiten tanke någonstans i handlingen, men icke.

På kvällen ringde jag kundtjänst, presenterade mig som DumDum och förklarade läget. Damen i andra änden sa att det räcker med löpnummer. Sedan sa hon min adress och frågade om den stämde? Jo, det gjorde den allt, men hur visste hon? Jag hade inte lämnat några personuppgifter, kundnummer eller whatsoever. Googlade hon DumDum medan vi pratade och fick upp mig i detalj? Är jag märkt för livet nu?

Hursomhelst, jag begav mig till byns utlämningsställe, kiosken, med löpnumret tydligt skrivet på en lapp, säker på att snart ha paketet i handen.

-Legitimation?
-Ja, jo, just det. Leg.
Gräver i ficka ett: Tomt.
Ficka två: Tändare.
Ficka tre: Nycklar.
Ficka fyra: Det finns ingen ficka fyra.
Alla är genomgågna. Ingen plånbok, inget leg.
-Eh, det verkar som att den ligger hemma, jag kommer tillbaka senare, ljög jag.
Fan heller, nu kan det ligga där.
Att det ska vara så svårt att få ut ett par brallor?!