fredag 18 juni 2010

Försvarstal eller Diskussionen mellan mitt Det, mitt Jag och mitt Överjag

Till mig
Av mig
För mig.

Jag:
Jag har ända sedan första veckopengen varit ganska.. ...hmm... impulsiv i mina inköp. Som de där otroligt fina skorna med klack och rosett till avslutningen, de som egentligen var minst ett nummer för små. Aldrig att jag erkände det, men de blåa lilltårna skvallrade om att det var ett ganska dumt köp.
Eller den där datorn från L'easy som jag just då ansåg mig vara i stort behov av, men inte hade pengarna till. Den som i slutändan kostde mig ungefär 26 000 uppdelat på fem år, det kanske inte heller var helt genomtänkt.

Det:et:
Men nu, den här gången är det annorlunda.
Den här gången handlar det om viktiga grejer. Ett 35mm-objektiv. Jag liksom måste ha det!
Nu har jag i ett års tid i stort sett bara använt mitt kit-objektiv på 18-105mm, det som följde med kameran. Det har funkat bra, riktigt bra, det är inte det.
Med ett 35mm kommer jag tvingas att bli mer kreativ, då går det inte att zooma sig ur problemen, då är det mer upp till mig och min kreativitet och vad jag gör med den som avgör om kompositionen blir bra eller inte.
Och min nuvarande bländare på 3,5 vid 18mm jämfört med denna 1,8, vilken helt ny värld som öppnas!
Och så här då, allvarligt: Hur många stora fotografer säger att de använder sitt kit-objektiv när de uttalar sig om utrustning? Nej, just det, vi måste ju tänka lite längre och större här!

Överjaget:
Men bilen då? Kamremmen byttes ju igår, kommer det inte snart en ganska stor faktura på det?

Detet:
Ja men... Jo... Det gör det väl säkert, men det är ju flera veckor kvar innan den kommer. I värsta fall får jag väl sälja bilen för att betala kamremsbytet och använda cykeln istället. Det är nyttigt att cykla. Och så mycket jag hinner se! Med 35:an monterad hängande runt halsen. Se möjligheterna liksom.

Överjag:
Har du överhuvudtaget talat med någon som anväder det här objektivet, så du har några referenser att gå på?

Det:
Alltså.. Det finns en... Jag skulle ju fråga, men har inte riktigt gjort det. Det är klart att det är bra, det stod ju i reklamen!

Överjag:
Du är helt hopplös. Snart flyttar jag härifrån och du får ta över Jaget helt och hållet, för hon lyssnar ju iallafall bara på dig! Jag blir ju knappt ens kontaktad innan sådana här saker händer längre.

Jag:
Men hörrni, kom igen nu, håll sams... Bara objektivet, sen lyssnar jag och rådfrågar innan. Jag lovar...

tisdag 15 juni 2010

100615, 14:00

På stranden i utkanten av ett ganska litet, men ändå charmigt samhälle:

Jag har åkt dit med barnen. Kanske för att de tjatade och ville, kanske för att jag skulle slippa komma upp med någon bättre idé om vad man hittar på en sommarlovstisdagseftermiddag. Barnen sitter vid strandkanten. Gräver gropar, fyller hinkar, tömmer hinkar, obrydda om de stundvis kalla vindarna som sveper in och vattnet som, i min mening, knappt kommit upp i normal badtemperatur.

Jag tänker inte ens tanken "bada", utan sitter här på filten som nyss var prydligt nedpackad i IKEA-påsen jämte saft, kaffe, smörgåsar och kakor.

Så anländer ett gäng ungdomar medelst moped. Tre tjejer och två killar. "Kåk" tänker jag, som inte har mycket annat att tänka på just nu.
De är alldeles glada i sinnet, busar och bråkar med varandra, högljutt och kärvänligt. Någon hoppar i med kläderna på, ivrigt påhejad av de andra som tittar på med skräckblandad förtjusning. Tre röker. För att det är tufft gissar jag.
Jag röker. Som en följd av att jag tyckte att det var tufft en gång för länge sedan. Räknar försiktigt i huvudet och får ta till fingrarna som hjälp. Femton år sedan var det.
Femton.
Halva livet. Vart tog tiden vägen?

De är unga, obrydda och livet verkar leka.
Jag är inte längre så ung, tänker jag. Inte för att livet skulle vara sämre för det, tvärtom.
Tankarna bryts av ett hungrigt barn.
Jomenvisst ja, macka.
De är, likt filten, prydligt nedpackade bredvid saften i kylväskan. Två flaskor tog vi, man vet ju aldrig hur mycket det går åt, bäst att vara förutseende.

Ungdomarna är inte hungriga. De röker vidare och ligger i någon form av hög i solen och njuter av livet så som det är just nu.
Så som det en gång var, för femton år sedan.
Inte sämre, inte bättre. Men annorlunda.