100615, 14:00

På stranden i utkanten av ett ganska litet, men ändå charmigt samhälle:

Jag har åkt dit med barnen. Kanske för att de tjatade och ville, kanske för att jag skulle slippa komma upp med någon bättre idé om vad man hittar på en sommarlovstisdagseftermiddag. Barnen sitter vid strandkanten. Gräver gropar, fyller hinkar, tömmer hinkar, obrydda om de stundvis kalla vindarna som sveper in och vattnet som, i min mening, knappt kommit upp i normal badtemperatur.

Jag tänker inte ens tanken "bada", utan sitter här på filten som nyss var prydligt nedpackad i IKEA-påsen jämte saft, kaffe, smörgåsar och kakor.

Så anländer ett gäng ungdomar medelst moped. Tre tjejer och två killar. "Kåk" tänker jag, som inte har mycket annat att tänka på just nu.
De är alldeles glada i sinnet, busar och bråkar med varandra, högljutt och kärvänligt. Någon hoppar i med kläderna på, ivrigt påhejad av de andra som tittar på med skräckblandad förtjusning. Tre röker. För att det är tufft gissar jag.
Jag röker. Som en följd av att jag tyckte att det var tufft en gång för länge sedan. Räknar försiktigt i huvudet och får ta till fingrarna som hjälp. Femton år sedan var det.
Femton.
Halva livet. Vart tog tiden vägen?

De är unga, obrydda och livet verkar leka.
Jag är inte längre så ung, tänker jag. Inte för att livet skulle vara sämre för det, tvärtom.
Tankarna bryts av ett hungrigt barn.
Jomenvisst ja, macka.
De är, likt filten, prydligt nedpackade bredvid saften i kylväskan. Två flaskor tog vi, man vet ju aldrig hur mycket det går åt, bäst att vara förutseende.

Ungdomarna är inte hungriga. De röker vidare och ligger i någon form av hög i solen och njuter av livet så som det är just nu.
Så som det en gång var, för femton år sedan.
Inte sämre, inte bättre. Men annorlunda.