tisdag 14 september 2010

Måndagsblues

En sköterska ropar mitt namn, och det känns lite som en befrielse att komma ifrån skokartongen till väntrum: 2 små soffor och tre stolar slåss om ett minst sagt sparsamt utrymme. Intimitet av den påtvingade sorten, tänker jag medan jag lydigt följer sköterskan till undersökningsrummet.

Lysrörsbelysningen är dämpad, något jag i vanliga fall skulle förknippa med "mysigt", men som just nu mest känns kallt och känslolöst. Ett rör blinkar dessutom. Lägger till "billigt" bland adjektiven.

"Varsågod att klä av dig upptill, och lägg dig på britsen, så kommer doktorn snart".
Kläder byts mot ett frottéstycke som nätt och jämnt täcker de bara brösten. Jag tittar på min klädhög och noterar dagens val av BH: Den chockrosa med leopardmönsterdetaljer, den som vittnar om helt andra aktiviteter än de som står på dagens agenda. Hur tänkte jag där? "Cancern är ful, oavsett hur det paketeras" tänker jag bittert.

Jag lägger mig på britsen och skyler min nakna överkropp så gott det går, medan jag tittar runt i rummet. Alla väggar är kala. Alla utom den vid min fotända. Den pryds av en tavla ur en serie klassiska Norrköpingsmotiv. En gatukorsning fylld av liv och röresle. En dam i röd kappa korsar gatan och stirrar på mig. Jag försöker komma undan hennes blick, men den genomtränger mig. De kunde ha valt en varm rofylld solnedgång vid havet, men de valde en en stirrande dam i röd kappa.

Så kommer han in i rummet. Doktorn. Läkaren. Mannen med kunskaperna. Jag är helt utlämnad till honom. Han ber mig visa var knölen sitter, avlägsnar frottéstycket och smetar in bröstet med glidmedel. Sedan kör han ultraljudsapparaten fram och tillbaka medan han tittar på sin dataskärm. Ibland stannar han upp, trycker på en tangent och ger ifrån sig ett "Mmm" eller "Hmm".
Flera gånger hejdar jag mig från att fråga vad det är han ser, kanske för att jag inte vill veta svaret, kanske för att jag är rädd att störa honom i sitt arbete.

Så är han klar.
"Det är en tumör" säger han. Mitt hjärta stannar till bråkdelen av en sekund innan han fortsätter: "Den är godartad, inget att oroa sig för".
Så vänder han på klacken och lämnar rummet, färdig med sitt jobb.

Kvar ligger jag naken med hans kladd på mina bröst, gissar mig fram till att det är nu jag torkar av mig, klär på mig och går hem. För hur ska jag veta? Det är ju första gången. Och förhoppningsvis sista.
Ynkligheten är enorm, så här liten har jag inte känt mig på länge. Försöker i huvudet överrösta "tumör" med "godartad", men det är svårt. Tänker att han kanske kommer tillbaka för en längre förklaring, men det gör han inte.

Ett svar, desto fler frågetecken.

Edit: Det här inlägget var skapat redan innan besöket, men då med tanken och förhoppningen att det inte skulle se ut så här.
Efter att ha läst Helenas upplevelse om detsamma, så tänkte jag att hon måste ha haft en sabla otur, det kan inte få vara på det sättet. Min upplevelse måste få bli annorlunda! Jag hade tyvärr fel. Inlägget känns lite som en kopia på hennes, men jag vill att det ska uppmärksammas, det där vi egentligen inte vill prata om. Det som många kanske inte kan prata om. För att de inte hittar orden. För att de inte har något socialt nätverk att ventilera med.

torsdag 9 september 2010

Albin smider planer

Som förälder står man inför en herrans massa val. En del av valen är att välja vilka fantasifigurer vi ska pränta in i barnens liv. I vår familj är tomten under avveckling, påskharen har aldrig existerat, men tandfen... Alltså, jag har aldrig påstått att det är en kvinnlig liten älva som surrar runt med en massa tior på släp, men heller aldrig dementerat det. De väljer alltså att tro att deras tappade tänder förvandlas till en peng under natten (eller snarare nästkommande förmiddag eftersom jag är sjukt glömsk på det här området).

Igår var det Albins tur att ta ett steg närmare tonåren genom att avlossa en mjölktand, vilken han enligt seden lade i ett glas med vatten. Som vanligt dröjde det in på nästkommande eftermiddag innan det hade hänt något med tandskrället, men han var inte mindre glad för det:

- Mamma, mamma! Kolla! Jag har fått en peng av tandfen!!!
Han gick upp i falsett i lyckan över metallstycket som vilade i hans hand, så till den milda grad att han slängde upp ytterdörren och visade den förbipasserande granntanten i sin iver.
- Jaså, oj, vad kul, sa jag, med min allra bästa påklistrade förvånad-min, som vi föräldrar tar på oss när vi lurar våra barn på det här sättet.

Så blev han allvarlig, tänkte några sekunder och sprang tillbaka till glaset tanden legat i. Han stod länge och tittade ner i botten på glaset och klurade innan han sken upp igen:

- Wow, titta mamma, tanden är kvar! Vet du vad jag ska göra nu?!
- Nej?
- Hah! Jag ska blåsa tandfen på mer pengar! Jag låter tanden ligga kvar här tills jag blir rik!