torsdag 27 augusti 2009

Drömmer mig bort en stund.

Om det här vore min dagbok, så skulle det vara en ensamhetsdagbok, för det verkar som att det är när jag är ensam som den åker fram. Eller ja, helt ensam är jag ju inte, barnen är ju hemma. Det är sällskap av den vuxna sorten jag syftar på.
Men det är väl lite så som det ska vara, med dagboksskrivande; Något man gör tyst för sig själv i ett hörn?

Någon gång i framtiden ska jag ha en alldeles speciell plats för mina skriverier, i det där alldeles speciella huset i vilket jag ska bo:
Huset är gammalt, av trä, med stora spröjsade fönster. Färgen är ljus, antagligen vit, och det är allt annat än fyrkantigt. Överallt finns det vinklar och vrår, takhöjden är generös, ensisådär dryga tre meter, vilket gör möjligheterna oändliga.
Det finns åtminstone ett torn på huset, och där - Där sitter jag. Oftast vid fönstret som vetter mot vattnet, det stora oändliga vattnet. Om kvällarna njuter jag av solnedgången långt där borta i horisonten, och om det blåser upp till regn och storm så sveper jag den stora pläden ett extra varv runt mig.

Tornet är min fristad, här finns bara jag och mina tankar, det är hit jag flyr när de blir för många i huvudet och måste sorteras. En del är rent trams och tar bara massa onödig plats, så de rensas bort med en gång. Andra är bara en början på något djupare, och de behöver få ljus och luft från flera olika håll för att komma fram i sin rätta form.
Några kräver ett ställningstagande från min sida. Vad tycker jag om dem, och dess eventuella följder? Och varför tycker jag så? Här kommer ljuset och luften in i bilden igen.
När jag väl har bestämt mig för vad jag tycker och vart jag står i frågan, så måste jag vara medveten om att det är okej att ändra sig, det gör inget. Bara jag gör det för att jag vill det, inte för att någon annan tycker så. För det är inte bara korkat, det är extremt tråkigt. Att tycka som alla andra. För att passa in. För att slippa tänka själv...

Runt huset förresten, är en väl tilltagen trädgård, inramad av en stor lummig häck. Längst ner i ena hörnet är hönsgården. Hönsen går och sprätter lite som de vill i trädgården om dagarna, och när mörkret faller så motar vi in dem och lägger haspen på.
Hela trädgården är full av klättervänliga fruktträd och bärbuskar som är som gjorda för att bygga koja i. En del träd och buskar är det ingen som har en aning om vad det egentligen är, men de får stå kvar där, för de har sin "charm", som man brukar säga om saker som egentligen är ganska fula och inte fyller någon större funktion.

Där nere bredvid den gamla boden som är fylld till bredden av trädgårdsredskap, fiskegrejor och sånt som "är bra å ha", där står den vedeldade bastun, redo att värma frusna själar i sommarnatten eller höstrusket. När man har suttit där sådär länge så att man tror att blodet kokar i kroppen på en, då är det bara att springa ut på bryggan och hoppa i.

Tills dess sitter jag kvar här på min pinnstol och fortsätter skapa bilden av min framtid...

tisdag 11 augusti 2009

Livet, döden och det som finns däremellan.

Första arbetsdagen efter 4 veckors välbehövd semester började på allt annat än bästa tänkbara sätt. Med två man kort och 13 boende att ta hand om, var det bara att kavla upp ärmarna och bita ihop. Planera, prioritera, göra det så enkelt och smidigt som möjligt, för oss, men framförallt för dem.

Ungefär här händer det något med mig. Jag ska plötsligt vara så jävla duktig, jag vill helst göra allt på en gång, vara på tre ställen samtidigt, allt för att de boende inte ska märka att vi egentligen inte räcker till. Det är ju jag som är där för deras skull, inte de för min. De har inte bett om att få lägga sitt liv i någon annans händer, om de fick välja så skulle de vara pigga, friska och hemma med sina närmaste, precis som du och jag.

Några skulle helst bara vilja dö. Ja, på riktigt. Dö. De hade önskat att få avsluta sitt liv för länge sedan, allra helst sedan ensamheten kom krypande allt närmare, i takt med att människorna omkring dem försvunnit. Men i det här landet är vi så skräckslagna inför tanken på att vi en dag faktiskt kommer att dö, att det är fruktansvärt ångestfyllt att bara ens prata om det.
Och nu är det ju så att vi inte pysslar med att ta livet av folk. Nej, vi håller vid liv. Ibland "förlänger" vi liv också, och vi är väldigt duktiga på det. Men vilket slags liv är det då, i en del fall?

Ensam.

Nyckelordet är ofta "ensam". Att du, som boende, har fullt med folk omkring dig, räknas liksom inte, de har du ju knappast valt att ha där, även om du inte finner ord för din tacksamhet över att de nu är där. Hur man än vrider på det, så är dessa människor bara en bieffekt av att bli gammal, orkeslös och.... ensam.
För inte länge sedan frågade jag en dam varför hon var så nedstämd, och fick ett svar som bland annat innefattade en bortgången make, upptagna barn och just ensamhet.
Vartenda svar jag försökte klura ut, skulle för henne framstå som rena lögner, så jag höll tyst.

Vi är jätteduktiga på att vårda och läka bensår, vi ger näringsdryck till de undernärda, vi motar influensan i dörren med strikta hygiendirektiv. Vi erbjuder promenader (för alla gamla människor vill komma ut, står att läsa i tidningarna). De gråa hårtestarna läggs på spolar för att värna om värdigheten och det allmänna välbefinnandet. Vi väcker gamla minnen till liv i det vardagliga samtalet, vi ser till det som fungerar och hakar inte upp oss på det som inte riktigt är vad det än gång var. Och vi gör det förbaskat bra.

Men jag kommer aldrig att bli fullärd när det kommer att om inte läka, så lindra, de sår som finns i själen. Och, som det känns, kommer jag aldrig att hitta något bra svar till den som undrar varför den inte bara kan få dö, istället för att fortsätta leva så ensam.

Naturligtvis är det i grunden bra att vi gör allt det här, och har kommit så långt i forskning och kunskaper kring det naturliga åldrandet. Jag kanske låter bitter, men jag gillar mitt jobb, och tror, hoppas, att jag kan göra en, om än liten, förändring till det bättre, för dessa människor.