torsdag 27 augusti 2009

Drömmer mig bort en stund.

Om det här vore min dagbok, så skulle det vara en ensamhetsdagbok, för det verkar som att det är när jag är ensam som den åker fram. Eller ja, helt ensam är jag ju inte, barnen är ju hemma. Det är sällskap av den vuxna sorten jag syftar på.
Men det är väl lite så som det ska vara, med dagboksskrivande; Något man gör tyst för sig själv i ett hörn?

Någon gång i framtiden ska jag ha en alldeles speciell plats för mina skriverier, i det där alldeles speciella huset i vilket jag ska bo:
Huset är gammalt, av trä, med stora spröjsade fönster. Färgen är ljus, antagligen vit, och det är allt annat än fyrkantigt. Överallt finns det vinklar och vrår, takhöjden är generös, ensisådär dryga tre meter, vilket gör möjligheterna oändliga.
Det finns åtminstone ett torn på huset, och där - Där sitter jag. Oftast vid fönstret som vetter mot vattnet, det stora oändliga vattnet. Om kvällarna njuter jag av solnedgången långt där borta i horisonten, och om det blåser upp till regn och storm så sveper jag den stora pläden ett extra varv runt mig.

Tornet är min fristad, här finns bara jag och mina tankar, det är hit jag flyr när de blir för många i huvudet och måste sorteras. En del är rent trams och tar bara massa onödig plats, så de rensas bort med en gång. Andra är bara en början på något djupare, och de behöver få ljus och luft från flera olika håll för att komma fram i sin rätta form.
Några kräver ett ställningstagande från min sida. Vad tycker jag om dem, och dess eventuella följder? Och varför tycker jag så? Här kommer ljuset och luften in i bilden igen.
När jag väl har bestämt mig för vad jag tycker och vart jag står i frågan, så måste jag vara medveten om att det är okej att ändra sig, det gör inget. Bara jag gör det för att jag vill det, inte för att någon annan tycker så. För det är inte bara korkat, det är extremt tråkigt. Att tycka som alla andra. För att passa in. För att slippa tänka själv...

Runt huset förresten, är en väl tilltagen trädgård, inramad av en stor lummig häck. Längst ner i ena hörnet är hönsgården. Hönsen går och sprätter lite som de vill i trädgården om dagarna, och när mörkret faller så motar vi in dem och lägger haspen på.
Hela trädgården är full av klättervänliga fruktträd och bärbuskar som är som gjorda för att bygga koja i. En del träd och buskar är det ingen som har en aning om vad det egentligen är, men de får stå kvar där, för de har sin "charm", som man brukar säga om saker som egentligen är ganska fula och inte fyller någon större funktion.

Där nere bredvid den gamla boden som är fylld till bredden av trädgårdsredskap, fiskegrejor och sånt som "är bra å ha", där står den vedeldade bastun, redo att värma frusna själar i sommarnatten eller höstrusket. När man har suttit där sådär länge så att man tror att blodet kokar i kroppen på en, då är det bara att springa ut på bryggan och hoppa i.

Tills dess sitter jag kvar här på min pinnstol och fortsätter skapa bilden av min framtid...

Inga kommentarer: