onsdag 29 april 2009

Det här med föräldraskap.

Jag är ingen förespråkare av gnäll, tvärtom så försöker jag se det som att varje individs situation är resultatet av en rad medvetna och omedvetna val, och att individen därmed har möjligheten att välja hur hon ska förhålla sig till sin situation. Eget ansvar helt enkelt.

Risken är dock att detta inlägg kan komma att tolkas som rent gnäll från min sida, men det får jag ta.

Det är det här med föräldraskap och barnuppfostran, något som tar upp stor del av min tid. Jag är själv långt ifrån perfekt, och lever inte alltid som jag lär, men en del föräldrar gör mig så förbannad!

En 2-barnsmor åkte tåg med sina barn, en resa som tog ca 4 timmar. Destinationen var mammas nya kille, en helt ny människa och situation för dessa barn.
Själva tågresan hade gått bra, de skötte sig och var snälla, men när de kom fram var de SÅ jobbiga! På vilket sätt var de jobbiga då? Jo, det mest störande var att de hade tjatat och tjatat på mammas nya kille, ställt massa frågor och varit allmänt jobbiga.
Tågresan hem hade sedan varit en pärs för den stackars mamman, på vilket sätt vet jag inte.
Nu skulle de iallafall minsann få lära sig att respektera henne, något som de, enligt henne, inte gör nu för fem öre. Hur det skulle gå till vet jag inte, men det var tydligt att det gick ut på att hon minsann skulle sätta ner foten och visa var skåpet ska stå.

Jag kan inte annat än tycka synd om dessa barn: Hur i hela helvete ska de förstå innebörden av förståelse och respekt när de aldrig fått någon?

Jag fattar inte hur man kan häva ur sig ovanstående utan att för en sekund sätta sig in barnens situation för att försöka förstå varför de agerar som de gör.
Klart de var "skitjobbiga" efter att ha suttit på ett tåg i fyra timmar, fulla av förväntan, inte bara över stället, utan även personen de skulle träffa.

Jag är absolut ingen expert på området, blott en simpel förälder, men min erfarenhet är att om du sätter dig in i barnens värld så är det lättare att få med dem i din. Om du lyssnar på och respekterar dem, så har du större chans att de lyssnar på och respekterar dig.

De gör inte som du säger, de gör som du gör i de flesta fall.

tisdag 28 april 2009

Huliganerna.

Är hemma med de två huliganerna, och kan inte låta bli att förundras och imponeras av dom.

Den ena är eftertänksam, har massor av tankar, en del som en 6-åring egentligen inte ens ska behöva ha. Han ser konsekvenserna av sitt handlande, kan räkna ut följderna av potentiella beteenden och skeden. Teckningarna han ritar är detaljrika, och har ofta en handling som han sedan berättar som en historia och han kan sitta stilla hur länge som helst med pyssel och måleri utan att tröttna.

Den andra i duon är den impulsiva, den som gör utan att reflektera eller tänka efter. Han är envis och uthållig i det han företar sig, och inte rädd för att hugga i. Han hjälper gärna till när det kommer till att byta däck eller skruva ihop en hylla, och deppar inte ihop om han skulle misslyckas. Han å andra sidan, får knappt till en streckgubbe på papper, för att han helt enkelt avskyr att sitta stilla. Det måste röra sig, hända något, annars blir han uttråkad och tar saken i egna händer.

De här två människorna kompletterar ju naturligtvis varandra väldigt bra, ibland för bra. Den ena tänker, och den andra gör, ibland saker som är mindre uppskattat av deras föräldrar, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av deras samarbete, även de gånger det innefattar en djup ursäkt från min sida när räddningstjänsten ringer upp och undrar om det stämmer att det brinner på den här adressen, när två pojkar har slagit sina handlingar samman och ringt.

måndag 27 april 2009

HLR

Idag har jag haft en annorlunda, och lite intressant dag.
Det började med att jag tog mig i kragen och släpade mig i densamma till vårdcentralen för att ta det där blodprovet som ska berätta om jag har reumatism eller inte. "Det där blodprovet" visade sig vara inte mindre än fem rör av olika storlek och färgkod. Efteråt frågade blodsugartanten, med en allvarlig min, om jag inte ville lägga mig ner en liten stund. Jag tackade för gästfriheten, och förklarade att jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet med detsamma. Sen slog det mig att jag kan mycket väl ha varit likblek, men jag hade inte tid med det just då.

På eftermiddagen var det dax för Hjärt- lungräddning, vår arbetsgivare tycker inte bara att vi ska kunna det, vi måste tydligen repetera det med jämna mellanrum. Lika bra det kanske, det är ju inte var dag man springer på livlösa människor på stan, inte bokstavligt talat iallafall.
En grej jag inte hade testat förut, var defibrillator, men den lämnade mig djupt besviken. Det var inte ens i närheten av vad jag har sett att det skulle vara, genom filmer och serier, där de kommer springande i slow-motion mot patienten med de där grejorna i händerna och ropar CLEAR! som följs av ett Bzz zapp!

Nej, det här var en liten låda med två tåtar, som i var ände hade plattor med tydliga instruktioner om var de skulle fästas på den livlöses kropp.
Sen bestämde MASKINEN, inte jag, när det skulle defibrilleras eller inte, och sa den "inte" så gick det verkligen inte. Ibland är verkligheten trist. Säker, men trist.

När jag hade räddat livet på dockan tillräckligt många gånger, började jag undersöka hur den var uppbyggd, varpå jag tog livet av den igen, genom att råka punktera en lunga.

söndag 26 april 2009

Frågor och svar

Barnen satt som vanligt och konverserade i baksätet, när vi var ute och åkte häromdagen, då Albin sa att han var kär i Chad, en tjej på dagis. Jonatan tyckte inte alls att det gick, vilket han sa högt. Vi blev nyfikna på hur han menade och tänkte, varpå han uttryckte att det går ju inte. Hon har ju mörkt hår, brun hud och bruna ögon, medan Albin är ljus i hyn, har blåa ögon och blont hår, kan det verkligen passa ihop?
Närmare än så kunde han inte förklara det, antagligen för att han helt enkelt inte hade mer ord för det än så.

Vi svarade att det är inget som hindrar, varken hudfärg eller kön spelar någon roll om man är kär, eller tycker om någon. Förhoppningsvis tog vi det på en sådan nivå att han förstod, och ändå fick tillräckligt med information för att bli nöjd med svaret.

Jag märker hur svårt det är att svara på alla dessa frågor, för även om frågorna är av ungefär samma slag som tidigare, så nöjer de sig inte längre med ett enkelt svar, de hungrar efter fakta, och ämnena tycks (lyckligtvis) aldrig ta slut.

Svårigheten ligger inte i att presentera denna fakta för dem. Det svåra är att svara på ett sätt som gör att de aldrig känner sig dumma eller nervärderade.
För även om jag tycker att det är det naturligaste i världen, så kan det vara första gången 6-åringen ens har börjat fundera kring det , och skapat sig en uppfattning om saken. Kommer jag då med min allting-är-möjligt-propaganda och råkar träffa alldeles för hårt i hans bakhuvud, är ju risken att han inte yppar en tanke högt på väldigt lång tid framöver, för att det helt enkelt inte är värt risken att bli attackerad igen. Och det vore väldigt tråkigt, för de lär mig så mycket när de delar med sig av sina funderingar.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det uppfattas som något onaturligt, när det handlar om saker de själva aldrig upplevt och sett, såsom homosexualitet eller parbildningar över våra kulturella och etniska gränser.
Där någonstans ser jag det som min skyldighet att upplysa, förklara och väcka tankar som jag förhoppningsvis sedan kan svara på.

Att ha två uppsättningar föräldrar som man pendlar emellan är ju däremot vardagsmat för dom, något som inte ens finns i fantasin hos granntjejen som lever med sin biologiska mamma och pappa, och en bror som även han har tidigare nämnda föräldrar.

torsdag 23 april 2009

Har oljat in min hylla.

Så där ja.
Nu är hyllskrället inhandlat, oljat och ihopskruvat. Fröna har åkt ner i jorden, och om det blir något av dom återstår att se.
Några av dom ville ha "mullhaltig", andra "mullrik" och ytterligare en annan "kalkhaltig" jord. Ingen av dem fick vad de vill, de får nöja sig med samma sort rakt av, för det är ungefär den behandlingen de har att vänta, om de nu behagar titta upp.

Vad är skillnaden på "mullrik" och "mullhaltig" för övrigt? Finns det några procentsatser att gå efter, eller kör man på känn, ungefär som kocken när den saltar och kryddar?
Jag ställs inför samma dilemma på jobbet när det vankas tre-kaffe: Någon vill ha en svälj, en annan en halv kopp och den tredje några droppar. Ingen vet dock riktigt de rätta måtten där, så där har jag ryggen fri.

Nu undrar jag varför jag hade så förskräckligt bråttom med att få ihop hyllan, som för övrigt är av den enklaste lagersort. Det går ju inte att ställa ut några odlingar på den innan de har kommit upp, då dör de ju på tre minuter i stekande sol och söderläge.
Åh, denna väntan!!! Det är ju värre än julafton.

onsdag 22 april 2009

Nostalgi

Ordböcker är bra att ha, men ibland förvirrar de mig, och ibland lämnar de mig inte bara med den korrekta betydelsen av ett ord, utan även med en stor portion besvikelse och konfusion.

För mig har ordet nostalgi och att vara nostalgisk alltid haft en positiv klang; det är något som är trivsamt och behagligt när man tar en walk down the memory lane. Bonniers svenska ordbok var dock av en annan uppfattning:

Nostalgi - Melankolisk längtan hem eller tillbaka (till gågna tider)
Nostalgiker - Person som lider av nostalgi.

"Melankolisk längtan".... Det är ju där, i det melankoliska tillståndet, många manodepressiva befinner sig när de är i sin depressiva del av sjukodomen, och säkert många andra deprimerade för den delen. Det är den djupaste botten av sinnesstämningar, naturligtvis beroende på graden av melankoli.
En melankoliker är alltifrån vardagligt pessimistiskt lagd till att vara helt instängd i känslan av total hopplöshet, ofta med självmordstankar som följd.
Tankebanorna är mörka: Allt från att inte känna sig tillräcklig och lika bra som andra till rent självhat med självanklagelser som följd.
Hela kroppen påverkas naturligtvis av detta, vilket inte sällan leder till att man tappar såväl vikt som aptit och sexlust, ja rubbet.

Är det något i närheten av det här som Bonniers menar med en person som "lider av nostalgi"? I så fall har jag haft helt fel om ordets rätta innebörd.

måndag 20 april 2009

Pojkar slåss, flickor håller tyst?

Det har skrivits många kloka ord i ämnet, de senast lästa för min egen del är Marias. Jag har läst, nickat medhållande och tänkt hur sjukt det är hur vi ser på saker och ting, vad det är vi förmedlar till våra barn. Tills häromdagen, då det kom alldeles för nära inpå mig, och krävde således någon form av handling och engagemang från min sida:

"Busiga pojkar"ger sig i samförstånd in i boxnings- och brottningsmatcher med varandra, de slåss och fäktas, för det är ju vad grabbar gör, eller hur?
Det ligger ju i deras gener sedan vi bodde i grottor?

Så, häromdagen sa Tove 8 år att "den busiga pojken" hade bråkat med henne; Han höll fast hennes armar bakom hennes rygg och tvingade henne att springa, varpå hon föll handlöst framåt. Han slog henne och var allmänt jävlig.

Hennes kommentar till det hela var:
"Men han kanske gör det för att han är kär i mig"...

Vart i hela helvete kommer det ifrån? Av vilken anledning ska man behöva växa upp i tron att den som älskar, han slår?
Jag kan inte minnas att jag någonsin har sagt något sådant till mina barn, och jag fattar inte hur man kan vara så förtappad på hjärnceller att man förmedlar en sådan åsikt till någon som håller på att skapa sin identitet, som lotsas fram genom denna djungel av sociala spelregler, tillhandahållna av oss vuxna.

Jag vänder på det i mitt huvud, och låter min dotter vara den som ger sig på grabben. Jag tänker mig vidare hur dessa axelryckningar, småleenden och klappar på huvudet över pojkarnas oskyldiga slagsmål förvandlas till krissamtal och möten, hur det ska grävas i vem som är skyldig till att det gått så snett och blivit så fel.
För då är det plötsligt inte alls acceptabelt att slå någon annan.
Varför? Är det för att pojken som slår är norm, och flickan med samma beteende avviker från normen?

Hur kan vi sedan begära att dessa pojkar ska veta att det i vuxenlivet plötsligt är olagligt att behandla sina närmaste på det sättet?
Det som igår ansågs vara lekfullt och oskyldigt kan imorgon ge fällande dom.

Det är ju vi vuxna som ska föreställa förebilder för barnen! Det är ju vi som måste ändra inställning, börja tänka efter själva, informera dem om vad som gäller och tänka långsiktigt!

Det är aldrig okej att slåss!

söndag 19 april 2009

Dåtiden och framtiden.

Är inne i något jag inte vet vad man skulle etikettera det som. Vårdepp kanske. Känner mig helt stört känslosam emellanåt, även över saker som inte ens rör mig.
Introt till Alla vi barn i Bullerbyn fick ögonen att tåras och minnena att flyga iväg till barndomens glada dagar, även om min barndom inte var så glad alla gånger, men det där minnet är ju bra på att stoppa undan de obahagliga sakerna och sätta rosaludd runt det som är mer trivsamt, och tur är väl det.

Kom sedan att tänka på det där pappret jag ska lämna till en vitrockare om jag bara får häcken ur och beställer tid på nån vårdcentral. Pappret har legat flera månader, jag har dragit mig för att ta tag i det, men nu är det dags. Alldeles snart..
När det är klart kommer jag, efter ungefär en evighets väntan, få veta om jag har reumatism eller inte.

Reumatism? Det är ju bara gamla människor som har, tyckte jag i min enfald. Så fel jag hade.

onsdag 15 april 2009

Hämtar posten.

Mamma har dragit till Amsterdam för att röka braj. Själva säger de att de åker för att gömma sambon på hans 50-årsdag, men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Inte för att hon någonsin rökt något rökbart, förutom ett bloss på en cigarr under ungdomens glada dagar, men ändå, någon gång ska ju vara den första.

Jag har fått hennes fulla förtroende att, med anledning av detta, ta in posten de kommande tre dagarna. Det kommer att visa sig vara ett mindre bra val av henne då jag redan första dagen har lagt beslag på en flaska Martini och två öl när jag av en händelse snubblade in i deras barskåp, aka skafferi.
Hade velat ha Sprite att blanda ut den med, men SodaStreamern och jag hade en del meningsskiljaktigheter, så det får bli rent istället.

"Varför i hela helvete tar du av din mamma när du har så många vuxenpoäng att du kunde ha såväl middagsbjudningar som en välfylld vinkyl?" undrar ni nu.

Jamen jag vet inte.... Antar att det var ett infall av tonårsmentalitet blandat med ett hastigt påkommet alkoholsug efter en solig och kreativ dag.
Måste det vara mer komplicerat än så?

Jag och mina bilar

Om sammanhang önskas, läs nedanstående inlägg först.
Jag kom att minnas att jag fick en annan radiostyrd bil, en polisbil, året innan den som gick till demontering.
Lite besviken blev jag allt, då jag insåg att den hade en sån där sladd mellan kontrollen och bilen, vilket omöjliggjorde ett passivt stillasittande medan jag körde; Nu blev jag ju tvungen att svansa efter bilhelvetet. Men väluppfostrad som jag var på den tiden, tackade jag artigt och såg glad ut.

Just den här julen utspelade sig hos min faster och farbror. De hade, förutom det, för mig, gigantiska akvariet, två hundar av rasen Collie. På golvet låg, som sig bör med tanke på årtiondet, heltäckningsmattor.

Collie = Päls. Mycket päls.
Heltäckningsmatta = Djungel av päls som undkommit dammsugaren.

Jag tror det tog ungefär 10 minuter innan hjulen på bilen var så fulla med hundhår att de inte orkade driva längre. Bra tänkt ni vuxna människor som var där.

Vad jag gjorde? Klippte av sladden och meckade isär bilen istället.

tisdag 14 april 2009

Barnen och leksakerna.

Barnen står och hoppar på studsmattan när de får syn på två äldre grabbar som kommer gående på fältet som tar vid där vår gräsmatta slutar.
Stolt och lite kaxig säger 6-åringen till 8-åringarna:

- Aldrig att ni får komma och hoppa på vår studsmatta!

En av de äldre replikerar lugnt och sakligt:

- Det gör inget, vi håller på att flyga med vår radiostyrda trollslända.

- Eran vad?....
Jag riktigt ser hur såväl studsen som själva anordningen han står på krymper under honom, där han blir stående, djupt fascinerad över en aldrig tidigare skådad leksak.

Några minuter senare springer 6 ivriga barn fram och tillbaka på gräsmattan, i jakt på den batteridrivna insekten i plast. Plötsligt känner jag mig jättegammal, då varenda mening jag kan komma på börjar med "När jag var barn"...
Jag hade varken studsmatta eller radiostyrda trollsländor. Minns att jag fick en radiostyrd bil en jul, vilken ganska snart var obrukbar, då mitt intresse för vad som finns inuti saker tog överhanden.

fredag 10 april 2009

Folkflykt

På vägen hem från jobbet var E4:an i södergående riktning fullsmetad med bilar, de allra flesta innehållande finklätt folk med destination påskfirande. Jag vet inte varför, men en känsla av lätt illamående kom över mig. Ju fler packade bilar jag såg, desto tydligare blev det; Jag själv har verkligen ingen lust att fira något alls, och absolut inte en människa vars döds- och återuppståndelsedatum ändras från år till år.

När jag kom hem väntade en familj och en packad väska med allt man behöver för att åka på picknick. Sagt och gjort, ut i solen, skogen och lugnet, bort från folk. Dagens färd blev till Brenäs vid sjön Tisnaren, ett alldeles perfekt ställe för ändamålet, och just idag slog det mig hur bra mina barn har det:

Hemma har de rummen fyllda till bredden med leksaker av alla slag, men har emellanåt ändå "ingentiiing att göra".
På utflykten, där de är helt tomhänta, där finns det något att göra hela tiden.
I bäcken som forsar kastar de pinnar som de sedan med iver följer hela vägen ner till mynningen i sjön. En stund senare har de hittat några snörstumpar som blir metspön, en pinne får vara mask. En fallen stock förvandlas till en vildhäst. Så håller det på. Hela tiden, alltmedan fåglar kvittrar över deras huvuden och en sömndrucken humla surrar i luften.

Endast den egna fantasin sätter gränser, precis sådär som jag vill att det ska vara.

onsdag 8 april 2009

Barbapapahjälte

Det finns en plats, där det är som att all vardagens bekymmer, stress och funderingar bara rinner av mig, där jag kan vandra omkring, sitta på en sten och bara få finnas till. En plats som skänker mig en inre frid helt enkelt.

Idag bestämde vi oss för att ta med kaffe och kaka och fara dit, men vad vi inte visste var om spången man måste gå över fortfarande var under is på sina håll, eller om isen skulle vara ersatt av vatten. Djupt vatten. Så djupt att det skulle innebära blöta, mycket blöta, fötter om man försökte ta sig över.
Peter menade att det var ingen fara, han skulle lägga sig över vattnet, likt en spång, som en... som en....

- Barbapapa? fyllde jag i.
- Jag tänkte ju mer på en hjälte av något slag...

Han tittade på mig en smula besviket, som om han just insåg hur jag ser på honom. Inte som en kraftig muskulös karlakarl i trikåer, utan en.... ... gummiklump?

tisdag 7 april 2009

vår och ensamhet

Började dagen med att packa två blankslitna däck på fälg i bilen för att fara med dom till farbror Taggen, som sätter sandaler på dom inför den kommande säsongen.
Färden fortsatte sedan till Anna, och där hade jag lätt kunnat spendera många timmar med kaffe, gott sällskap och bebis. Lukas-bebis!

Efter en hyfsat varm vårdag började det att suga i öltarmen, varpå jag for till Finspång för att införskaffa denna livsnödvändighet.
Utanför Systembolaget stod en storväxt man i mjukisbyxor och en för liten t-shirt.
Han hälsade på mig.
Jag hälsade på honom.
Han fortsatte:

- Vad heter du?
- Karin, svarade jag sanningsenligt. Vad heter du?
- Anders.
- Hej Anders, replikerade jag och sträckte fram min hand.
Han tittade på handen och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra med den, innan han till slut kom på att ta den i sin.

Jag fortsatte att gå, och han frågade vart jag skulle. "In där", sa jag och pekade på Systembolaget, säker på att han följde efter, men han stannade i dörröppningen:

- Hej då, Karin.
- Hej då, Anders.

Det slog mig hur många det måste vara, som varje dag ignorerar hans försök till att få någon slags kontakt, om de ens, hans stora kroppsbyggnad till trots, ser honom. Och hur många likasinnade som är så otroligt ensamma i detta land, där vi har det så bra.

Men man kan ju inte tycka synd om, och hjälpa alla, eller?




måndag 6 april 2009

Hästhållning

Min jobbarkompis berättade att hon rensat bland kläderna hemma. 4 garderober och en häst hade hon.

- En häst? I garderoben?
- Ja, vart skulle jag annars ha den?
- Men... Vad gör du med den?
- Hänger kläder på, såklart.
- Hur dum är du? De blir ju smutsiga, och hur praktiskt är det att ha en jävla häst i garderoben? Dessutom finns det lagar om sånt där.
- Meh. Det kallas ju så, såna där klädställningar de har i affärer. Trodde du att jag hade en riktig häst i lägenheten eller?
(Skrapar med foten i marken, tittar ner och ser generad ut) -Neeej, det är klart att jag inte trodde....

Angående det här med att ställa om klockan....

"Bra att du kom hem nu...... kämpar för att hålla mig vaken till 2 då klockhelvetet ska ställas om. Varför kan de inte köra klockbytet kl 10??"

Jag dog en smula inombords. Är människan allvarlig?
Hur som helst så roar det mig.

söndag 5 april 2009

Demens

Klockan är alldeles för tidigt för att vara vaken en söndagmorgon, men det är jag. Vaken alltså. Anledningen är enkel: Jag har ett jobb att sköta. Ett jobb som, förutom vardagar, inträffar varannan helg. Idag är varannan helg, och hör och häpna: Jag ser fram emot att gå till mitt jobb.
Som kommunalt anställd undersköterska i besparingstider är förutsättningarna och möjligheterna till att utföra ett, för mig, bra jobb, inte de optimala. Jag vill så mycket; Inte förändra världen, men göra världen som den är just nu, idag, för en dement, till ett trevligare ställe att vara på.

Jag vill vara nyckeln till att hitta glädje i vardagen, bollplanket på vilket de kan kasta sina tankar om livet, döden och allt däremellan.
Jag vill vara tryggheten som substitut för en alltför länge sedan bortgången mor eller far.
Jag vill sätta mig in i och försöka förstå den dementes verklighet för att sedan kunna lotsa dem rätt i min egen.
Jag vill vara med och stötta och hjälpa med det som är svårt, ge en ledtråd här, ett varmt ord där, och på det viset bekräfta människan bakom sjukdomen.

För hur konstigt de än beter sig, vilka osammanhängande fraser det än kommer ur deras mun, så finns det en människa där bakom. En människa som levt ett långt liv, fyllt av glädje och sorg, fyllt av erfarenheter.
Och de kan komma upp till ytan, om jag bara tar mig tid att se, känna och lyssna. Lyssna på människan, höra vad hon säger och förstå vad hon menar.

Med detta som grundsten hoppas jag att kunna göra den dementas värld just nu, som den är idag, till ett lite bättre ställe att vara på.
För de ger mig så mycket hela tiden, utan att varken de eller jag är medvetna om det.

lördag 4 april 2009

Nu och sen.

Jag har inte tid med det här nu. Våren är kommen, och med den alla sysslor som bäst bedrivs utomhus, såsom att olja in altanen, avfetta, tvätta och vaxa bilen, dricka rödvin på balkongen och känna livet så sakteliga komma åter.
Nu när ovanstående är klart återstår att få på sommarskor på bilen, bygga ett staket till altanen, fixa bekväma utemöbler att ställa på densamma och sist men inte minst hitta en grill. I sommar blir det grillat till frukost, lunch och middag. Jepp, så är det.

onsdag 1 april 2009

spindlar, gröna slembollar och annat vårligt

Hemkommen från vår skogspicknick är jag.
Sist vi var ute på äventyr blev jag dyngsur i jakten på en bra bild (Antar att det är en vanlig påföljd när man envisas med att se världen genom en lins), så denna gången tänkte jag vara lite mer förberedd och ta på mig stövlar för att vara på den säkra sidan.

Allt gick fint, vi strosade omkring under tallar, mellan granar och över tuvor. Andades vårluft, såg en fjäril och bara njöt av tystnaden och lugnet. Efter en stund slog vi oss ner på en sten vid vattnet, intog vårt medhavda kaffe och mackor.

Sen började det..
En fluga satte sig på mitt ben, varpå jag förevigade den, för årets första fluga är ju, till skillnad från resten av årets alla jävla flugor, ganska charmig på ett lite sjukt sätt.
Blicken föll sedan ner på en grästuva vid strandkanten, från vilken en spindel kröp upp från och ut på isen. Det gick inget vidare att fånga den på bild, kameran bara envisades med att zooma på helt andra saker än äckelspindeln, så jag struntade i att fortsätta jaga den, och fick då se massa slemmiga gröna bollar i vattnet.
Överallt var dom, en del stora, andra lite mindre, och det om något väckte min nyfikenhet! Vad är det för något? Är det ägg? Och i så fall, vad för slags ägg?
Vi bestämde oss för att möblera om lite i naturen och dissekera en slemklump, men det såg inte ut att finnas något i den?
Måste tillbaka dit för att se hur det utvecklar sig.



I jakten på slemklumpen gick isen sönder en smula, eftersom den intill land hade börjat smälta undan, och blev tunnare och tunnare. Här någonstans vaknade 3-åringen i mig till liv, och ville se hur långt ut jag kunde gå för att trampa sönder isen, och hur hårt jag fick ta i för att den skulle spricka sönder. Samtidigt fick jag ju inte ta i för hårt, för jag var ju tvungen att hejda stampet om jag kom igenom, så inte hela stöveln skulle bli full av vatten.
Första och andra gången gick det jättebra, isen sprack och jag hejdade stampet. Efter tredje gången bestämde jag oss för att åka hem.

Till skogs

Nu drar vi till skogen och skrämmer upp en och en annan talgoxe med vår blotta närvaro. Kaffetermosen och baguetterna är snart packade, kameran är laddad (Inte den nya, den har inte kommit än.)

Varför?
För att värmen och ljuset hälsar på just idag, och påminner oss om att snart är det vår på riktigt!
Jag tycker inte om våren egentligen, den är ganska äcklig och full av förräderi i form av oväntade snöfall och kalla vindar.
Men just idag väljer jag att tro på den.