HLR

Idag har jag haft en annorlunda, och lite intressant dag.
Det började med att jag tog mig i kragen och släpade mig i densamma till vårdcentralen för att ta det där blodprovet som ska berätta om jag har reumatism eller inte. "Det där blodprovet" visade sig vara inte mindre än fem rör av olika storlek och färgkod. Efteråt frågade blodsugartanten, med en allvarlig min, om jag inte ville lägga mig ner en liten stund. Jag tackade för gästfriheten, och förklarade att jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet med detsamma. Sen slog det mig att jag kan mycket väl ha varit likblek, men jag hade inte tid med det just då.

På eftermiddagen var det dax för Hjärt- lungräddning, vår arbetsgivare tycker inte bara att vi ska kunna det, vi måste tydligen repetera det med jämna mellanrum. Lika bra det kanske, det är ju inte var dag man springer på livlösa människor på stan, inte bokstavligt talat iallafall.
En grej jag inte hade testat förut, var defibrillator, men den lämnade mig djupt besviken. Det var inte ens i närheten av vad jag har sett att det skulle vara, genom filmer och serier, där de kommer springande i slow-motion mot patienten med de där grejorna i händerna och ropar CLEAR! som följs av ett Bzz zapp!

Nej, det här var en liten låda med två tåtar, som i var ände hade plattor med tydliga instruktioner om var de skulle fästas på den livlöses kropp.
Sen bestämde MASKINEN, inte jag, när det skulle defibrilleras eller inte, och sa den "inte" så gick det verkligen inte. Ibland är verkligheten trist. Säker, men trist.

När jag hade räddat livet på dockan tillräckligt många gånger, började jag undersöka hur den var uppbyggd, varpå jag tog livet av den igen, genom att råka punktera en lunga.