Klockan är alldeles för tidigt för att vara vaken en söndagmorgon, men det är jag. Vaken alltså. Anledningen är enkel: Jag har ett jobb att sköta. Ett jobb som, förutom vardagar, inträffar varannan helg. Idag är varannan helg, och hör och häpna: Jag ser fram emot att gå till mitt jobb.
Som kommunalt anställd undersköterska i besparingstider är förutsättningarna och möjligheterna till att utföra ett, för mig, bra jobb, inte de optimala. Jag vill så mycket; Inte förändra världen, men göra världen som den är just nu, idag, för en dement, till ett trevligare ställe att vara på.
Jag vill vara nyckeln till att hitta glädje i vardagen, bollplanket på vilket de kan kasta sina tankar om livet, döden och allt däremellan.
Jag vill vara tryggheten som substitut för en alltför länge sedan bortgången mor eller far.
Jag vill sätta mig in i och försöka förstå den dementes verklighet för att sedan kunna lotsa dem rätt i min egen.
Jag vill vara med och stötta och hjälpa med det som är svårt, ge en ledtråd här, ett varmt ord där, och på det viset bekräfta människan bakom sjukdomen.
För hur konstigt de än beter sig, vilka osammanhängande fraser det än kommer ur deras mun, så finns det en människa där bakom. En människa som levt ett långt liv, fyllt av glädje och sorg, fyllt av erfarenheter.
Och de kan komma upp till ytan, om jag bara tar mig tid att se, känna och lyssna. Lyssna på människan, höra vad hon säger och förstå vad hon menar.
Med detta som grundsten hoppas jag att kunna göra den dementas värld just nu, som den är idag, till ett lite bättre ställe att vara på.
För de ger mig så mycket hela tiden, utan att varken de eller jag är medvetna om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar