Folkflykt

På vägen hem från jobbet var E4:an i södergående riktning fullsmetad med bilar, de allra flesta innehållande finklätt folk med destination påskfirande. Jag vet inte varför, men en känsla av lätt illamående kom över mig. Ju fler packade bilar jag såg, desto tydligare blev det; Jag själv har verkligen ingen lust att fira något alls, och absolut inte en människa vars döds- och återuppståndelsedatum ändras från år till år.

När jag kom hem väntade en familj och en packad väska med allt man behöver för att åka på picknick. Sagt och gjort, ut i solen, skogen och lugnet, bort från folk. Dagens färd blev till Brenäs vid sjön Tisnaren, ett alldeles perfekt ställe för ändamålet, och just idag slog det mig hur bra mina barn har det:

Hemma har de rummen fyllda till bredden med leksaker av alla slag, men har emellanåt ändå "ingentiiing att göra".
På utflykten, där de är helt tomhänta, där finns det något att göra hela tiden.
I bäcken som forsar kastar de pinnar som de sedan med iver följer hela vägen ner till mynningen i sjön. En stund senare har de hittat några snörstumpar som blir metspön, en pinne får vara mask. En fallen stock förvandlas till en vildhäst. Så håller det på. Hela tiden, alltmedan fåglar kvittrar över deras huvuden och en sömndrucken humla surrar i luften.

Endast den egna fantasin sätter gränser, precis sådär som jag vill att det ska vara.