Livet, döden och det som finns däremellan.

Första arbetsdagen efter 4 veckors välbehövd semester började på allt annat än bästa tänkbara sätt. Med två man kort och 13 boende att ta hand om, var det bara att kavla upp ärmarna och bita ihop. Planera, prioritera, göra det så enkelt och smidigt som möjligt, för oss, men framförallt för dem.

Ungefär här händer det något med mig. Jag ska plötsligt vara så jävla duktig, jag vill helst göra allt på en gång, vara på tre ställen samtidigt, allt för att de boende inte ska märka att vi egentligen inte räcker till. Det är ju jag som är där för deras skull, inte de för min. De har inte bett om att få lägga sitt liv i någon annans händer, om de fick välja så skulle de vara pigga, friska och hemma med sina närmaste, precis som du och jag.

Några skulle helst bara vilja dö. Ja, på riktigt. Dö. De hade önskat att få avsluta sitt liv för länge sedan, allra helst sedan ensamheten kom krypande allt närmare, i takt med att människorna omkring dem försvunnit. Men i det här landet är vi så skräckslagna inför tanken på att vi en dag faktiskt kommer att dö, att det är fruktansvärt ångestfyllt att bara ens prata om det.
Och nu är det ju så att vi inte pysslar med att ta livet av folk. Nej, vi håller vid liv. Ibland "förlänger" vi liv också, och vi är väldigt duktiga på det. Men vilket slags liv är det då, i en del fall?

Ensam.

Nyckelordet är ofta "ensam". Att du, som boende, har fullt med folk omkring dig, räknas liksom inte, de har du ju knappast valt att ha där, även om du inte finner ord för din tacksamhet över att de nu är där. Hur man än vrider på det, så är dessa människor bara en bieffekt av att bli gammal, orkeslös och.... ensam.
För inte länge sedan frågade jag en dam varför hon var så nedstämd, och fick ett svar som bland annat innefattade en bortgången make, upptagna barn och just ensamhet.
Vartenda svar jag försökte klura ut, skulle för henne framstå som rena lögner, så jag höll tyst.

Vi är jätteduktiga på att vårda och läka bensår, vi ger näringsdryck till de undernärda, vi motar influensan i dörren med strikta hygiendirektiv. Vi erbjuder promenader (för alla gamla människor vill komma ut, står att läsa i tidningarna). De gråa hårtestarna läggs på spolar för att värna om värdigheten och det allmänna välbefinnandet. Vi väcker gamla minnen till liv i det vardagliga samtalet, vi ser till det som fungerar och hakar inte upp oss på det som inte riktigt är vad det än gång var. Och vi gör det förbaskat bra.

Men jag kommer aldrig att bli fullärd när det kommer att om inte läka, så lindra, de sår som finns i själen. Och, som det känns, kommer jag aldrig att hitta något bra svar till den som undrar varför den inte bara kan få dö, istället för att fortsätta leva så ensam.

Naturligtvis är det i grunden bra att vi gör allt det här, och har kommit så långt i forskning och kunskaper kring det naturliga åldrandet. Jag kanske låter bitter, men jag gillar mitt jobb, och tror, hoppas, att jag kan göra en, om än liten, förändring till det bättre, för dessa människor.