En man och en kvinna möts, de fattar tycke för varandra och bestämmer sig för att fortsätta ses regelbundet. Livet har så sin gilla gång, de investerar i villa, Volvo och vovve, och de är lyckligare än någonsin.
Vartefter tiden går så kommer frågan smygande och växer sig starkare för var dag, tills den till slut kräver ett ställningstagande:
Giftemål. Ska vi?
Den ena håller stenhårt på att ha ett traditionellt bröllop, med kyrka, präst, släkt, vänner och bekantas bekanta. Det ska kostas på i en stor ceremoni inför Gud och denna församling. Om man lever tillsammans med den man älskar så ska det vara med ring på fingret och äktenskapsbevis i bankfacket, annars räknas det liksom inte, då är det inte "på riktigt".
Den andra i förhållandet anser att äktenskapet inte kunde vara mer oviktigt, och finner inga andra anledningar att gifta sig än de rent praktiska, och då de kan lösas på andra sätt, så kan det "lika gärna vara".
Det där med att visa sin kärlek för varandra är något man gör varje dag och varken behöver ringar, präster, församling, och än mindre Gud, som hjälp till.
En vild gissning från min sida är att dessa två ungefär nu får problem av den allvarligare sorten, även om jag själv inte tycker att det egentligen är något riktigt problem. Skit i att gifta er, så är den saken ur världen. Men vad är det som säger att min åsikt är den rätta, eller mer värd än dess motsats?
Båda har ju en stark tro, eller icke-tro om du så vill, en varsin stark ståndpunkt, vilket gör att vad de än väljer så kommer en av dem att få ge efter något den verkligen håller hårt på.
Ska det här vara en anledning för ett, i övrigt, lyckligt par att gå isär? Ja, jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar