Det är omöjligtvis från mig som barnen har fått sin vilja att fira midsommar på ett traditionsenligt sätt, då jag själv helst av allt hade velat fara någonstans där inte en människa fanns i sikte. Men nu är det inte mig det handlar om, det är dem, och vill de fira midsommar så måste de få göra det.
På midsommardagen däremot, gick vi upp i ottan och trotsade regnmolnen som hotade, åkte ut i skogen och vandrade genom densamma, varvat med betesmarker, tills vi nådde vårt mål: Torekullagrottorna.
Det var med skräckblandad förtjusning som barnen äntrade grottan: Det var ömsom häftigt och coolt, samtidigt som tankar kring spindlar, troll och fladdermöss dök upp. Efter att ha undersökt stället grundligt med ficklampa kunde de konstatera att det inte var någon fara på taket, och kunde således slappna av.
Samtidigt som regnet började smattra mot stenarna där utanför så tände vi grillen och avnjöt korv med bröd alltmedan regnet sipprade och droppade ner på olika ställen i grottan. Mysigt!
Enligt en sägen så skulle det ha bott en jätte i grottan, och naturligtvis var en skatt inblandad på ett hörn med. Den var alltså 10x15 meter, och som högst 2 meter. Det där med källkritik och eget tänkande kan inte ha varit människors starkaste sida...
Söndagen bestod av en tripp till Söderköping för att spana på slussar, båtar och fåglar. Efter en stund fick grabbarna syn på en trappa som ledde till Ramunderbergets topp. Deras ben gick som trumpinnar ungefär en miljon trappsteg upp, och jag dog efter 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar