För två år sedan bestämde jag och barnens pappa oss för att gå skilda vägar. Vi hade kommit till den punkt där vi levde två separata liv under samma tak, med barnen som enda gemensamma nämnare. Flera gånger hade vi försökt att hitta tillbaka, komma på rätt spår igen, vilket resulterade i det ena magplasket efter det andra.
Att hålla ihop "för barnens skull" tycker jag är bland det mest korkade man kan göra, jag tror att de fattar vad som händer långt innan man själv gör det, även om de inte kan sätta ord på det.
Ändå hade jag känslan av att en separation var ett nederlag, ett slags bevis på att vi som par hade misslyckats på ett sätt eller annat. Jag vet inte om det hade med taskig självkänsla att göra, men med tiden ändrade jag uppfattning och såg det som något utvecklande istället. Hade vi stannat kvar och fortsatt kämpa febrilt så hade vi antagligen bara grävt oss djupare ner innan vi insåg att det här var punkten där våra vägar skildes åt.
Han flyttade, jag och barnen stannade kvar, och om jag tidigare haft den minsta gnutta av romantiker i mig, så var den nu stendöd.
Nu gällde det att komma på fötter, få upp styrfart och hålla den. Mest av allt ville jag bevisa för mig själv och omvärlden att jag klarade mig fint på egen hand, såväl praktiskt som ekonomiskt. Varför vet jag inte, antar att den inneboende tron på mig själv inte var så stor, vilket gjorde att jag förutsatte att alla andra trodde likadant.
Det gick fint i ungefär ett år. Jag fnös åt nykära äckliga par, suckade över romantiska noveller med lyckliga slut och gav upp alla tankar på det där med äkta genuin kärlek som aldrig rostar. Allt var bara en bluff, man kan inte vara sådär fånigt kär och lycklig i evighet fastslog jag för mig själv.
(Jag minns ändå den här tiden som väldigt lugn och harmonisk, min aggressivt bittra inställning till trots.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar