måndag 18 maj 2009

Snigelsamlaren

Följande scenario har just utspelat sig hemma hos undertecknad:
Barnen gick till affären för att införskaffa proviant inför morgondagens skogsutflykt med skolan, och under tiden passade den trötta modern på att lägga sig en liten liten stund på soffan. Barnen var borta länge och väl, trots att den lokala butiken ligger blott två stenkast bort. Detta är inget ovanligt, då vägen hem ofta blir längre och krokigare än vägen dit, så det var inget jag reflekterade över till en början.

Så, precis när modern hade slutit ögonen och var på väg att falla in i något som liknade koma, kom de hem, glada i hågen.
Den yngsta sonen pratade glatt och livfullt om hur många sniglar han hade hittat där ute, det var verkligen JÄTTEMÅNGA, och han lät ovanligt upprymd över det.
Så kom han in i vardagsrummet med kepsen i handen och med mungiporna från det ena örat till det andra och slängde stolt upp kepsen bredvid mig i soffan:
"Titta här, vad många coola sniglar jag hittade!"



Kepsen var fylld till bredden av slemmiga, krälande djur som antagligen undrade vad som i hela friden just hände.
Aldrig har jag vaknat så fort, och aldrig har jag sett så många sniglar på ett och samma ställe. Inombords skrek jag högt hur äckligt, motbjudande och vidrigt det var att ha en slemmig snigelhög i soffan, men så tittade jag på honom och såg hur uppriktigt stolt och glad han var över sin insats.
Vi kom överens om att släppa ut dem i naturen igen, och jag vet inte vem som var lyckligast, sniglarna eller jag....




2 kommentarer:

Anna.P sa...

Hahahahahahahaaaaaaha! Han måste vart riktigt stolt över sin samling. Jag gjorde likadant när jag var liten fast jag fyllde en 10L hink med vinbärs snäckor och tog med. Min mamma skrek inte inombords utan på riktigt högt -NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, UUUUTTTT med dooom!!
Förstår precis känslan Albin hade. KRAM

Karin sa...

Haha, jag förstår henne, jag hade nog inte heller kunnat hålla mig om det var såna han hade med sig.