måndag 11 maj 2009

Rättvisa

Jag fortsätter på temat föräldraskap, mest för att det är vad som tar upp största delen av min tid just nu. Eller alltså, jag är ju förälder all min tid, men just nu tänker jag (alldeles för mycket) kring det.

Scenario:
En syskonskara växer upp i hemmets trygga vrå. Föräldrarna möter upp deras behov och krav på rättvisa genom att ge lika många godisbitar till alla på lördagen, hälla upp saft på millimetern samma nivå i glasen. Det är alltid exakt lika mycket till alla, så ingen får varken mer eller mindre, och de växer upp i tron om att allt fördelas rättvist mellan dem, som ett resultat av föräldrarnas goda vilja.

Så en dag kommer verkligheten som ett slag i bakhuvudet, då barnen inser att det inte är rättvist där ute i världen, där man får kämpa för att få det man vill ha, om man ska få något alls.

Efter detta kommer barnet hem till föräldrarna/tryggheten, besviken och frustrerad: "Det är inte rättvist!" varpå föräldern klappar det på huvudet, gärna med tillägget "Lilla gumman/gubben" och säger "Nej du, livet är inte rättvist", som om det vore en självklarhet.

Förrvirringen är total.

Går jag för långt här? Kan man ens resonera så?
Jag bara tycker att vi (jag själv inkluderad) ofta är så tvetydiga och fulla av dubbelmoral i våra budskap till barnen emellanåt.

8 kommentarer:

Anna.P sa...

Har barnet/barna ett tryggt hem att komma hem till efter en orättvis dag i världen så tror jag att allt löser sig. Att kunna få känna trygghet hemma och där kunna få slänga ur sig allt ont som hänt är säkert ett sätt att bearbeta dagen som varit jobbig. Att du som mamma allitd finns där och tar emot dom när de vill ventilera sig. Det här problemet har ju alltid funnits och kommer alltid att finnas. Men så länge som ens barn har föräldrar som lyssnar och är lyörda så blir de starka i det och kan fejsa alla otäckheter i den stora vida världen.

/KRAM

Karin sa...

Absolut, jag håller med dig och tror det jag med.
Men vad jag far efter är de fall där vi ska vara så duktiga och millimeterrättvisa under deras uppväxt (i all välvilja), och sedan låta dem slås av att det är inte alls är så där ute i världen.

Anna.P sa...

Det är jobbigt med ungar och allt som följer där till. Man vill ju tro gott om alla och så funkar det ju inte. Är det nåt specifikt du tänker på då eller?. För rättvisa kan ju se ut så olika i olika situationer.

Karin sa...

Det jag tänker på här är främst den vardagliga materiella rättvisan, att alla ska få lika, att inte låta någon få mer eller mindre än någon annan i tex syskongruppen.
Funderingen är om det är bra eller dåligt, om vi hjälper eller stjälper barnen genom att göra så.
Alltså om vi vaggar in dem i någon slags falsk trygghet om alltings rättvisa, eller om vi hjälper dem att visa hur vi skulle vilja att världen ser ut.

Maria sa...

Jag förstår vad du menar men tänker tvärtom, jag lär barnen att dela med sig istället.
De får EN grej, sen får de dela!
Och det kan de, så otroligt bra.

Istället för att lära dem att DE ska ha exakt lika mkt som nån anna, så tycker jag man ska lära sig att GE istället!

Då får man inga bakslag av världen för att man inte FÅR lika mkt som någon annan. För mig går livet ut på att dela och våga ge istället för att vilja ha hela tiden...
Alltså lär jag barnen det istället.

Men det är min övertygelse...

Karin sa...

Maria:
Intressant, absolut. Jag förstår hur du tänker, och ska försöka omsätta det i praktiken här hemma.

Fisken sa...

Ha, ha, ha! Underbart! Jag skall genast sätta igång att ge endast EN av mina söner lördagsgodis!
Förmodat resultat: Den som får godis kommer att bli tacksam och ta hand om mig när jag hamnar på hemmet, och den andre kommer att komma ut i den orättvisa världen förberedd på vad som väntas och full med revangelust!
Kanon! Dessutom sparar jag ju 50% på godisutläggen vilket måste anses ligga rätt i tiden när alla pratar om lågkunjuktur...
Trist bara om det blir något bibelscenario av det hela och jag blir mördad av någon av dem pga svartsjuka. :-D

Karin sa...

Fisken:
Haha, riktigt så tänkte ju jag inte det hela, men det verkar ju inte helt osannolikt att det skulle bli så.
De kanske vänjer sig? Eller så ställer jag fram en skål, så får de ta det de vill ha.. och sen är allt frid och fröjd..?