lördag 31 januari 2009

En dag på jobbet

För det mesta reflekterar jag inte så mycket över vad jag gör, utan bara gör det, utan närmare eftertanke.
Det är allt från att stötta och hjälpa rent praktiskt, till att samtala med, trösta, förklara för och vägleda dementa, förvirrade, glada, ledsna, arga boende i deras vardag.

Idag är en sån där dag som får mig att stanna upp och tänka efter.

Ena stunden satt jag och höll handen medan en boende tog sina sista andetag; Det var en vacker, lugn och fridfull process, ett stilla insomnande efter ett långt och innehållsrikt liv.

I nästa stund, när jag inte längre tillförde något där, satt jag i matsalen tillsammans med de andra boende och fortsatte med det vardagliga arbetet, som om ingenting hade hänt.

Ibland är det tvära kast mellan olika sinnesstämningar...

4 kommentarer:

Ann-Sofie sa...

Proffessionell kompetens kallas det. Kommer av kunskap, erfarenhet och förmågan att vara empatisk. Som du Karin! Kram

Anna.P sa...

Ja, livet kan ta snabba vändingar.
Det är ju tur att su ändå stannar upp och tänker på det. Vissa gör nog inte så. KRAM

Helen sa...

Håller med Ann-sofie.
Det är sådana saker som skiljer agnar från vetet så att säga. Det är inte vem som helst som klarar av dessa snabba känslo kast. Men det är för att du är bäst tjejen...

Rickard sa...

Det är ett märkligt arbete vi har igentligen. Vi får dela glädje, sorg, ilska, fnitter, envishet och vi tar det med galans. Det är det som gör oss så proffsiga i vår yrkesroll..

Självklart stannar man upp och funderar. Det gjorde vi nog alla uppe på våning tre när tre av våra boenden tog sitt sista andetag under ett dygn.