Dödshjälp

Debatten om dödshjälp har blossat upp igen. Bra det, tycker jag, som är för rätten till att själv bestämma över sitt eget liv.

Vi är så fokuserade på att rädda liv, hålla vid liv, förlänga liv, att vi glömmer bort, eller negligerar att det faktiskt finns de som inte vill annat än att få avsluta det.

Det behöver inte vara till följd av sjukdom; Varför är det betraktat som skamligt, eller tabu, att känna att man helt enkelt levt färdigt, att man inte har något mer att bidra med till denna värld?
Att man vill kunna välja att lämna in, innan krämporna kommer, att få känna att man efter att ha levt ett värdigt liv, också får välja att dö en värdig död?

Självklart bör varje önskan följas upp av sakkunniga, för en försäkran om att det inte finns några tvivel om beslutet.

Idag har vi i Sverige passiv dödshjälp, något jag tycker är värre än den aktiva. Det innebär att all medicinering är frivillig, så om en patient/vårdtagare/boende nekar att ta mediciner så kan vi inte tvinga denne.

Ett fall av detta skulle kunna se ut så här:

X behöver hjälp i all sin vardagliga livsföring pga förlamning. Kroppen är slut, men huvudet är det inga fel på, tvärtom.
X bestämmer sig för att nu är det bra. Jag vill inte vara med längre, varpå denne ber personalen att inte längre ge några mediciner, inte heller mat. Enbart den grundläggande omvårdnaden, i sängen.

Personalen rådgör med sjuksköterskan, som bekräftar att det är den boendes rätt att bestämma, vi kan inte tvinga till något.
Under 1-2 veckor svälter således X sig själv och tynar sakta bort innan denne slutligen somnar in.

Det är alltså helt okej, men att få ge en spruta eller annat medel för att skynda på processen och fylla en stilla önskan om att få dö, det är inte acceptabelt.