Ett sånt där dagboksinlägg.

16/3 2008

Det har varit en i stort sett bra dag. (Förutom den där incidenten med vatten och diverse produkter med kladdig konsistens.)
En sån där dag som inger hopp om den annalkande våren. Först ut i skogen; Kärr och diken börjar fyllas med vatten från snö och is som sakta får ge hän för solens allt varmare strålar, fåglar sjunger upp sig inför vårens alla lovsånger, och asfalten är mer torr än vad den är blöt. Härligt!

Väl hemma hade barnen inte alls någon större lust att stanna inne, nej, de ville ut och CYKLA!
Föräldraförnuftet sa Nej, inte än, det är fortfarande snö och is på sina håll, och dessutom ligger det sand och grus kvar som kan orsaka oönskade vurpor.
Som väl var kom barnasinnet och övertalade förnuftet: Klart de ska ut och cykla!! Slår de omkull så lär de sig väl att inte ta kurvan så snävt nästa gång, alternativt att lägga ihop isfläck med halka.

Sagt och gjort, på med hjälmarna, ta i och börja trampa!
Den ena la stödhjulen på hyllan redan förra året, då det bara fanns grusvägar att cykla på, så han har full koll på det där med fart och balans.
Den andra, som först på senare tid har börjat att överhuvudtaget intressera sig för cyklandets ädla konst, har gjort enorma framsteg och blir mer och mer säker för varje gång. i sommar räknar vi med att ta bort stödhjulen om han fortsätter på det här viset.
Vuxit har de gjort med, helt plötsligt slår de knäna i hakan när de trampar fram.

Det får bli en loppis-roadtrip och införskaffa större åkdon till gossarna så fort vårsolen värmer lite mera, då det är stor risk för spontanpicknick i det gröna under våra roadtrippar.