Gubbar och vår

Idag ska jag visa uppskattning till en man jag har alldeles för dåligt samvete för att jag inte oftare uppmärksammar. Morfar fyller 80 år, börjar bli till åren kommen, gubben... Men någon uppvaktning vill han inte ha, sån har han alltid varit, mormor likaså på den tiden hon levde. Vill inte vara till besvär, krångla inte till det för min skull, se nu till att du har det bra i första hand, tänk inte på mig, jag klarar mig alltid...
Klart som fan gubben ska föräras av ett besök av barnbarn och barnbarnsbarn, barnbarnets nya "kompis" som morfar kallar det, och sitt nya... hmm.. låtsasbarnbarnsbarn? Undrar om han hänger med på det, min morfar, att han får nya titlar vartefter familjesammansättningarna förändras.

I övrigt har jag ett sjukt sug efter våren och sommaren alldeles just nu. Dels för den där semestern jag aldrig tycks tjata mig trött på, och dels för att kunna fixa till balkong och altan till lite mer trivsamma ställen att vara på. Blommor ska dit. Massa blomsterprakt ska pryda väggar, golv och tak.
Ja, skratta ni bara, men jag tror verkligen på det i år. Att hålla växtjävlarna vid liv alltså. Finns ju massa böcker om sånt där, och jag menar, hur svårt kan det vara? Lite vatten här, lite skugga där, och en glimt solljus där, så slår det ut i full blom!
Dessutom har jag ju tiden i år, att umgås med mina växter, för det ska man ju göra har jag hört. Prata med dom och sånt där.

Oj, sidospår.
Jo, mitt sjuka sug är även att kunna ta en enkel kopp kaffe på morgonen, på altanen eller balkongen, luta mig tillbaka och värmas av solens första strålar, samtidigt som en fågel kvittrar nånstans i fjärran.

JAG VILL NU! VÅR!