Egentid

Efter en späckad helg är jag nu ensam en stund, något som äktenskapsrådgivare och annat kunnigt folk antagligen skulle kalla för "egentid". Just nu är jag benägen att hålla med om att det behövs, för att tömma huvud och öron på intryck, för att sedan kunna ta in nya.

I fredags hämtade jag upp Tove efter jobbet, som sovit hos en kompis. Hemma väntade 2 förväntansfulla brorsor med födelsedagsfika, eftersom Jonatan fyllde 6 år.
När vi glufsat färdigt packade vi in oss i bilen med destination Busfabriken; En hel liten värld, bara för barnen. Här är det småfolket som regerar, och de vuxna får snällt titta på.
Första gången vi var där satte jag hjärtat i halsgropen var och varannan minut, men nu har jag vant mig:
Från att vi betalat tills det är dax att åka ser vi barnen endast korta stunder för vätskekontroll, kisspaus eller bara information om "Hur häftig den där rutschkanan/klätterväggen/labyrinten var!!"
Hela lokalen är fylld av aktiviteter, bus, bollhav, rutschkanor i alla former och höjder, till barnens stora förtjusning.
Efter ett par timmars bus for vi vidare till Max för att inta födelsedagsmiddag innan mina barn for vidare till sin pappa.

Lördagen bjöd inte på mycket mer än jobb för min del: Först till elva, sen hem en sväng på dagen för att fixa och flytta om det sista i barnens rum. Grabbarna får dela och Tove får ett eget, något som verkligen behövs, då hon har förvandlats till en tonåring i miniformat.
Vi tänker kubik istället för kvadrat, och ger grabbarna en våningssäng för mer utrymme till lek på golvet.
Eller ja... Vi ser en våningssäng, de ser en båt/lastbil/koja, whatever som passar leken just då.
Fortsatte jobba kvällen, hem och sov några timmar, sen tillbaka till jobbet till 16 på söndagen. Hämtade upp barnen på vägen hem, och de blev jättenöjda med sina "nya" rum.

Nu är Tove i skolan, grabbarna ute och åker pulka med Peter, och jag har en liten släng av dåligt samvete att jag inte är med.
Men samtidigt är det så skönt (och välbehövligt) att bara få ha det TYST en liten stund, och inte ha någon annan än mig själv att tänka på, speciellt efter en helg på jobbet.
Jag tycker om mitt jobb, det ger mig mycket, och jag lär mig mycket i mötet mellan människor i allmänhet, och mötet med dementa i synnerhet. Jobbarkompisarna är också suveräna, och jag antar att det är de bitarna som gör att jag står ut med pissig lön och knepiga arbetstider.