torsdag 4 november 2010

Karin och Knölen II

Alltså, den här knölen som har satt sig i mitt vänsterbröst, den har fått helt sjukt mycket uppmärksamhet. Om den är värd det eller inte, kan jag inte riktigt svara på ännu.
Syftet med denna text är att den kanske kan hjälpa eller lugna eller i värsta fall uppröra någon vilsen människa som går omkring med sin knöl och inte riktigt vet vad hon eller han ska göra med den.

Vi tar det från början: Upptäckt av knöl, besök hos vårdcentralens tuttklämmardoktor som klämmer och remitterar till biopsi (punktion), ultraljud och mammografi.

Först ut ultraljud, en inte alltför behaglig upplevelse, se föregående inlägg. Där konstateras att "det är en godartad tumör, ingen fara vettu".

En vecka senare är det punktionen.
Stämningen är varm, inga frågor är korkade. Tre stick i knölen för att dra ur dess innehåll att syna under lupp.

En vecka senare, medelst brev:

"Vi har tyvärr inte fått ut tillräcklig med material för att kunna vara säkra på vad som gömmer sig i din tutte, så vi gör om processen en gång till."

Ny punktion, samma rum, samma läkare som i föregående inlägg. En lätt sarkastisk och kall ton över kvinnan som stack mig första gången och uppenbarligen misslyckades med uppgiften.

"På universitetssjukhuset trodde jag att de hade såväl kompetens som redskap för att lyckas med ett sånt här ingrepp" säger han i ett försök att höja sig själv.
Så drar han fram ultraljudsapparaten och sina nålar. Måttar in knölen på skärmen, sticker. Först med den fina. Tre stick. Sedan med den grövre. Två stick. Han muttrar lite. "Den verkar inte vilja släppa ifrån sig så mycket...."
Så en bedövningsspruta för att sedan gå in med det tunga artelleriet: En pistolliknande pjäs som han uppenbart är mäkta stolt över. "Med den här kan man inte misslyckas" säger han, medan han skär bort en hudflik för att underlätta framkomligheten. Det känns just inget, men det knakar i vävnaden när han gräver sig fram för att avlossa sin manick. Två eller tre gånger, allt under övervakning på sin skärm.
En sköterska torkar blod, och jag tänker att hon snart får torka hans svettiga pannaockså.
Så är han klar. Sträcker på sig triumferande och säger att "nu vore det väl tusan om vi inte fått tillräckligt med material!"
Jag kan inte annat än hålla med medan jag tittar ner på min blodiga blånande nåldyna till bröst.

Så går det en vecka eller två innan nästa brev dimper ner:

En kallelse till specialistläkare på kirurgen. Bifogat är 4 sidor hälsodeklaration och cancerfrågor av olika slag, samt några frågor på hur jag och mina nära funkar vid sövning. Eller ja, om vi funkar så att säga.

Va? Jaha? Är det operation som gäller nu alltså? Eller?
Efter en god natts sömn, eller en natt iallafall, ringer jag numret de hade vänligheten att plita ner, för att undra vad i hela friden de har tänkt att göra med mig.

Kvinnan i andra änden sitter uppenbarligen på mer information än jag, för hon förklarar att den senaste punktionen, den som mitt bröst fortfarande är blågult av, den som utfördes av han som gjorde sig lustig över den förras misslyckande, den gick ju inte sådär jättebra va. Den gav ju ungefär ingenting dårå, så att man vet ju inte vad som finns i denna knöl. Alls.

Därför kommer du (alltså jag) att få prata med kirurgen och ta ställning till huruvida den ska opereras bort eller sitta kvar.

Så jag ska alltså få bestämma om denna satans påhitt till knöl som krävt ett ultraljud, en mammografi, två punktioner och en herrans jävla massa psykisk oro, den som ingen egentligen vet vad den innehåller, ska få SITTA KVAR I MIN KROPP eller tas ut och, om det så krävs, genomborras av den allra tåligaste borr, enkom för att få se vad som finns inuti den, vilket ju uppenbarligen är helt stört omöjligt så länge den sitter inuti mig.

Det ska jag få bestämma.


Inga kommentarer: