fredag 19 november 2010

Friheten och tryggheten går inte alltid hand i hand.

Efter att Uppdrag Granskning visat hur det går till om nätterna på äldreboendet Öjagården i Piteå, och detta visade sig vara regel snarare än undantag, har en välkommen debatt blossat upp.
Mer personal till äldreboenden i allmänhet, demensboenden i synnerhet lyder parollen. Mer personal för att kunna låsa dörren med personalen på samma sida som de boende that is.
De har också i samband med detta kommit fram till att man inte överhuvudtaget får begränsa friheten för någon, om denne inte gått med på det.


Vi använder oss av s.k rörelselarm och larmmmatta vid sängen. Dessa larm reagerar vid rörelse eller tryck då en boende slänger fötterna över sängkanten, redo att kliva upp, men inte riktigt har förmågan att gå eller hitta på egen hand.
Istället för att glänta på dörren med jämna mellanrum och riskera att väcka den boende, eller lämna henne med känslan av att vara övervakad, så har vi alltså dessa larm som indikerar att hon har vaknat och är på väg upp.
Just som hon sitter där på sängkanten, lite yrslig, lite nyvaken, undrande var i hela friden hon är, var hennes make är, och hur i allsindar hon kommit dit, och framförallt vart hon ska gå nu, då dyker vi upp och tar hand om henne.


En stor del av demensbilden är just bristande självinsikt; man är inte bara förvirrad och glömsk, man tappar liksom lite greppet om sig själv, självbilden stämmer inte helt med verkligheten.
Men nu säger alltså socialstyrelsen att man inte ska få använda dessa begränsningsåtgärder, såsom rörelselarm, om inte den boende gått med på det. Ingen har rätt att sätta sig över en vuxen människa, en anhörig eller god mans ord räknas inte, det är den boende som bestämmer. Kan denne inte tala själv får man försöka se vad den menar med hjälp av nickande på jakande svar.
(Enhetschef, sjuksköterska eller arbetsterapeut kan bestämma över den boende, men säger denne nej sedan så är det vad som gäller.)

Nu återkommer vi till självbilden. En demenssjukdom innebär regression, en tillbakagång, allt längre tillbaka vartefter sjukdomen fortskrider, naturligtvis tar det sig i olika form beroende på vilka delar av hjärnan som berörs och hur den demente är som person och andra faktorer.
Dock har nästan alla en sak gemensamt. Att vilja hem. Hem till make/maka, till mamma/pappa, hem till barnen som kommer hem från skolan när som helst. Hem till ursprunget, tryggheten.
Den psykiska, upplevda, åldern varierar, men många kan inte identifiera sig med ansiktet i spegeln, de är ju unga och på väg någonstans. Alltid på väg.

De flesta har svårigheter när de ställs inför val av olika slag, många kan inte ens välja om de ska ha mjölk eller saft till maten. Dessa ska alltså ställas inför påståendet och frågan:

"Du har ju ramlat ett par gånger när du ska upp ur sängen, och därför undrar vi nu om vi får sätta en dosa vid din säng, kopplad till våra telefoner, så att vi kan se när du är på väg upp och kan komma och hjälpa dig. Är det okej?"

Med största sannolikhet kommer den boende att svara nej; hon har ju aldrig ramlat, och om hon gjorde det så skulle hon ta sig upp på egen hand, och vad har de här människorna med det att göra, det är ju hemma hos mig jag sover, inte här.  Hemma.


Det leder oss till nästa begränsningsåtgärd:

Dörrarna. Inga dörrar ska vara låsta, och om de är låsta så måste den boende ha möjlighet att öppna dem på egen hand, med kod eller nyckel. Ingen boende ska nekas att gå ut.
Tanken är jättefin, det är klart att man vill att alla ska få komma ut. Men det funkar liksom inte i praktiken; att låta en förrvirrad 85-åring gå ut för att hon ska till arbetet, trots att klockan är fem på kvällen och kvällsmaten just ska serveras är ingen bra idé. Man skulle kunna tänka sig att när hon kommer ut så kommer hon inte veta var hon är eller åt vilket håll hon ska, men hon vet att hon kommer att få bannor av föreståndaren eftersom hon kommer bli sen. Allteftersom hon går så kommer oron och ångesten öka, känslan av misslyckande smyga sig på.

Det kanske inte är en jättebra idé att låsa upp alla dörrar, det kanske inte är det de är ute efter när de vill "hem".
"Hem" kanske är ett uttryck för trygghet, en trygghet som kan skapas med hjälp av personal som inte är stressad, en personal som är närvarande, som visar att den känner den boende, som är något att lita på när maken inte finns i närheten och barnen inte verkar komma hem.
En personal som visar att den har tid att sitta ner och prata, att anförtro sig åt, en personal som inte lyssnar på ett halvt öra på tre stycken samtidigt och hela tiden verkar vara på väg någon annanstans, för att lyssna på ett halvt öra på någon annan. En personal som själv länner att den räcker till. Åt alla.

Kanske är det det de behöver.
Och en larmmatta.




Ann-Charlotte Marteus skriver i Expressen

Wilhelmina Hoffman välkomnar socialstyrelsens tillsyn

Vård i laglöst land, DN

Inga kommentarer: