Våga Vägra Stressen

Tittar på min omvärld, och väljer att likna den vid en animerad film.
Ungefär från den 20:e är det som att sätta den på snabbspolning, fast med bild. Likt myror far människorna fram och tillbaka i ett tempo som inte är humant på någon fläck. Helst släpandes på skrikande ungar som inte har bett om att få uppleva stressen från helvetet.

Men de vill ju ha julklapparna, hur hade du då tänkt dig att det skulle gå till?
Ja, de vill ha julklapparna. Men vem är det som har skapat behovet av dessa? Ah, just det, vi vuxna.

Filmen fortsätter:
Klapparna ska handlas, parkeringarna fylls, folk glömmer plötsligt bort hur man beter sig, i affärer i allmänhet, i bil i synnerhet. Tutan används som aldrig förr, i hopp om att den längst fram i kön ska förstå att jag, 25 bilar bakom, har lite bråttom just idag.
Väl hemma ska klapparna slås in, fisken ska lutas, skinkan griljeras, granen ska kläs (Var i helvete är julgransfoten?!)
Första satsen knäck bränns, mamma blir om möjligt ännu mer hysterisk och svär över den förbannade julen.

Sedan kommer den:
Julaftonsmorgon.
Då blir det som att sätta filmen på slow-motion. Barnens ögon tindrar, föräldrarna är glada över att ha så fina barn, och att ha klarat av stressen inför jul på ett så bra sätt. (Vi tenderar att minnas det vi vill minnas.)
Julmaten intas under glada skratt, allt vilar i en fridfull harmoni. Kalle Anka börjar och slutar, och ungefär DÅ är det som att successivt öka tempot igen.
Julklappar delas ut, papper och snören flyger till höger och vänster, allmän panik utbryter.

Köpte du inga batterier? Det stod ju klart och tydligt att batterier ingår ej, att du aldrig kan tänka själv, det är ju märkligt!

Mamma, vafan är det här? Det är ju förra årets modell, tror du jag tänker använda de här?!

Så kommer den...
Mellandagsrean. Knappt har vi hunnit hämta oss från julhysterin, innan nästa bryter ut. Parkeringar överbefolkas (överbebilas?), köer överallt, vi glömmer återigen bort hur man beter sig.

Människan är märklig.