tisdag 14 september 2010

Måndagsblues

En sköterska ropar mitt namn, och det känns lite som en befrielse att komma ifrån skokartongen till väntrum: 2 små soffor och tre stolar slåss om ett minst sagt sparsamt utrymme. Intimitet av den påtvingade sorten, tänker jag medan jag lydigt följer sköterskan till undersökningsrummet.

Lysrörsbelysningen är dämpad, något jag i vanliga fall skulle förknippa med "mysigt", men som just nu mest känns kallt och känslolöst. Ett rör blinkar dessutom. Lägger till "billigt" bland adjektiven.

"Varsågod att klä av dig upptill, och lägg dig på britsen, så kommer doktorn snart".
Kläder byts mot ett frottéstycke som nätt och jämnt täcker de bara brösten. Jag tittar på min klädhög och noterar dagens val av BH: Den chockrosa med leopardmönsterdetaljer, den som vittnar om helt andra aktiviteter än de som står på dagens agenda. Hur tänkte jag där? "Cancern är ful, oavsett hur det paketeras" tänker jag bittert.

Jag lägger mig på britsen och skyler min nakna överkropp så gott det går, medan jag tittar runt i rummet. Alla väggar är kala. Alla utom den vid min fotända. Den pryds av en tavla ur en serie klassiska Norrköpingsmotiv. En gatukorsning fylld av liv och röresle. En dam i röd kappa korsar gatan och stirrar på mig. Jag försöker komma undan hennes blick, men den genomtränger mig. De kunde ha valt en varm rofylld solnedgång vid havet, men de valde en en stirrande dam i röd kappa.

Så kommer han in i rummet. Doktorn. Läkaren. Mannen med kunskaperna. Jag är helt utlämnad till honom. Han ber mig visa var knölen sitter, avlägsnar frottéstycket och smetar in bröstet med glidmedel. Sedan kör han ultraljudsapparaten fram och tillbaka medan han tittar på sin dataskärm. Ibland stannar han upp, trycker på en tangent och ger ifrån sig ett "Mmm" eller "Hmm".
Flera gånger hejdar jag mig från att fråga vad det är han ser, kanske för att jag inte vill veta svaret, kanske för att jag är rädd att störa honom i sitt arbete.

Så är han klar.
"Det är en tumör" säger han. Mitt hjärta stannar till bråkdelen av en sekund innan han fortsätter: "Den är godartad, inget att oroa sig för".
Så vänder han på klacken och lämnar rummet, färdig med sitt jobb.

Kvar ligger jag naken med hans kladd på mina bröst, gissar mig fram till att det är nu jag torkar av mig, klär på mig och går hem. För hur ska jag veta? Det är ju första gången. Och förhoppningsvis sista.
Ynkligheten är enorm, så här liten har jag inte känt mig på länge. Försöker i huvudet överrösta "tumör" med "godartad", men det är svårt. Tänker att han kanske kommer tillbaka för en längre förklaring, men det gör han inte.

Ett svar, desto fler frågetecken.

Edit: Det här inlägget var skapat redan innan besöket, men då med tanken och förhoppningen att det inte skulle se ut så här.
Efter att ha läst Helenas upplevelse om detsamma, så tänkte jag att hon måste ha haft en sabla otur, det kan inte få vara på det sättet. Min upplevelse måste få bli annorlunda! Jag hade tyvärr fel. Inlägget känns lite som en kopia på hennes, men jag vill att det ska uppmärksammas, det där vi egentligen inte vill prata om. Det som många kanske inte kan prata om. För att de inte hittar orden. För att de inte har något socialt nätverk att ventilera med.

7 kommentarer:

puman sa...

Men va faan....fick du ingen förklaring??
Usch, jag fick hugg i mitt bröst när jag läste det här.
Gumman min...godartad säger dom. Det är bra...eller hur!Eller känns det bara flummigt?
Kramar i massor...

Karin sa...

Nej, det var liksom inte hans jobb, tog jag reda på efteråt. Det var den läkaren som remitterade mig dit som skulle stå för förklaringsdelen, men hans sköterska hälsade att han är på utbildning och återkommer på torsdag...
Däremot fick jag veta att en remiss till sån dära punktion där man drar ut innehåll och kikar på, är på väg. Det lugnade mina nerver en smula, och fick det att bli lite mindre flummigt...
Tack!!!

Anna sa...

Jag blir så arg när ja läser det här. Jävla läkare, rent ut sagt. Nog jobbigt för dig som får ett sådant besked och han kan inte ens ge dig ett leende o klapp på axeln. Stackars dig, gumman! Finns här om du vill ses o prata lite. Det vet du! KRAM

John och Jacks mamma sa...

Jag hade ju helt missat att du hade kvar även denna blogg. Fick veta av fröken J i dag om detta inlägg.

Jag ville bara kika in och skriva ett par vänliga rader om detta tråkiga!
Jag hoppas att allt blir bra!

Stor kram

Karin sa...

Tack snälla, vad fina ni är!

Anonym sa...

HIV: Största möjliga tyssssssstnad...

HMB sa...

Alltså, människor - ibland blir jag bara så förbannat besviken! Man tycker ju att en människa som jobbar med andra människor ska ha kompetens nog att åtminstone skådespela fram lite känslan av omsorg.