Det är inte så att det inte händer något, för det gör det, hela tiden. Men det är sånt där som ni inte kunde bry er mindre om, sånt som händer i min lilla semesterbubbla jag just nu befinner mig i. Sånt där som mycket väl kunde vara inlindat i rosa bomull, trams helt enkelt. Trams för betraktaren, den mest värdefulla tid, om man nu kan värdesätta tiden, för mig.
Mig och familjen.
Förresten, jag har, genom att lyssna med ett halvt öra på min omgivning, fått reda på en, för mig ny, semesterstress: Den sorten som uppkommer vid solens absoluta frånvaro. BRÄNNAN! Har man semester så måste man tydligen få någon form av solbränna, jag vet inte om färgen på den spelar roll, men jävlar om du återvänder till jobbet utan en uns av solbränna! Det går bara inte, vad det verkar.
Sista utvägen, om det bara är en vecka kvar, och du inte kan se mer än en liten kontur av var linnet har suttit över axlarna, ja då är det bara att boka en sista-minuten-biljett till ett ställe med en massa garanterade soltimmar och ligga på beachen och pressa i en vecka.
Det verkar vara någon form av status i det där med brännan. Jag har inte fattat det, och gör det fortfarande inte.
2 kommentarer:
Min semester/mammaledighetsstatus är då lika med.....ja så där lagom. Riktigt svenskt lagom!! Ärligt?? Varför får folk sån ångest?? På jobbet...ångest....ledig...ångest hemma med familj...ångest... Man springer ofta på dessa ångestmänniskor.... Relaxa en aning liksom... eller hur??!!
;-)
Visst är det så.. Det är som att det aldrig blir tillåtet att bara SLAPPNA AV, hela tiden är det stress och press, vilket medför denna ångest över att inte prestera tillräckligt, vad det än må gälla. Så dumt.
Skicka en kommentar