söndag 11 januari 2009

Lycklig?

Jag har en vän. Vi kan kalla honom Matz, mest för att han heter så.
Medan andra frågar "Hur är det?" eller "Läget?", utan att egentligen förvänta sig ett svar, så gör Matz samma sak, men lägger till frasen "Är du lycklig?"
Matz är bra, han får mig att tvingas tänka.

"Är du lycklig?"....

Jag gillar frasen, samtidigt som jag hatar den. Om jag svarar Ja, så borde det ju innebära att mitt liv är fullbordat, att det inte finns mer att sträva efter eller tillägga, eller hur? För den som är lycklig är ju nöjd, eller? Och om man är nöjd, ja då är det ju bara att flyta på i tillvaron utan att vilja mer eller annat.

Och om jag svarar Nej, då är det ju rimligtvis något som saknas eller finns för mycket av. Detta "något" kan bara jag lokalisera och identifiera, för att sedan förrsöka förändra, vilket skapar press på mig själv. Det är skitjobbigt, jag hatar press. Varför? För att det kräver att hittar lösningar, att jag tänker. Och det är bra. Men jag tycker inte om det.

För några år sedan var den frågan bara frustrerande, just för att jag egentligen visste att jag inte var genuint lycklig, men inte ville erkänna det för mig själv.
Anledningarna var många, men i grunden var jag fast i ett dåligt förhållande (Jag ansåg mig vara fast, för då kunde inga krav och förväntningar läggas på mig. Total förnekelse.) och försökte därför fokusera på någon slags materiell lycka, vilket också misslyckades totalt.

Skulle han ställa frågan idag så skulle svaret bli Ja.
Men vad är det som gör mig lycklig då?
För mig ligger lyckan på flera plan. På det stora;
Jag har sambo, barnen och jobbet. Trygghet helt enkelt. Svensson-liv.

Bryter jag ner lyckan i det lilla, kan det vara

Doften av nyklippt gräs
Att borra in näsan i Hans nacke och känna Hans lukt
En slapp kväll i soffan med en bok
Att vara tillsammans med nära och kära
Att vara ensam
En skogspromenad.

Men jag tror, att om jag inte är lycklig i stort, så är det svårare att uppleva och uppskatta lyckan i smått.

Så... Jag är alltså nöjd nu? Alla mål är uppnådda, inget mer att sträva efter?
Nej, inte just nu, men säkert sedan. Om en månad. Eller ett år.

Men måste man vara nöjd för att vara lycklig då?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det var en annorlunda fråga....men väldigt smart. För hur ofta får man den frågan. Själv skulle jag inte kunna svara. För ja jag är lycklig men nej jag vill ha mera. Så det beror nog lite på. Jag har utmanat dig på min sida. Ha en trevlig söndag

Anonym sa...

Tänk om strävan efter ett mål gör en lycklig? Jag tror inte nödvändigtvis att lycka och det du kallar nöjdhet har med varandra att göra.

Karin sa...

Fredrik:
Det är det som är så finurligt, varje lycka måste ju vara individuell, och kan inte bestämmas utifrån någon given norm.
Jag var nog inte riktigt på det klara med det när jag skrev imorse (vam fan bloggar klockan sex på morgonen för övrigt?!)
men jag håller med dig. Lycklig behöver inte betyda nöjd, eller ens ha med varandra att göra.

Anonym sa...

Sprudlande lycklig var jag när jag fick barn, gifte mig, fick veta att jag ska få barnbarn. Lycklig blev jag när jag köpte ny bil, när jag skulle till New York. Lyckligt lottad är jag som har barn, man, hus, jobb. Jämför med de i Gaza, de är överlyckliga över att få tag i mat under eldupphör...