Mitt vikariat tar slut i mitten av februari, till förmån för de fast anställda i kommunen som är övertaliga. Alltså: Det finns för mycket folk som är fast anställda, mot vad det finns tjänster för dessa människor. Men de måste ju ändå ha någonstans att vara, eftersom de är just fast anställda. Det är vid de tillfällena såna som jag (långtidsvikarierande folk) får maka på sig, så det blir rätt i ordningen.
Jag reagerade förvånansvärt lugnt på beskedet, tänkte att det löser sig alltid, ingen idé att måla fan på väggen, och alla andra klyschor man kan tänka sig.
Sen, efteråt, i bilen på vägen hem, slog det mig:
Jag har ju sparat ihop 25 semesterdagar!!
Det här skulle ju vara den första sommaren i mitt 28-åriga liv som JAG skulle ha semster, och andra få jobba!!
Åt helvete med den tanken, bara att ta ut semesterersättningen och börja om från början igen... När ska jag få bli vuxen?
Den tanken gödde ytterligare en tanke, av den mer skrämmande sorten:
Är det en sån jag vill bli? En sån där vanlig människa, med vanlig semester 4 veckor i juli, varken mer eller mindre?
En vanlig människa som sitter vid sin dator eller i sitt hörn i soffan och har åsikter om vad som händer i världen, men aldrig ens varit i Bromölla?
Nu menar jag inte att det på något sätt skulle vara dåligt att leva ett sånt liv, för uppenbarligen gör ju merparten av oss det. Jag bara undrar, och måste komma underfund med om det är vad JAG vill.
3 kommentarer:
Tråkigt att höra Karin. Men håll koll på hur du ligger på förträdeslistan (LAS-lsitan) eftersom kommunen inte följer de regler som gäller att den med mest dagar har förträde. När jag kollade upp under min konflikt har jag blivit förbi sprungen 123 gånger av personer med förra LAS-dagar.
Hoppas att allt ordnar sig, det brular göra dt i slutändan.
Ha det gott.
Rickard på vån 3
stavar som en kratta idag.. faan
MVH
Rickard, vån 3
Tack Rickard.
Jodå, jag håller koll på dagarna, det är nära nu...
Skicka en kommentar