Alla hjärtans dag on the way...

Jobbar hela sabla helgen. Enda fördelen jag kan komma på nu, är att det genererar i lediga dagar mitt i veckan, när andra åker till sina 7-16-jobb och jag får ligga kvar under täcket och tryna.

När jag kom hem idag, hade Han tvättat och höll just då på att dammsuga, för att sedan laga mat till oss, något som han tycker är självklart när det är han som är hemma. "Lyxigt" är min första tanke.
Men låt oss vända på det:

Ponera att det är HAN som jobbar, och jag är hemma. Är det då "lyx" för honom att komma hem till ett städat hus, tvättad tvätt och lagad mat? I alltför många ögon inte, eftersom vi släpar kvar i det, i mitt tycke, förlegade samhälle där kvinnan förväntas stå vid spisen medan mannen arbetar, meckar eller vilar på soffan.
Samtidigt vill jag poängtera att jag är glad att han gör det, att jag uppskattar det och tar det inte för givet, antagligen mest för att jag inte är van att ha det så.

Om en vecka är det Alla hjärtans dag, den dag vi ska frossa i små söta nallar med små gulliga budskap, hjärtformad choklad och importerade rosor i mängder. Vi förväntas göra det, vi låtsas bli överraskade när vi får det, och kan knappt dölja vår stora besvikelse om vi inte får det.
Handlarna, hand i hand med media, är inte sena med att hjälpa oss att skapa ett behov av cellofan, hjärtformade kort och allehanda krims-krams i rött och rosa, och vi sväljer deras sälj-knep med hull och hår.

Chokladen blir halvt uppäten, nallen hamnar under soffan och rosen i komposten, alltmedan TV visar bilder från krigets Gaza, och vi blir lätt illamående.

Varför kan vi inte bara uppskatta varandra och vara kära året om istället för att krysta ut att krut på en dag?

Det är här dammsugandet och matlagandet kommer in i bilden för min egen del. Det är de små, vardagliga sakerna som gör det. Det spontana, som kommer direkt från hjärtat, inte vad kommersialismen manipulerar oss att göra en dag om året.