vår och ensamhet

Började dagen med att packa två blankslitna däck på fälg i bilen för att fara med dom till farbror Taggen, som sätter sandaler på dom inför den kommande säsongen.
Färden fortsatte sedan till Anna, och där hade jag lätt kunnat spendera många timmar med kaffe, gott sällskap och bebis. Lukas-bebis!

Efter en hyfsat varm vårdag började det att suga i öltarmen, varpå jag for till Finspång för att införskaffa denna livsnödvändighet.
Utanför Systembolaget stod en storväxt man i mjukisbyxor och en för liten t-shirt.
Han hälsade på mig.
Jag hälsade på honom.
Han fortsatte:

- Vad heter du?
- Karin, svarade jag sanningsenligt. Vad heter du?
- Anders.
- Hej Anders, replikerade jag och sträckte fram min hand.
Han tittade på handen och verkade inte riktigt veta vad han skulle göra med den, innan han till slut kom på att ta den i sin.

Jag fortsatte att gå, och han frågade vart jag skulle. "In där", sa jag och pekade på Systembolaget, säker på att han följde efter, men han stannade i dörröppningen:

- Hej då, Karin.
- Hej då, Anders.

Det slog mig hur många det måste vara, som varje dag ignorerar hans försök till att få någon slags kontakt, om de ens, hans stora kroppsbyggnad till trots, ser honom. Och hur många likasinnade som är så otroligt ensamma i detta land, där vi har det så bra.

Men man kan ju inte tycka synd om, och hjälpa alla, eller?