måndag 22 juni 2009

Den finaste av komplimanger

När man är singel och på jakt efter någon, för en natt eller för livet, så är det ju för de flesta bara att ge sig ut i jaktmarkerna, oavsett det utspelar sig på krogen, nätet eller i grönsaksdisken i den lokala ICA-butiken. Man chansar, blir överraskad, lycklig, bränd, ger upp, tar nya tag, dissar, bränner och så där håller det på, tills man hittar vad man tror är rätt, eller ger upp.

Jag hade för ett år sedan inte en tanke på att hitta någon, och i och med att jag jobbade varannan helg och hade barnen all tid däremellan så fanns krogen inte ens med på kartan.
Nej, nu var det barnen och jag, vi var mitt uppe i att hitta tillbaka till vad som passade oss bäst vad gällde rutiner och det allmänna familjelivet. Och det klarade vi bra på egen hand tyckte vi.

Så dök han upp som från ingenstans, på någon applikation på Facebook. Han såg ut som.... Ja, han såg ut som någon jag skulle kunna falla pladask för. Så började vi prata med varandra, och jag försökte att inte verka för intresserad, för det var ju inte en sån vi skulle ha nu. En man. Det var ju vi, jag och barnen. dessutom bodde han i Kalix, om jag bodde i världens ände, så var det den andra änden, och det gååår ju inte!
Men det gjorde det, han flyttade ner, omvärlden rasade: "Tänk om han är en sån där galning, hur vågar ni, tänk om det inte funkar, tänk om..."
Jag vet inte varför, ibland är det bara känslan som styr. Och den här gången skrek känslan att inte släppa taget, det här är precis vad du vill ha, ta chansen!

Jag är glad att jag, att VI tog chansen, för det var ju precis vad vi behövde. Varandra.
Tove sov hos en gammal kompis i helgen, och när jag pratade med hennes mamma igår, fick han (och jag väljer att ta åt mig lite också) en jättekomplimang:

- När Tove berättar om Peter lyser det igenom hur bra han är. Hon är så mycket lugnare och tryggare nu, sedan han kom in i ert liv. Det märks att han bryr sig om, och har tagit till sig dina barn, som om de vore hans.

Vi fortsatte prata om nu och då, hon har varit med de senaste fyra åren, och kan således jämföra med hur det har varit under alla faser av familjekonstellationen. Det känns fint att höra det, även om jag redan vet det. Att han är rätt, inte bara för mig, utan för dem, och det är det viktigaste just nu.

4 kommentarer:

FagerbackaFoto sa...

Tack! Värmande,rörande...mmm. det samma. VI!

puman sa...

Karin Karin....är så glad för din skull....hm...för ER skull såklart.
Det är ju så härligt....när man minst anar liksom...står Han där med sitt svärd....äh....typ så...

puss på Er....

Ann-Sofie sa...

One in a million...

Helen sa...

Vilken härlig kärleks saga...inte dumt alls med internet. är jätteglad för eran skull. Kram