Midsommarstången....

Vaknar efter osedvanligt många timmars sömn, och tänker att nu måste ju det där halvfabrikatet till förkylning som jag dragits med hela helgen vara borta. Sträcker på mig, tar en ansats till att svälja, men lyckas inte. Munnen är kruttorr, till skillnad från kudden som är dyngsur efter en natt med munnen på vid gavel, då näsan varit igenkorkad. Fräscht. Verkligen.
Stryker "Frisk som en nötkärna" från dagens hälsostatus.
Men vädret då? Efter två evigheters ihärdigt regnande måste det väl vara slut på allt vatten uppifrån? Nähä, inte det heller. -Allvarligt, nu börjar det bli lite töntigt det här.
Jag kräver inte strålande sol och 30 graders värme, men uppehåll en dag kan väl inte vara för mycket begärt?

Barnen trotsar iallafall regnet och har varit ute större delen av dagen.
Tove kom in, och gick med taktfasta steg mot balkongen.
- Vad gör du?
- Jag ska bara hämta en sån där blomspade som man gräver i jorden med.
- Jaha... Vad ska ni ha den till då?
- Vi ska gräva ett hål i gräsmattan till midsommarstången.
- Men vi har ju ingen midsommarstång?
- Jo, nu har vi det.

Jag fick den där välbekanta känslan av att det här kan vara något jag inte stödjer till fullo, och gick ut för att kolla vad det var för midsommarstång hon pratade om.
Det visade sig vara ett regelrätt träd som de hade släpat långväga för att sedan låta pryda vår baksida.
Jag är an ganska tråkig midsommarmorsa, har aldrig, ens när jag var liten, fattat poängen med att leka groda runt en blombeklädd stång, vilket gör att jag inte är alltför entusiastisk när jag pratar om det med barnen. Knappt vågar jag tänka på vad de hade dragit till med om jag var en sån där klämkäck hurtig midsommarförespråkare....